Karstein Volle är författare, konstnär och timlärare i bildkonst. Han växte upp i Norge men bor idag i Helsingfors och stortrivs där.

När det rycker i den lilla kroken i hjärtat

faderskap.

När pandemin slog till började Karstein Volle teckna en serie om sitt liv. Den handlade om en pojke som miste sin mamma i cancer, och växte upp till en vuxen man som saknar sin pappa oerhört. Den handlade om avund, men också om att klara av svåra saker utan att bli rädd eller bitter.

8.5.2020 kl. 14:34

Under coronaepidemin började Karstein Volle rita en serie, 
”Pandemic Mindmap”, som han publicerade på Instagram och Facebook. På sin pappas dödsdag skrev han att det händer honom att han möter människor som är äldre än han själv och inser att deras föräldrar lever, och då fattar han att han måste leda ut sig själv på en mental promenad.

– I den serien snackade jag om avund, och den avund jag känner är inget jag är stolt över. Tvärtom, jag skäms över den.

Det är inte så att han blir sur så fort han möter någon vars föräldrar är vid liv.
– Men jag kan känna av den där lilla kroken i hjärtat.

När Karstein Volle var sju år dog hans mamma i cancer. Han minns inget av henne. Han har andra minnen från den tiden, men när han försöker tänka på mamma är det alldeles blankt.

– Kanske för att det var så svårt. Jag är ändå tacksam över att jag inte har traumatiska minnen. Mitt huvud fungerar.

– Jag känner till min morsa bara som ett begrepp, inte som en verklig människa, och det är irriterande. Samtidigt kan jag bli lite trött när jag träffar folk som klagar över sina morsor.

Han kämpar mot sin avund. Avund är som att äta gift och förvänta sig att den andra ska dö.

– Det är inget jag har lust att bära inom mig. Inte hjälper det mig. Avund kan leda till att jag stänger mig för en annan människa: Aha, den där är född med guldsked i munnen. Då stänger jag av mig för det den människan kan ge mig, och det är idiotiskt, för då förlorar jag.

När hans mamma dog blev pappa den sol hans liv kretsade kring. Pappa stod för att den kontinuitet och ömhet och kärlek som han och hans äldre bror behövde.

– Det finns en klyscha om att farsor ska vara emotionellt distanserade. Men farsan var en öm, vårdande, snäll och varm man, intelligent och intresserad av allt utom sport och bilar. Det är jag mycket tacksam för. När jag bestämde mig för att börja rita stödde han mig hela vägen.

Karstein Volle växte upp i Tranby utanför Oslo. Hans pappa var logoped, och efter mammans död började han jobba som lärare i den lokala skolan. Han tappade i status och lön, men han var där för barnen.

– Han satsade verkligen allt på att det skulle gå bra för oss, för mig och min äldre bror. Vi växte upp på en liten plats, och självklart kände vi oss udda.

Att vara ensampappa på 80-talet på en liten ort var inte lätt.

– Jag tror inte att han kände sig särskilt accepterad, och inte kände vi oss särskilt accepterade heller. Så jag har inget romantiskt förhållande till småstadslivet. Det var skönt att komma bort. Men samtidigt: utan den uppväxten hade jag inte hamnat här, i Finland. Jag hade ett behov av att söka mig ut. Pappa stannade kvar.

När hans pappa talade om hans mamma var berättelsen alltid heroisk. Hon var underbar, hon blev sjuk, hon dog.

Han gifte aldrig om sig. Efter hans död insåg Karstein Volle att pappa dött på hans mammas födelsedag.

– Han var djupt religiös och hittade mycket tröst i sin tro. Jag vet att han var mycket sårad när jag tappade min barnatro i tonåren.

Vid begravningen insåg Karstein Volle hur mycket kärlek och stöd det fanns i rummet.

– Och ritualer är viktiga. I vardagen är det ritualerna som får oss att känna oss trygga. Det kan vara jord på kistan eller gröten på morgonen, så är vi funtade.

När hans pappa blev sjuk var han själv mitt uppe i en livskris. Han låg i skilsmässa, barnen var små.

– Min pappa blev 88 år och han var sjuk i flera år, så på det viset var det ingen chock att han dog. Hur länge får man behålla en människa? Men mitt i sorgen hjälper det inte att tänka så.

När hans pappa hamnade på sjukhus försökte han som bäst bygga upp sitt liv efter skilsmässan, hitta någonstans att bo, ta hand om sina barn. Allt kändes fullkomligt kaotiskt. Sedan visade det sig att pappans sjukdomstid skulle vara i sex år.

– Mitt sista långa samtal med honom förde jag två veckor innan han dog. Och det var så ljust och optimistiskt! Jag minns att jag tänkte: Vad oroar jag mig för? Han kommer att leva tills han är nittio.

När hans pappa blev sämre åkte han till Norge och satt vid dödsbädden. De talade om resor de gjort. När pappan blev sämre sa han: Jag är glad att du är här! Och sedan: Jag har det bra. Följande dag dog han.

– Vilket bättre sätt finns det att gå på? Det är också någonting att vara tacksam för.

Nu, två år efter pappans död, tecknar han ner det han kände då.

– I den här bistra situationen har jag startat den här serien och försöker bearbeta det jag varit med om. Det fina med Instagram är att det du gör kommer ut genast, du får feedback genast, och andra får se vad du håller på med. Allt är improviserat. Att det handlade om farsan var inget jag planerat.

Hur har ditt faderskap påverkats av att du haft en sådan pappa som du haft?
– Rätt mycket, hoppas jag. För mig är den här rollen oerhört viktig, också för att jag vet att det är en så kort period i mitt liv. Jag börjar redan sakna tiden då jag gjorde allt för barnen. När jag stod och bytte blöjor kunde jag inte tänka mig att jag sex–sju år senare skulle se tillbaka på det med nostalgi.

Att han haft en varm och närvarande pappa har motiverat honom att ha en aktiv roll, att bli någon som tar lika stort ansvar och är lika viktig i barnens liv som mamman är.

– Jag har fått insistera på att jag kan lika mycket, jag är värd lika mycket som förälder. Jag har lika stor förmåga att sörja för att barnen kommer att vara glada och trygga.

– Jag är tacksam för pappa. Han klarade av att leva igenom traumat med mammas död, hamna på en liten ort med lågstatusjobb och mycket lite pengar. Och ändå skapade han en kärna, en tillhörighet. Det kändes bra.

Själv sitter han hemma och tecknar och känner sig ganska nöjd. Han har klarat av sina föräldrars död och en skilsmässa, han har två underbara barn.

– När jag skilde mig var mina kompisar förvånade över att jag gick till simhallen i stället för till butiken för att köpa en tolvpack med öl. De hade förväntat sig att jag skulle välja en annan utväg.

– Jag har lärt mig att det går att gå igenom tunga och svåra saker utan att bli bitter eller rädd. Jag fattar att folk blir rädda när det går riktigt dåligt. Men det är möjligt att komma igenom och överleva. Den historien finns också, och den är värd att berättas.

Sofia Torvalds



Mest läst

    SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03

    ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13

    profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00

    KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00

    KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12

    BRÖLLOP. I mitten på 50-talet bestämde sig Lumparlands marthor att skramla ihop till en brudkrona till kommunens flickor. Till det behövdes 200 gram silver och 13 000 mark. Men när man ville skänka den till församlingen sade dåvarande pastorn nej tack. Några årtionden senare hittade den ändå till kyrkans förvar. Nu har den dammats av för en historisk tillbakablick. 21.7.2022 kl. 15:00

    beslutsfattande. I början av juni sände Kyrkpressens redaktion iväg en enkät till alla församlings- och kyrkorådsmedlemmar i Borgå stift, och fick in 180 svar. En av frågorna lydde så här: Kyrkans lagstiftning ger kyrkoherden en stor roll i församlingens beslutsfattande. Tycker du att den är för stor? 6.7.2022 kl. 17:41

    Personligt. – Och sen låta sig slukas av dem innan man kan komma upp till ljuset igen, säger My Ström. 7.7.2022 kl. 19:58

    Franciskusfest. Sedan år 1979 har den ekumeniska Franciskusfesten firats på Kökar den första helgen i juli. Se foton från årets fest! 3.7.2022 kl. 19:41

    Nekrolog. Bjarne Boije somnade in den 19 juni, mätt på livet, 101 år och två månader gammal. 1.7.2022 kl. 15:54

    sommarteater. När församlingens ungdomsarbetsledare står på scen kan han plötsligt vara rebell, medan församlingens barnledare driver en bar. Christer Romberg och Mikaela Ståhl-Kokkola sjunger och dansar i Raseborg i sommar. – Vi gör egentligen samma sak som på jobbet: njuter av musik och gemenskap, säger de. 29.6.2022 kl. 19:30

    Personligt. – Jag hade inte insett att hälsa är någonting man måste upprätthålla hela tiden, säger Markus Andersén, som bloggar på Kyrkpressens sajt. 25.6.2022 kl. 15:12

    folkkyrka. Vad ska det bli av kyrkan? Kyrkskatteflödet sinar. Den evangelisk-lutherska kyrkan stöps om från en riksinstitution till en folkrörelse. Är det den väg frikyrkorna redan prövat i 150 år som väntar? Då finns det saker att ta som förebild. Och annat att att akta sig för, skriver Kyrkpressens opinionsredaktör Jan-Erik Andelin. 23.6.2022 kl. 11:30

    PRÄSTÄMBETE. Pastor Dennis Svenfelt behåller sitt prästämbete men får inget förordnande som präst. 22.6.2022 kl. 13:08

    profilen. Teologen och författaren Patrik Hagman är Kyrkpressens nya kolumnist. Sedan hösten jobbar han i Linköpings stift i Sverige med att utveckla och starta en utbildning för opinionsskribenter i Svenska kyrkans regi. 21.6.2022 kl. 19:00

    antisemitism. Kritisera Israel är okej. Men nidbilder och grumliga anspelningar om judar av bara farten är inte det, anser ÅA-docenten André Swanström. 8.7.2024 kl. 10:00

    sorg. Med sin sista, stora kärlek Jocke Hansson fick hon bara fem gemensamma år. – Jag har varit arg på Gud och frågat mig varför det här skulle hända mig. Men idag är jag tacksam – hellre fem år än inget alls, säger Kjerstin Sikström. 5.7.2024 kl. 11:32

    KYRKANS SAMTALSTJÄNST. Det hjälper att prata. De som svarar har tystnadsplikt och du får vara anonym. Tjänsten erbjuder stöd och någon som lyssnar också under sommaren. 5.7.2024 kl. 16:55

    ÅLANDS UNGA KYRKA. Trots de spartanska omständigheterna blev ungdomarnas resa till Taizé i Frankrike en upplevelse de aldrig kommer att glömma. Det var gemenskap, tusenskönor och fåglars glädjesång dygnet runt. 1.7.2024 kl. 16:32

    konfirmandarbete. Åbo svenska församling svängde på hela skriba-konceptet. Under en solig eftermiddag på ön Kakskerta berättar kyrkoherde Mia Bäck varför. 28.6.2024 kl. 15:17

    Mest läst