En välkomnande kyrka är viktig för Hanna Mithiku som innan hon blev förtroendevald år 2011 egentligen inte varit aktiv i sin egen församling. Hon hade gått på Kansan raamattuseuras konfirmationsläger och stannade sedan kvar inom den rörelsen och tog del av deras verksamhet.
– Jag siktade genast in mig på församlingsvalet. Jag vet inte varför jag inte kom på något annat sätt att närma mig församlingens verksamhet.
Mithiku berättar att hon sett potentialen i kyrka och församling, att de kan göra goda saker och arbeta för det hon ser som viktigt – till exempel genom att skapa gemenskap och få människor att känna sig värdefulla.
– I en idealisk situation skulle kyrkan kunna erbjuda den platsen. Sedan mötte jag verkligheten där det här inte är så självklart och där det finns mycket som kunde förbättras.
Att enbart konstatera att kyrkan inte är vad den borde vara räcker inte för henne. Hon vill göra något åt saken i stället för att klaga, och valde vägen som förtroendevald.
– Det hade gått att välja andra vägar. Men det är kanske mera naturligt för mig som person att ta ett bredare grepp på saker i stället för att rikta in mig på enskilda detaljer och engagera mig lokalt i församlingen. Det skulle vara lika betydelsefullt, men tilltalar inte mig på samma sätt.
Vad är det du vill förändra i kyrkan?
– Jag vill att kyrkan ska leva som den lär. Om kyrkan förkunnar varje människas värde och betydelse behöver den också vara en gemenskap som välkomnar alla och ger alla en möjlighet att vara delaktiga.
– Kyrkan är inte en institution. Också enligt sin egen förkunnelse borde kyrkan vara en plats för mänsklig gemenskap. För mig känns det främmande att man talar om att människors delaktighet i församlingsarbetet sker genom att man gör frivilligarbete eller är en aktiv lekman. Det att vi har den officiella kyrkan och sedan lekmännen ger en bild av att kyrkan är en organisation som styrs uppifrån.
Mithiku har hört till kyrkan i hela sitt liv men säger att hon inte fick en religiös uppfostran. När hennes dagisgrupp gick till kyrkan vantrivdes hon och fick sin mamma att meddela att dottern inte längre ville delta i kyrkobesöken.
– Jag var fyra år gammal då, och efter det gick jag inte i kyrkan utom en gång till jul.
När det blev dags för skriftskola valde hon med omsorg: samma skriftskola som brodern gått i och till och med samma präst.
– Det som var viktigt där var att man fick fråga och ifrågasätta. Jämfört med upplevelsen i dagis där vi blev skrämda med helvetet var det helt annorlunda, du behövde inte vara säker eller ta till dig en världsbild där saker är absolut rätt eller fel.
Efter skriftskolan blev hon kvar i Kansan Raamattuseuras ungdomsarbete.
– Det kändes som att de tog både människan och Gud på allvar, det fanns en lyhördhet för människors liv.
Mithiku har också ställt upp i kommunal- och riksdagsval på Vänsterförbundets listor. Hon är lite irriterad över att politik ofta framställs som ett smutsigt maktspel och att en del människor varit oroliga för att detta maktspel ska ta sig in i kyrkans förtroendeorgan.
– Naturligtvis är det så att du behöver en viss mängd makt för att kunna föra saker framåt, men man måste balansera mellan vad som är tillräcklig makt och vad som är syftet med makten. Det är inte bra för vare sig kyrkans förtroendevalda eller för partipolitikerna om allt går ut på att kämpa om makten.
– För mig handlar politik om att sköta våra gemensamma angelägenheter. Vad är det vi ser som gott och rätt, och vilka vägar ser vi för att uppnå detta?
Berätta om det goda
Även om Hanna Mithiku drivs av en vilja att förändra saker till det bättre understryker hon också att det redan nu görs mycket gott arbete i församlingarna.
Kyrkan i Helsingfors är en stor helhet, så stor att det blir svårt för den att vara en gemenskap på samma sätt som de enskilda församlingarna. Däremot menar Mithiku att storleken och det att man verkar i huvudstaden ger en viss nationell genomslagskraft som kan göra nytta.
– Det kan aldrig finnas för många röster i Helsingfors, Finland eller i världen som för fram nådens perspektiv: att människans värde inte är knutet till prestation, pengar eller till hur bra man klarar av sitt liv.
Kyrkan behöver synas ute i samhället för att nå ut med det här budskapet också till dem som av ett eller annat skäl känner att tröskeln till kyrkobyggnaden är för hög.
Det som driver henne i fullmäktigearbetet är fortfarande att bidra till den positiva förändringen.
– Det är fortfarande min grundtanke att förvandla orden till gärningar, att det inte bara ska se bra ut på ytan.
Sedan fortsätter hon genom att återkomma till det goda som redan görs, och till att kyrkan behöver berätta om de här sakerna.
– Ofta hör jag någon berätta att de träffat en ovanligt trevlig präst, som om det skulle vara någon sorts undantagstillstånd. Egentligen är det ju så att de flesta präster är trevliga. Delvis handlar det kanske om att kyrkan som institution förändras långsammare än samhället utanför, delvis om att kyrkan behöver lära sig att kommunicera med ord som människor förstår och inte enbart rikta sig till den inre kretsen.
