Redan som ung var det otänkbart för Christina Harald att bo kvar i Nykarleby.
– Jag har alltid velat bosätta mig utomlands. Redan som tonåring hade jag en vag tanke om mission. Men jag började med att flytta till Sverige. Jag jobbade i Stockholm men trivdes inte riktigt. Jag åkte till London där jag kände mig som fisken i vattnet. Där ville jag bo.
– Jag upplever att det var Guds ledning att jag kom mig till England. Att flytta till London är det bästa jag gjort i mitt liv tills vidare. Jag ställde in mig på att stanna där resten av livet.
Efter tio år kom ändå ungdomsdrömmen om mission tillbaka. Men den hade utvecklats mot biståndsarbete.
– Jag ville jobba i ett fattigt land och göra skillnad för några människor där. Jag tog en magistersexamen i global socialpolitik.
Men när studierna var klara i december 2012 hade läget på arbetsmarknaden i London försämrats.
– Då fick jag tanken, jag tror den var från Gud, att flytta hem till Nykarleby. Där finns alltid jobb för mig.
Före julen 2012 återvände Christina Harald till Nykarleby efter tjugo år utomlands. Det var en kulturchock att återvända.
– Jag kände mig engelsk när jag kom. Men när jag ser tillbaka upplever jag att jag behövde tiden för att på nytt landa i den finlandssvenska identiteten.
En väninna tipsade om Såningsmannen, en organisation Harald inte kände till. Där blev hon antagen.
I Bangladesh ska hon arbeta för Såningsmannens samarbetsorganisation Lamb Hospital som driver ett sjukhus i nordvästra delen av landet.
Läs mera i Kyrkpressen nr 2/2019
