I den inbyggda vedspisen knastrar några klabbar och ovanpå spisen står en stor gryta med borsjtjsoppa och puttrar. Hushållets bägge hundar ligger och tar igen sig på sina bäddar i köket på Sidvägen 65 i Pyttis.
Harriet Sillanpää har skickat iväg eleverna i Pyttis svenska skola på sommarlov men som föreståndare har hon en del jobb kvar innan hon checkar ut för sommarsemestern.
– Det är läsordningar och skjutslistor som ska fås ihop, det brukar gå några veckor in på sommaren innan jag kan ta ledigt.
Att Sundombördiga Harriet Sillanpää skulle komma att bli föreståndare för en liten byskola i den lilla byn Pyttis med svensk minoritet hade hon aldrig trott för trettio år sedan.
– Efter att jag fått min lärarexamen från pedagogiska fakulteten i Vasa jobbade jag först som timlärare och vikarie i Vasatrakten. Men det fanns inga tjänster, och min pappa tjatade jämt och ständigt om att jag skulle söka ett jobb i södra Finland.
Bara för att kunna säga till sin pappa, Uno Mitts, att hon sökt ett jobb, plockade hon upp ett nummer av tidningen Läraren och valde ut en annons på måfå.
Harriet Sillanpää ritar cirklar med fingret i luften och landar med pekfingret på bordet för att illustrera hur det gick till när hon valde Pyttis svenska skola.
– När hösten kom hade jag fortsättningsvis inte något jobb i Vasatrakten, men fick veta att jag blivit vald till tjänsten i Pyttis. På den vägen är det.
Möten i Unos anda
Om somrarna håller Harriet Sillanpää till på det älskade sommarstället ”Mandas” i Sundom skärgård, som i tiderna varit ett småbruk. Sommarstället köpte familjen Mitts efter ägaren Manda, en orginell dam.
För några år sedan började hon ordna kristna sommarmöten på ”Mandas i Sundomskären”. Tidpunkten är midsommarhelgens söndag.
Mötena är lite av en fortsättning på den ambulerande ”skärefest” som i tiderna var en tradition inom väckelserörelsen Evangeliföreningen.
– Den traditionen ersattes senare av möten på lägerområdet Fiskartorp. Men nu står Fiskartorp tomt på grund av en omfattande vattenskada för några år sedan.
Stängningen av Fiskartorp har lämnat ett stort tomrum efter sig.
– Det var en viktig plats för hela vår familj, det känns som att vi jämt var där. Pappa ledde mycket av verksamheten, så jag tillbringade en stor del av min barndoms somrar där, liksom mina döttrar också gjorde.
Hon kommer ihåg hur det var i början när sommarfolket åkte båt ut till Fiskartorp och folk satt i fullastade båtar utan flytvästar.
– Tänk om en sådan båt hade sjunkit, med tanterna som inte kunde simma!
Hon minns också med beundran hur hennes många mostrar och fastrar sprang upp och ner för trappan till källaren där maten förvarades på den tid då det inte fanns några kylskåp i lägergården.
Harriet Sillanpää vill att träffarna på Mandas ska få firas i hennes pappas anda. Uno Mitts dog i slutet av februari i år, som 93-åring.
– Han älskade att leka, därför var han också juniorledare så länge han hölls på benen. Barnfamiljer är varmt välkomna till Mandas, det finns simstrand, bastu och utrymme att leka.
Läs hela profilen i Kyrkpressens midsommarnummer.
