Här, i Templet på Nylandsgatan i Helsingfors, har Eva Kleman fortfarande sitt arbetsrum. Men i hemmet i Munksnäs samlas redan flyttlådorna på hög inför det nya uppdraget i Sverige.

Hon är lugn mitt i sjukdomens otrygghet

frälsningsarmén. – Jag kan nästan tycka att det är ett större under av Gud att orka hålla mig under armarna än att göra mig helt frisk, säger Eva Kleman, nyutnämnd kommendör för Frälsningsarmén i Sverige och Lettland. 22.4.2016 kl. 13:45

När Eva Kleman var sju år hörde hon sången: Låt mig få höra om Jesus, skriv i mitt hjärta vart ord.

Hon misstänkte att det kunde göra ont att skriva ord i hjärtat, särskilt om det gjordes med en vass blyertspenna. Ändå bestämde hon sig för att knäböja vid botbänken.

– Det var min frälsningsupplevelse. Den har naturligtvis utvecklats sen dess.

Efter gymnasiet blev hon intresserad av politik, men beslöt sig för att satsa ett år av sitt liv på Frälsningsarmén, som en sorts tack för allt hon fått.

– Jag hade tänkt det som en sorts avslut, men under det året märkte jag att det var något jag inte kunde avsluta. Jag blev övertygad om att det var Guds plan att jag skulle jobba för Frälsningsarmén.

Så blev det. I officersskolan träffade hon sin man Johnny Kleman. Han är frälsningssoldat i femte generation.

Olika uppdrag inom armén har lett till att paret bott på många håll i Sverige. Den första utlandskommenderingen skulle egentligen leda dem till Pakistan, där Frälsningsarmén faktiskt är det största kristna samfundet.

Men då blev Johnny Kleman allvarligt sjuk. Först fick han en inflammation i hjärtklaffen som gjorde att alla tankar på ett uppdrag i Pakistan måste skrinläggas. Sedan, en dag på sommarstugan, brast hans kroppspulsåder. När Eva Kleman körde honom till akuten var han medvetslös.

– Under operationen kom narkosläkaren ut och sa: Det går inte. Finns det anhöriga som vill se honom måste de komma nu.

Att hitta stället där ådern brustit var omöjligt. Men Eva Kleman svarade: Det gör ingenting om inte du tror att det går, för jag tror det.

– Dumt och naivt, kan man tycka. Men när operationen var över kom läkaren ut och grät och sa: Du trodde att det var möjligt, men ingen av oss trodde.

Efter att paret repat sig från den pärsen kändes det som en trygg och bra lösning att ta emot ett uppdrag i Finland. Men under följande uppdrag i Sverige var det Eva Klemans tur att bli sjuk. Hon hade sett lite dåligt, haft huvudvärk, och gjorde ett besök hos ögonläkaren. Det visade sig att hon hade en ovanlig form av ögoncancer. Hon kommer aldrig att bli helt frisk och måste regelbundet gå på kontroller.

Hur har den upplevelsen präglat dig?

– När min man blev sjuk tänkte jag att när man drabbas av något svårt får man inte förbli samma mänska som man var tidigare, man måste bli lite klokare, lite snällare eller mer insiktsfull, sjukdomen måste ha gjort något med en. Jag sa till min man att nu har du fått en ny chans, det måste få påverka dig.

När hon själv var i samma situation insåg hon att det är jättelätt att bli precis lika gnällig som innan.

– Så jag brukar säga att jag vill försöka komma ihåg min sjukdom, komma ihåg hur jag känner, för jag vill att den ska ha gjort mig lite bättre. Annars är det svåra jag gått igenom helt bortkastat.

Hennes tro har inte varit ett vaccin mot osäkerhet och rädsla.

– I den stund jag fick beskedet var jag lika knäckt som vem som helst. Och i samma andetag säger jag: Självklart är det också något annat som griper in! Det handlar inte om att jag orkar be eller tänka en massa positiva tankar, det är min djupast liggande tro som kickar in och bär och lyfter mig.

Givetvis har hon frågat Gud: Varför gör du mig inte helt frisk?

– Samtidigt är jag övertygad om att den grundtrygghet jag har, en känsla av att vara glad och tillfreds mitt i allt kaos, den har Gud gett mig. Förmågan att kunna gnaga mig framåt i eländet. Jag kan nästan tycka att det är ett större under av Gud att orka hålla mig under armarna än att göra mig helt frisk.

Sofia Torvalds



Samhälle. Religion är ett utmanande nyhetsämne som ofta hamnar i skymundan. 18.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den 16.7.1944 uppmanade presidenthustrun Gerda Ryti det finska folket att be för sitt land i krig. 16.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. I Åbo och S:t Karins samfällighet får de anställde nio cent per kilometer som de cyklar under arbetsdagen. 18.7.2008 kl. 00:00

. Att vara på en längre resa gör ofta att man väl hemkommen ser på sin vardag med nya ögon. 17.7.2008 kl. 00:00

Ledare. Med en upplaga på ca 50 000 ex har Hbl inte på länge i verkligheten varit en finlandssvensk rikstidning. 17.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Den statliga filmgranskningsbyrån har sänt en skrivelse till församlingarna i vilken byrån hoppas att åldersgränserna iakttas. 16.7.2008 kl. 00:00

Människa. – Det fanns en anglikansk kyrka på min hemort. Jag gick med i söndagsskolan och tyckte om allt jag hörde och såg. Jag ville så gärna bli döpt och min söndagsskollärare sa: ”Lär dig katekesen och bibelverserna vi läser.” 17.7.2008 kl. 00:00

Människa. Kyrkoherden i Pernå, Rolf Steffansson, har valts till direktör för utrikesavdelningen vid Finska Missionssällskapet. 15.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Vindkraftsvigslar, drive in-vigslar och vigsel på brandstationen är några av sommarens bröllopsfenomen. 15.7.2008 kl. 00:00

Världen. Gudsperspektiv i politiken belystes under politisk vecka på Gotland. 14.7.2008 kl. 00:00

Kyrka. Bön över samfunds- och språkgränser förväntas locka uppemot 10 000 kristna till Åbohallen i oktober. 13.7.2008 kl. 00:00

Kultur. – Den stora pilgrimsleden i Norden går från Vadstena i Sverige till Nidarosdomen i Trondheim. Den heter Romboleden och är ett slags aorta för pilgrimslederna i Norden, säger prästen Hans Erik Lindström på pilgrimscentrum i Vadstena. 12.7.2008 kl. 00:00

Teologi. ”Håll inte fast mig”, säger Jesus till Maria Magdalena efter uppståndelsen. För mig har orden fått betyda öppenhet och rymd, att inte förminska Gud. Men också att våga stå på egna ben, ifrågasätta förtryckande sidor av kristen tro. Feministisk teologi inspirerar i det arbetet. 11.7.2008 kl. 00:00

Samhälle. Tammerfors stad och stadens evangelisk-lutherska församlingar har slutit ett samarbetsavtal rörande krishjälp i storkatastrofer. 11.7.2008 kl. 00:00

Insändare. Det var Åbo, det var vinter, man studerade. Marken var frusen, täckt av ett kallgnistrande frosttäcke. Man var ensam. Det tärde på mig, alla chanser verkade blockerade. Omvärlden tycktes likgitlig. Studierna i stiltje,  ovisshet, mentalt trött. Och så - helgen. De ensammas helvete. Allt stänger. Inspirationen försvinner. Gamla tankar i gamla spår. Så jag fick nog; gav efter, alkohol. Några timmar senare, aningen mer alkohol i kroppen, ute på dansgolvet. Otroligt. De fanns överallt. Kvinnorna. Ljushåriga, mörka, studerande, blonderade, lättklädda. Lockelsen slet i mig; det hade varit mycket längesen jag vågat mig ut. Rädsla. För våld. För vad som skulle tänkas hända om jag gick över gränsen. För att förlora någonting, för att dö. Mitt förhållningssätt till kvinnan har alltid varit präglat av skuld; som ung var jag mycket rädd för Guds straffdom och vad som skulle ske om jag vågade närma mig någon utan... ja, utan vad? Tillåtelse? Välsignelse? Emellertid; nu hade allt sådant dövats bort, men desto större blev däremot smärtan från kvällen ifråga.Och något odefinierbart som skrämde mig därinne i discot. Än i denna dag kan jag inte säga vad det var. Men därinne blev jag till slut skrämd från vettet; jag var på väg in i ett landskap där allt var tillåtet och där jag inte längre kunde identifiera mig med mig själv eller min kristna kallelse. Jag var ute i ingenmansland. Jag såg det underbara som det borde ha varit - och jag blev besviken.  Bakfull, darrig och gråtande gick jag hem vid femtiden på morgonen, ur stånd att förstå vad som skrämt mig så mycket därinne. Besvikelse, antar jag, likaväl som rusighet, liksom något tabu jag brutit. Jag ville bara därifrån. Ännu nästa dag var jag rädd, utan anledning, och sorgsen över mitt förfall: kanske över vad jag tänkt göra. Vad jag velat göra. Vad jag rentav oreserverat ansett mig ha rätt att göra, bara för att jag upplevt mig vara i överläge gentemot kvinnorna, som jag annars krupit för... dyrkat i det tysta, vänt all min ångest mot... tiggt om förståelse, fjäskat för att få den, nyttjat olika verbala taktiker för att be om den. Jag hade betett mig illa, även om jag inte just gjort något; men mentalt hade jag klivit över en odefinierad gräns. Och inför Gud; endast med Jesu hjälp kunde jag till slut restaurera min upplevelse och ta den med i bagaget. Slutligen trodde jag mig förstå: i Jesu ögon var de lika mycket värda som jag, troende eller ej - och jag lika mycket värd som de. 11.7.2008 kl. 00:00

kyrkan. Frälsningen, människan och skapelsen är inte till salu. De teman som diskuterades när representanter för världens lutherska kyrkor samlades i Namibia beskriver kyrkornas utmaningar på olika håll i världen. 15.5.2017 kl. 16:00

Helsingfors. Målet är en avkastningen på samfällighetens tomter på tre procent, i stället för fem procent som befarats. 15.5.2017 kl. 10:53

Kyrkomötet. Situationen vid kyrkomötet förra veckan, när Leif Nummela avbröts av ordförande Kari Mäkinen i sitt anförande, har väckt diskussion. Nu har Kari Mäkinen kommenterat det som hände. 12.5.2017 kl. 09:00

tro. I del fyra i Karin Erlandssons serie om tro beklagar hon sig över att det bara är i ett sammanhang som hon som författare har svårt med ord. När hon ska be. 11.5.2017 kl. 14:01

morsdagsprofil. Pamela Granskog förlorade sin mamma i november. – Det var en av de största rädslorna när jag fick mitt första barn som 36-åring – hur länge får mina barn ha kvar sina morföräldrar och farföräldrar? 11.5.2017 kl. 12:59