Peter Hallström har äntligen kunnat lämna sitt själsliga fängelse mot en relation med Gud som erbjuder kärlek, gemenskap, nåd och barmhärtighet. (foto: Majken Öst-Söderlund)

En frusen själ ser himlen igen

peter hallström. Han växte upp i pingstkyrkan. Där fick Peter Hallström utveckla sin musikalitet, men budskapet om dom och straff gjorde honom vettskrämd och otrygg. Hans tro räckte aldrig till. I dag är den förlorade sonen hemma, såret i själen håller på att läka.
15.11.2012 kl. 10:39
Det stora hotellets lobby är mer än sprängfylld när Peter Hallström börjar sin releasespelning. Han har spelat in sin första egna skiva någonsin – Brev från en förlorad son. Han har hunnit bli 47 år. Han är ingen dununge inom musiken, på klaviatur har han ackompanjerat de flesta stora svenska artister. Hans låtar är välkända, bland annat har han gjort musiken till Björns Skifs megahit Håll mitt hjärta, håll min själ. Hans sånger har sjungits ofta, men alltid av andra artister. Peters egen röst tystnade. Tills nu. Något har hållit honom tillbaka. I dag vet han vad det var. Han längtade tillbaka till modersfamnen – till tron. Inte till den förvrängda och ängsliga barnatron utan till en hel, omfamnande vuxentro där betoningen inte stavas straff utan nåd.

– Jag kallar mig troende nu, men kritiken mot pingströrelsen – som den såg ut under min uppväxt – finns kvar. Barn får inte behandlas så. Inte under några omständigheter.

Sömnlösa nätter
Det är jäktiga dagar för honom nu. Alla rycker och drar i honom, han får fler förfrågningar om spelningar än han hinner med. Det har rasslat till i mejlboxen och i postlådan. Många har känt igen sig i hans texter: i skräcken för att inte vara redo vid Jesu andra tillkommelse, i fasan för att aldrig lyckas tro tillräckligt, i rädslan som skapat ångest och depression som bedövats med alkohol, terapi eller flykt in i arbete. För Peters del alla tre samtidigt.

I ett helt liv har minnena från barndomen satt skräck i honom. Kanske var de sömnlösa nätterna allra värst. De började när han var åtta.
 
– Jag låg på golvet insvept i sängöverkastet som hängde ner från mina föräldrars dubbelsäng. Jag var livrädd för att Jesus skulle komma, rycka upp mina föräldrar och småsyskon. Jag var övertygad om att jag skulle bli kvar. Jag vågade inte sova, jag måste vara i närheten för att åtminstone se när de försvann.

Minnet gör fortfarande ont. Rösten bryts när han berättar.

– Vi pratade sällan om tron hemma, det var något som mina föräldrar överlät åt församlingen. Unga nitiska tonårsevangelister skrämde oss till tro genom hot om straff och icke-tillhörighet. Det är säkert smärtsamt för många att höra, men det var så likt en sekt det kan vara.

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Majken Öst-Söderlund

När Mikaela Soncks pojkvän begick självmord fanns det folk som gick över till andra sidan gatan för att slippa möta henne. Nu, många år senare, har hon sammanställt en antologi vars mål är att uppmuntra oss att tala om också det som gör riktigt ont. 26.9.2013 kl. 10:31

Minst 60 döda efter gudstjänstattack i Peshawar. 22.9.2013 kl. 18:02

Många slag av kompetens bland de åtta sökande. 20.9.2013 kl. 09:37

Pastor Antti Kylliäinen och biskop emeritus Wille Riekkinen vill ruska om i kykan och skapa en mera odogmatisk atmosfär. 19.9.2013 kl. 08:17

I arbetet som hjärnkirurg förlorade han med tiden sin tro på Gud, men efter en nära-döden-upplevelse är hans livsuppgift nu att berätta om det han lärde sig i de andliga sfärer som han säger sig ha besökt. 19.9.2013 kl. 08:05