Varför vara rädd?

Människa. När Keth Sainio återvände till Finland efter trettio år som missionär i Afrika visste hon inte vad hon skulle göra av sig själv. 26.5.2011 kl. 00:00

Christa Mickelsson

Efter femton år i Finland har Keth Sainio återanpassat sig till det finska samhället. Ett led i anpassningsprocessen var de magistersstudier i teologi som hon precis har avslutat.

Christa Mickelsson

Efter ett halvt liv under den afrikanska himlen återvände Keth Sainio till hemlandet Finland. Det är snart femton år sedan, men minnena av hemkomsten är starka.

– Jag hade svårt att hitta min plats och det var mycket som var tufft att acceptera, berättar hon över en blygsam portion lunchsallad.

Välfärden, slöseriet och det komplicerade livet hörde till det hon hade svårast med.

– I Finland ska man alltid gå omkring och vara rädd för något. I det Afrika jag känner tar människor dagen som den kommer och litar på att allt är i Guds händer.

Att vi människor skulle behöva vara rädda för något tror hon inte.

– Människor föds och dör både i Finland och Afrika. Men i Afrika blev jag beroende av Gud på ett annat sätt. Egentligen behöver vi honom lika mycket här i Finland, men här är det lättare att glömma bort honom.

Namibia väntade

Keth Sainio var 27 år när hon 1966 sändes ut till Namibia av Finska Missionssällskapet (FMS). Hon var utbildad sjuksköterska och barnmorska och hade via österbottniska studiekamrater bekantat sig med FMS och missionskyrkan som redan då fanns på Observatoriegatan i Helsingfors.

– Jag fick ett kall. Jag hade redan ett år tidigare frågat om FMS behövde en sjuksköterska. Då fick jag ett nekande svar men nu fanns ett behov och jag fick åka iväg.

Hon togs emot med öppna armar från första början.

– Jag bemöttes av värme och gästfrihet redan på flygplanet och så fortsatte det. I Namibia var jag aldrig ensam.

Läs hela profilen i Kyrkpressen 21/2011.

Christa Mickelsson



betraktat. Kanske kan vi, på samma sätt som den lame mannens vänner, bära fram oss själva och varandra inför Gud? 6.10.2024 kl. 14:06

POLARISERING. Att tycka om människor som delar våra värderingar är naturligt, och det kan vara riktigt bra för samhället! Men om vi börjar tycka allt mer illa om ”de andra”, de som inte är, eller tycker, som oss. Då polariseras vi. Forskarnas råd för att inte bli så svartvit: umgås med någon som inte tycker som du. Ni behöver inte omvända varandra. 4.10.2024 kl. 20:22

Personligt. När Tove Uvemo Söderbäck var tonåring hade hon inte tid att bli konfirmerad. När hon senare i livet tog tag i saken förändrade det hennes livsbana. Nu studerar hon för att bli diakon. 3.10.2024 kl. 13:53

kallelse. När Fanny Sjölind var föräldraledig för tre år sedan insåg hon vad hennes kallelse var: Att kombinera tron och sången. – Och att följa Guds vilja i det vardagliga och att använda de gåvor jag fått. 2.10.2024 kl. 19:28

PANIKÅNGEST. Han vet precis när det började. Han var 23 år och det var några dagar efter att han och hustrun Maria gift sig. De skulle äta middag vid en restaurang vid Replotbron. 1.10.2024 kl. 21:36

Personligt. – Jag tvivlar ibland på både Gud och på konsten. Däremot tror jag starkt på att vi ska dela våra frågor och tvivel med varandra, säger Marika Westerling. 25.3.2025 kl. 17:10

METODISTKYRKAN. Nya biskopen Knut Refsdal valdes att leda Metodistkyrkan i norra Europa – fast han sedan i fjol jobbar i en luthersk församling i Norge.. 4.4.2025 kl. 10:45

SAKNAD OCH SORG. När Johanna Evensons pappa plötsligt gick bort i en stroke förlorade hon en av de viktigaste personerna i sitt liv, den ständiga lyssnaren, den trygga basen, familjens nav. – Jag har tänkt sörja honom hela livet. Det kommer inte en dag då jag inte sörjer honom. 3.4.2025 kl. 10:00

Personligt. Migrationsforskaren Tobias Pötzsch växte upp i Östtyskland och Kanada, och har nu bott över halva livet i Finland. Han har upplevt rasism och orättvisor, men också skönhet, lycka och jämlikhet. 1.4.2025 kl. 15:45

NY I USA. Heidi Storbacka med familj blev erbjudna, via den firma hennes man jobbar på, att flytta till USA under en begränsad period. – Jag älskar äventyr, så vi tackade ja direkt. Jag började söka jobb redan förra året – att bli hemmafru var inte aktuellt. 1.4.2025 kl. 13:28