Dags att sätta "p"

I ett tidigt skede av slutspurten gick kyrkan ut med ett ambitiöst regeringsprogram som lathund för kommande beslutsfattare.
Det handlade om att stöda familjer och åldringar, om utjämning av inkomstklyftor, brödsäkerhet för alla både i Finland och andra länder och om att kyrkan ska få skälig ersättning från staten för de samhälleliga och kulturella uppdrag den sköter.

Det var en bra satsning från kyrkans sida. Men trots ett positivt mottagande både av medierna och de partiledare som uppvaktades flöt regeringspappret stilla bort. Det existentiella och medmänskliga spjärn det var tänkt att ge valdebatten blev det inte, tyvärr.  En del av dess potentiella kraft desarmerades av den långa skuggan av höstens massutskrivningar. Dessa lockade visserligen många politiker att dryfta kyrkan i etisk-moraliska sammandrabbningar som visserligen var viktiga, men som samtidigt trängde undan de frågeställningar som kyrkan velat lyfta fram.
Strålkastarkäglan rymmer nämligen bara en sak i taget.
Man får hoppas att krafterna inte tryter. Att kyrkan likt sin mästare bultar på dörren till riksdagshuset igen, drar fram sina teser och prövar dem när de nyvalda tar sin plats. Envist klappande har, som bekant, sin bibliska lön.
Istället kom slutspurten i valet att handla mycket om bokstaven p. ”P” som i ”populism”, ”pakkoruotsi” och ”Portugal”. Samtliga kunde sammanföras under en annan bokstav: ”X” som i xenofobi. Rädslan för det främmande och därför hotande elementet har effektivt och samvetslöst utnyttjats för att kitta samman rädda, besvikna och desillusionerade finländare.

”Person” lyser också med versaler i detta val medan ”parti” snart syns bara med finstilt nere i kanten. Här är den stora skillnaden jämfört med bara för några decennier sedan. Valet handlar om personer, om hurtiga rosa t-shirts och hårt driven bulldoggsimage. Så utstuderat personcentrerat är valet numera, att en av kandidaterna till och med kör sin reklam genom att knipa huvudet av sina medtävlare. Vi vet ändå vem de är. Däremot är det svårare för oss att urskilja linjer eller ideologier i gyttret av ansikten. För många finländare är det ett svårt val. Och man undrar, om det inte var lättare och mindre polyfont förr.

Och ”person” flyttar oss in i kammaren till ”privat”. Numera är det ofta här valet träffas. I dag har var tredje finländare Facebook. Kampen den här gången har förts på de sociala medierna, där vänner värvats och knutits nära. Valmaskinen är väljarnas, särskilt de under 34 år gamla finländarnas, vän och främsta rådgivare. Politologen Juri Mykkänen konstaterar att den redan i riksdagsvalet år 2003 slog ut valdebatter och aktualitetsprogram på teve som främsta informationskälla för unga väljare. Vi sitter inte längre kollektivt framför rutan, en viss tid, för att höra vad kandidaterna verkligen går för när det gäller.

Men fortfarande finns det sådant som består.
Väljer gör man själv.
Röstar likaså.
Och så länge som vi griper vår medborgeliga frihet och vårt ansvar kan vi räkna oss bland de länder som åtnjuter den demokrati som andra som bäst kämpar för.