Om jag har förstått rätt är Svängrum-redaktörerna varken ute efter att konkurrera med eller protestera mot Andrum. De har hittat en lucka i radions utbud (en lucka som de verkligen inte har varit ensamma om att – ibland ljudligt! – se och beklaga). Det har inte funnits något program som regelbundet och initierat rapporterar om det som händer inom kristna och andra trossamfund eller tagit det som sin uppgift att journalistiskt granska andlighet och livsåskådningsfrågor ute i världen och i vårt eget land.
Andrum är ju uttryckligen ett andaktsprogram med personliga reflektioner utgående från talarnas kristna övertygelse. Det är ju självklart att frågor om tvivel och tro, etik och samhällsmoral ofta tas upp i dem. Men Andrum gör inte anspråk på att vara varken diskussionsprogram eller journalistiska livsåskådningsprogram.
Vilket då Svängrum gör. Varför ett sådant program kommer först nu är en intressant fråga. En orsak till många mediers ointresse för ”det osynliga” är säkert den övertygelse som dominerade medierna i västvärlden på 1970- och 80-talen; tron att religionerna hade spelat ut sin roll, både på det privata och på det politiska planet. Med förvånad handfallenhet stod vi journalister sedan där på 90-talet och insåg att så minsann inte var fallet; att religionen tvärtom är en i allra högsta grad betydelsefull faktor i större delen av världen. (Symptomatiskt är kanske att när nu Svängrum görs, är det inte inom ramen för Radio Vegas Public service-uppdrag och egna budgetramar utan med ekonomisk hjälp av finlandssvenska fonder.)
Behovet av förståelse för livsåskådningsfrågor i ordets vidaste bemärkelse har på inget sätt minskat, tvärtom! Vill vi försöka förstå våra medmänniskor här på denna planet (och i ett mångkulturellt samhälle) måste vi försöka förstå hur de tänker och resonerar. Och för majoriteten av världens befolkning är det självklart att ha en tro. Vet vi litet eller ingenting om vad det vill säga står vi oförstående inför mycket av det som händer.
Kyrkorna och de religiösa samfunden i vårt eget land engagerar tiotusentals människor i sin verksamhet. Att behandla dem som marginella fenomen där smått underliga ”andliga” håller till, och som blir intressanta först när någon sexskandal är i uppsegling, duger inte.
Så ett program där man diskuterar tro och tvivel, etik och samhällsmoral och hur olika trosriktningars företrädare ser på dem – vad kunde vara viktigare? Att det nu finns ett program som Svängrum är ett steg i rätt riktning, men ännu är jag personligen inte nöjd (och jag skriver härefter som privatperson, inte som redaktör för radions andaktsprogram!).
Redaktörerna för Svängrum är pigga, vetgiriga och kan den egna genren, det som brukar kallas infotainment (fakta presenterade i underhållande form med snabba klipp) mycket bra. De antar den inte särskilt insatta, men intresserade och nyfikna journalistens pose. Jag har själv som journalist många gånger närmat mig till exempel sport (som jag vet sorgligt litet om) med den inte särdeles kunnigas omedelbarhet och vet att den sortens journalistik har sin funktion.
Däremot upplever jag inte att just den journalistiken eller den genren är den bästa när det gäller ett så viktigt och svårbemästrat ämne som livsåskådning. För att kunna bevaka till exempel ett vetenskapligt område (som teologi och religionsvetenskap) ska man helst ha ägnat tid åt det själv och känna till människor som arbetar inom disciplinerna. För att förstå vilka problem en religiös institution eller ideell organisation tampas med måste man ha insyn i dess mål, mening och metoder. Det gäller att kunna gripa tag inte bara i de frågor som för ögonblicket är i människornas blickpunkt, utan också se framåt – vad kommer att vara aktuellt och viktigt att diskutera om några år?
Svängrum-redaktörerna har själva aviserat att deras program ska ge djupare insikter – och jämfört med aktualitetsprogram och flödesradions små snuttar gör de ju det. Men stora frågor som ”är det naturligt för människan att tro” avklaras svårligen under en intervju på fem–sex minuter. För att nu ta den frågan som exempel finns det religionspsykologer, biologer och filosofer som ägnat år av forskning kring detta, och till exempel vid Åbo akademi finns många vid både Teologiska fakulteten och inom ämnet religionsvetenskap som sitter inne med mycken kunskap, och vana att förklara den. Varför inte söka upp dem och verkligen ge dem tid att redogöra för vad människor som ägnat detta stor tankemöda har kommit fram till?
Programreformens krav på att ”djupet” ska förenas med ”underhållning” är inte heller oproblematisk för mig. Det är i och för sig en smått rolig idé att ha en i filosofiskt tänkande tränad redaktör som gäst och poängsätta olika kändisars svar på moralfrågor. Men det gör mig litet nedstämd. Tävlingsmomentet som numera genomsyrar så mycket av mediautbudet – är det nödvändigt att införa det i ett program som har som en av sina uppgifter att granska människosynen i dagens samhälle? För just i dagens tävlingsmentalitet avspeglas, så som jag upplever det, en människosyn och samhällsmoral som borde vara under ständig kritisk granskning.
(Och varför förresten ha med en filosofiskt utbildad bara som gäst? Han borde ju snarare vara del av redaktionen.)
Ändå tycker jag att Svängrum försvarar sin plats och jag kan tänka mig att programmet kommer att låta ganska annorlunda efter de första tjugo avsnitten, när redaktörerna blivit varma i kläderna. Men som enda regelbundet återkommande diskussionsprogram om vad det vill säga att vara människa räcker det inte för att fylla den omtalade luckan. Kunde man parallellt med Svängrum ha ett program där man tar fasta på en del av frågorna och verkligen ger utrymme för människor med olika religiös bakgrund och olika specialkunskaper att diskutera dem ”på djupet”? I Radio Vega diskuterar synnerligen kunniga och välformulerade sportkommentatorer länge och initierat vad som händer på deras kompetensområde – kunde man inte ge filosofer, teologer, fritänkare, religionsvetare, imamer, präster, ”privatfilosofer” och biologer samma möjlighet?
Andrum har, liksom de andra förkunnelseprogrammen, sin plats i radions utbud, och sin egen uppgift. Den uppgiften påstår sig Svängrum-programmen inte vilja överta och vackert så. Exakt vilken uppgift Svängrum fyller står inte helt klart för mig ännu, men jag väntar med spänning på fortsättningen. Och hoppas att antingen Svängrum eller något annat program småningom ska ta uppgiften att ge oss lyssnare förståelse för olika sätt av tänka och leva på fullaste allvar.
Hedvig Långbacka
är radioredaktör vid Kyrkans central för det svenska arbetet. Hon har en lång karriär som radioredaktör vid Yle bakom sig.
