Glappet och Karleby

Ledare. Det blåser kring ungdomsarbetet i Karleby svenska församling. Oroliga föräldrar har sänt en offentlig skrivelse till både församling och stift och kräver en redogörelse inom två veckor. De ifrågasätter både ungt lekmannaledarskap och drag som de upplever som osunda och problematiska särskilt bland unga. 23.9.2010 kl. 00:00

Illustration: Jan Lindström

Det här är naturligtvis en livsviktig sak att ta itu med för bägge adressaterna.

Förtroendekrisen har lokala historiska drag. De går igen i höstens församlingsval där Karleby svenska församlings medlemmar för andra gången går till urnorna med möjligheten att välja mellan två fraktioner, där grupperingen Alla gemensamt ställt som uttalad målsättning att få en kvinnlig präst till församlingen. Församlingens präster samarbetar i dag inte vid altaret med prästvigda kvinnor.
Alla gemensamt upplever att det som sker innanför församlingens väggar inte speglar det som församlingsborna – åtminstone inte alla – skulle önska sig. Röstningsprocenten i förra valet steg med nästan femtio procent som ett resultat av polariseringen och församlingens röstningsprocent på 21 låg långt över landets medeltal. Med den debatt som nu rullat in kring ungdomsarbetet kan man säkert vänta sig ett minst lika livligt deltagande.

Biskop Björn Vikström vill ändå inte karakterisera tumultet som ett utslag för en växande klyfta mellan olika läger inom en bågnande folkkyrka som han ska försöka hålla ihop.
Men, om än inte en klyfta, så onekligen finns det ett glapp.
Samtidigt som föräldrar är skeptiska till arbetet, är de alternativa lekmannagudstjänsterna Crosspoint, som också får sin släng av sleven i kritiken, vid det här laget så välbesökta att församlingens utrymmen inte längre räcker till. Samlingarna drar mycket folk, som uppenbarligen trivs, får sig något till livs som de saknat, återkommer och dessutom tar med sig en kompis.
Ett lyxproblem ett vanligt gudstjänstupplägg drabbas av bara i julhelgen numera.
”Karleby svenska församling kritiseras för en alltför aktiv verksamhet.” En sorglustighet i texten förgyller det förtjänstfulla artikeluppslaget i Österbottens Tidning.
Det är ju ett påstående som en församling också kunde sticka som en fjäder i hatten. En död församling gör onekligen ganska lite väsen av sig.
Men det kan väl inte heller vara församlingsbornas uppriktiga önskan?

Och vad är det som händer när den lokala kyrkhelgen i Karleby samlar 1200 svenska deltagare i samma region där stiftsdagarna för hela stiftet för ett par år sedan lockade 600 personer? Den förra dessutom från väckelserörelser som inte tidigare har samarbetat på det här sättet.
Frågan kan formuleras: ”Finns det företeelser som inte längre passar in i den evangelisk-lutherska kyrkan?” Men den kan likaväl formuleras: ”Finns det företeelser som inte längre bejakas i den evangelisk-lutherska kyrkan?”
Glappet? Vad gör man åt det?

Det har föralldel glappat i Karleby förut. Församlingsrådsmedlemmen Hillevi Bystedt konstaterar i ÖT att tongångarna i föräldrarnas brev om ungdomsarbetet i församlingen lät bekanta. Men hennes son är trettio och det var ett tag sen. Det har också sagts om samma bygd att ”profeterna kommer och går, men väckelsen består”.
Tyvärr består inte alltid glöden hos unga som eventuellt känt sig pressade till att bekänna en brinnande tro. Det kan i värsta fall leda till att de skäms efteråt och få dem att gå långa krokvägar runt allt vad kyrka och tro heter. Det här är en del av den oro biskop Vikström bär på – och det finns all anledning att ta den på djupaste allvar.
Samtidigt är det också ett faktum att det är i all synnerhet från de här bygderna som präster och andliga arbetare har slussats in i kyrkans tjänst. Men också här reser sig frågetecknen inför framtiden. Vid Teologiska fakulteten i Åbo har man noterat att andelen studerande från Österbotten minskar, och det är en oroväckande trend med tanke på att det är just därifrån de åtminstone tidigare kommit. Vart tar de vägen? De 1200 deltagarna i kyrkhelgen tyder ju på att väckelsemyllan fortfarande sjuder. Men är det så att folkkyrkan och dess teologi inte längre känns som den plats där man har sitt uppdrag och sin tjänst?
Sett ur ett lite vidare perspektiv handlar det nu aktuella fallet också om den grundläggande frågan: Vems är församlingen? Och det är just här glappet syns allra mest.

Nästa vecka samlas 200 präster i stiftet till synodalmöte, ditkallade av biskopen för att i enlighet med kyrkoordningen vart sjätte år dryfta sin herdeuppgift.
Under kaftanerna bultar hjärtan, säkert mer eller mindre ivrigt – men dock bevisligen – för det gemensamma uppdraget kyrkan.
Det skulle kanske inte skada om de mellan föredragen och kaffepauserna också ville byta ett par ord om det där glappet.
Platsen?
Ödets nyck … eller som det heter en ”Herrens skickelse”.
Den råkar faktiskt heta Karleby.

May Wikström



Rolf af Hällström. En elektronisk stegmätare kanske? Eller hellre en navigatör för bilen? Provade en i somras och imponerades storligen av rösten som exakt lotsade mig till rätt adress i Skövde.Risken är stor för beroende, så man inte vet hur man tar i en karta. Som när räknedosorna kom och folk tappade förmågan att räkna i huvudet.Nej, jag väntar på mobiltelefonins nästa steg. Den elektroniska riskmätaren. Den som säger vad som verkligen är farligt eller inte. 14.2.2007 kl. 00:00

. Kvinnor, barn och arbetsliv tycks vara en inte allt för lättlöslig ekvation. De finska förstföderskorna blir äldre och äldre och antalet barn per familj minskar. Det rätta tillfället att skaffa barn planeras in med hjälp av noggrann kalkylering. Några har tur och lyckas bli föräldrar enligt tidtabellen medan barnen för andra aldrig infinner sig. Barn är allt mera någonting man skaffar sig och allt mindre något man får. 14.2.2007 kl. 00:00

Rolf af Hällström. Hur sätta brasilianare, argentinare, tyskar och fransmän i rätt ordning? Och när är det dags för Afrika? Straffsparkar är knappast tekniken som kardinalerna i Sixtinska kapellet väljer för att slippa sätta halm i brasan med valsedlar för den berömda svarta rökens skull. 14.2.2007 kl. 00:00

. Något omvärlden under min livstid frenetiskt försökt lära mig är att fånga stunden. 14.2.2007 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Suomen Kuvalehtis chefredaktör, teologie magistern och prästen Tapani Ruokanen, bjuder i nr 49/2006 (kolumnen Jälkiruokanen) på en otrolig soppa med anledning av biskopsvigningen i Borgå stift. Det som fick honom att helt glömma recept och god smak var att vigningen av Gustav Björkstrand gick på svenska. 14.2.2007 kl. 00:00

Stig Kankkonen. Det var en mörk och kulen kväll innan snön ännu hade kommit då vi körde in på gården till Hemmala, vårt fritidsställe i Keuruu.  I ljuset av strålkastarna såg marken på en sidan uppfaren ut som ett nyss uppgrävt potatisland och på andra sidan syntes bilspår som – det var jag övertygad om – skulle visa sig gå över våra samma sommar planterade rosenbuskar. 14.2.2007 kl. 00:00

Kerstin Haldin-Rönn. I en lång rad går vi längs rälsen med våra väskor. Synen väcker bilder av flyktingvandringar på film. Men nu är det bara Pendolinotåget som har fått något fel och slagit ut strömmen mellan Hyvinge och Tavastehus. 14.2.2007 kl. 00:00

Finska Missionssällskapet hjälper de drabbade i Nepal. Missionärerna är oskadda, bland dem finlandssvenska Westerlings som råkar befinna sig i Finland. 26.4.2015 kl. 13:36

En maktkamp har lett till att Evangeliföreningens missionärer i Kenya har evakuerats från missionsstationen Atemo. 23.4.2015 kl. 07:31

I maj samlas barn och vuxna på Narinkens torg i Helsingfors för att protestera mot nedsmutsningen av Östersjön. Initiativtagare till protesten är Isak och Vera Meriläinen, sju respektive nio år. 22.4.2015 kl. 13:04

psalm. – Vi måste töja på gränserna för vad vi hittills tyckt att är psalm, säger kantor Anna-Maria Böckerman. 22.4.2015 kl. 00:00

etiopien . Etiopien sörjer närmare trettio gästarbetare i Libyen dödade av Isis. 22.4.2015 kl. 10:52