Välsignat ensam

Ledare. Biskopsvigningarna har duggat tätt det här året. Inom ett år har den evangelisk-lutherska kyrkan fått en ny biskop för det svenska stiftet, en ny ärkebiskop och i helgen skrevs kyrkohistoria med vigningen av vår första kvinnliga biskop.
16.9.2010 kl. 00:00
Symbolvärdet har varit stort, inte minst i det sistnämnda valet. Det finns de som ser den nya generation av biskopar som tar plats i ledet som ett paradigmskifte, där det nya avlöser det gamla (och underförstått förlegade).
Ibland undrar man om inte den mediala haussen kring just symbolvärden varit så stor att den förblindat den stora allmänheten om vad det här uppdraget går ut på – till nackdel för de biskopar som stigit in i en uppgift ”större än livet”.
Det var också en markering som ärkebiskop Kari Mäkinen gjorde i söndags. Han uttryckte sin glädje över det steg kyrkan nu tog, men poängterade: ”Ändå säger jag inte, att nu vigs kyrkans första kvinnobiskop. Ämbetet förändras inte till ett kvinnobiskopsämbete, men kvinnligheten är nu en del av det sätt på vilket biskopsämbetet sköts.”

Den uppgift biskoparna ansvarar för går inte att jämföra med vd:ns eller andra modeller för sekulärt ledarskap. Det är viktigt att minnas att biskopen också är något annat än en medieslimmad fotomodell för kyrkan även om det är till stor fördel att han eller hon klarar av att tala nutidsspråk.
Att statiskt låsa sig vid bokstaven utan att se verkligt liv i ögonen är inte att ta sitt biskopliga ansvar, men att utan hänsyn till sin egen resonansbotten servera tidens melodi är det inte heller. Mitran verkar vara symbolen för ett omöjligt jobb, där man förr eller senare oundvikligen måste göra sig impopulär hos någon.

I ett land som vårt, där kyrkan vuxit så nära staten, har förvaltning och teologi ibland tvinnats samman så tätt att det kan vara svårt att skilja dem åt. I dag är det här en av de verkligt stora utmaningarna just för biskoparna. Det krävs en klarsynthet, där de kan tvingas bryta arm också med sin egen kyrkas förvaltningskultur och grå eminenser. Därför är det viktigt att de på sin agenda under biskopsmötet i Tammerfors nu i veckan har lyft fram såväl parokialprincipen som metoder som gör att de kan agera smidigare och snabbare i lärofrågor än hittills. Ibland kommer utmaningarna inte utifrån – utan inifrån det egna maskineriet.
Summa summarum: Att vara biskop är att vara det vi vill – och det vi inte vill – att en biskop (eller för den delen en vanlig präst) ska vara. Samtidigt.
Ett omöjligt ämbete?

Kanske ändå inte. I bästa fall kan kyrkan tala tradition och nutidsspråk samtidigt. Ärkebiskop Mäkinen visade prov på det i sina samtal i våras med kyrkominister Stefan Wallin kring bikthemligheten, när han med integritet och klokhet framfört kyrkans syn och tradition på ett sätt som fick ministern som representant för en modern beslutsfattare att efteråt vittna om vilken betydelse just de diskussionerna haft.
Ingen kan kräva att dagens beslutsfattare eller vanliga medborgare ska vara insatta i de teologiska motiveringarna till kyrkans praxis. Men en kyrka som själv är klar över sin teologi har förmåga att förklara så att folk förstår.
Här står biskoparna i nyckelställning som förmedlare.

Att vara biskop är att frivilligt ställa sig i blåsten och stå kvar, precis i det korstryck som ärkebiskop emeritus John Vikström redan i sitt herdabrev Tro i kris (1972) utnämner till trons sanna livsmiljö. ”Denna ständiga reflexion tycks samtidigt innebära en ständig osäkerhet, ett nästan smärtsamt medvetande om att vara ifrågasatt och hotad”, konkluderar Vikström – redan då.
I sitt installationstal lyfte också den nuvarande ärkebiskopen fram det solitära draget i biskopsämbetet. Han förberedde biskop Irja Askola på att hon nu får finna sig i att stiga in i både ensamhet och annorlundaskap.
Därför är det sorgligt att emeritusbiskop Eero Huovinens avgång från ett långvarigt och ensamt arbete också fick ett anslag av uppgivenhet. När en biskop går med en suck över att han inte står ut med hur kyrkan rivs isär inifrån är det om något ett brott mot den succession som den evangelisk-lutherska kyrkan håller fast vid.
Kyrkan måste kunna se på sig själv som hel, inte bara i nuet utan också både bakåt och framåt. Det kräver ett mått av storordet nåd – vilket också Irja Askola efterlyste i sin predikan.
Hennes väg som ansvarsbärare för den evangelisk-lutherska kyrkan började inte i processionen i den högtidliga gudstjänsten i söndags. Den började med stegen som åttaåringen styrde till ortens församlingshem.
Och den vägen fortsätter nu med ensamma – men välsignade – vardagssteg, när stråkastarljusen mot ”den första kvinnan” så småningom mattas av.

May Wikström



Mest läst

    RAPPORTERA FRÅN UKRAINA. Ukraina har offrat mycket, men landet måste offra ännu mer, säger Anna-Lena Laurén, som tvingats lämna Ryssland och nu rapporterar från Ukraina. Hon ser mörker och uppgivenhet under sina reportageresor, men också hopp och glädje. Och vad gör människor när de inget kan göra? De ber. 21.12.2023 kl. 13:26

    jul. Mark Levengood bär på en längtan om någon som bär en när man inte själv orkar. – Det finns ögonblick där jag uppfattar julen som ett mirakel. 23.12.2023 kl. 18:58

    FÖRSONING. Sann försoning innebär ett erkännande av rättvisan och av maktdynamiken, anser man inom organisationen Musalaha. Därför utmanar man det som sker i Israel och Gaza just nu. – Just nu behövs försoning mer än någonsin, säger Wasim Nasser. 19.12.2023 kl. 10:00

    JULGEMENSKAP. Du är inte ensam om att vara ensam och vi är alla lite fattiga, åtminstone i anden. Det fastslår pastor Markus Österlund. 18.12.2023 kl. 15:59

    domkapitlet. Två prostar och pensionerade kyrkoherdar, Anders Store och Timo Saitajoki, jobbar nästa år halvtid som kaplaner i Kronoby, där prästbristen är stor. 15.12.2023 kl. 10:37

    UTNÄMNING. Elefteria Apostolidou valdes till årets präst bland annat för sitt arbete bland kvinnor, för kyrkans synlighet på sociala medier och för sina stads-pilgrimsvandringar. – Det känns jätteskönt att få erkänsla för det arbete jag gjort, säger hon. 14.12.2023 kl. 12:59

    kyrkans kulturpris. Kyrkans kulturpris 2023 tillfaller två personer som främjat den kristna musikkulturen i Finland: musikern Jukka Leppilampi och evenemangsproducenten Jukka Ahokas. 13.12.2023 kl. 14:38

    Bok. När vår yttre värld förmörkas av krig och sjukdomar bringar den kristna psykologen och författaren Patricia Tudor-Sandahl bud om ett ljus som kan brinna inuti oss. 12.12.2023 kl. 13:55

    forskning. Susanna Lundqvist fick 20 880 euro för forskning om evangelisk-lutherska kyrkans roll för tryggandet av Finlands försörjningsberedskap under vinterkriget. 12.12.2023 kl. 15:51

    GÅ I KYRKAN. I år bestämde skådespelaren och sångaren Marika Westerling att hon gör något alldeles nytt för att få tag på julstämningen: Hon börjar gå i kyrkan. 7.12.2023 kl. 08:00

    LIVSBERÄTTELSE. Majla Ståhls blir 90 år i januari. Hon minns när bomberna föll över Vasa, hon minns klasskamraterna som förlorade sina föräldrar och hon minns kärleken. Den stora och stillsamma. 7.12.2023 kl. 10:24

    Personligt. Ester Rudnäs önskar att någon berättat för henne att det hör till att det kommer jobbiga perioder i ett äktenskap. Efter snart nio år som gift och sedan hon hittat rätt i yrkeslivet valde hon att berätta om utmaningarna för att hjälpa andra. 5.12.2023 kl. 18:00

    jul. 19-åriga Kajsa Sjöström från Mariehamn älskar julen så mycket att hon lyssnar på julmusik året om och gläds över att den affär hon jobbar i inleder julen i oktober. 4.12.2023 kl. 14:29

    FMS. Finska Missionssällskapets omställningsförhandlingar innebär att personalstyrkan minskar med 42 årsverken genom uppsägningar och pensioneringar. Den svenska verksamheten påverkas också, men det är ännu oklart i vilken mån. 1.12.2023 kl. 14:23

    MIKAEL AGRICOLA MEDALJEN. I samband med Borgå domkapitels jubileumssammanträde förlänade biskop Bo-Göran Åstrand Mikael Agricola-medaljen åt fem personer; Emma Audas, Gun Geisor, Jan-Erik Lindqvist, Stefan Myrskog och Göran Stenlund. Medaljen är avsedd att ges som hedersbetygelse och gåva åt personer som verkat i Mikael Agricolas anda. 1.12.2023 kl. 16:59

    nykarleby. Håkan Ahlnäs har alltid varit aktiv i både kyrkliga och kulturella sammanhang. Enligt honom är kyrkans viktigaste uppdrag enkelt – att motverka ensamhet. 28.1.2025 kl. 10:25

    Personligt. År 1995 i ett kaotiskt, nyfött Ryssland. En tioårig pojke i alltför stora kläder ser en grupp människor samlas på andra sidan gatan. De ska resa en kyrkspira. Pojken har aldrig hört talas om Gud. En man får syn på honom, går fram till honom och räcker honom en handske. Vill han hjälpa till? – Kyrkan räddade mig. Utan den skulle jag vara kriminell – eller död, säger Andrey Heikkilä, Svenskfinlands nyaste präst. 21.1.2025 kl. 14:00

    flyktingar. 25-åriga Petra Gripenberg har precis åkt till den grekiska ön Lesvos. Där ska hon hjälpa traumatiserade flyktingar att berätta om det de varit med om. 17.1.2025 kl. 10:55

    Kolumn. Pensionen närmar sig, det är dags att ta en titt i backspegeln och fundera över hur samfälligheten förändrats ur ett språkligt perspektiv. Det var en utmaning för mig att 2002 börja jobba som samfällighetens translator. Övergången från näringslivet till den offentliga sektorn och kyrkans trygga famn bjöd på oväntade överraskningar och mina barn frågade om jag nu skulle få en egen ”tjänstekaftan”. 23.1.2025 kl. 10:54

    film. – Jag har inga principer jag skulle kunna döda för, men många jag är beredd att dö för. Det handlar om att välja fred och kärlek, även i en polariserad värld, säger Ville Virtanen, aktuell med filmen Aldrig ensam. 20.1.2025 kl. 18:02

    Mest läst