Välsignat ensam

Symbolvärdet har varit stort, inte minst i det sistnämnda valet. Det finns de som ser den nya generation av biskopar som tar plats i ledet som ett paradigmskifte, där det nya avlöser det gamla (och underförstått förlegade).
Ibland undrar man om inte den mediala haussen kring just symbolvärden varit så stor att den förblindat den stora allmänheten om vad det här uppdraget går ut på – till nackdel för de biskopar som stigit in i en uppgift ”större än livet”.
Det var också en markering som ärkebiskop Kari Mäkinen gjorde i söndags. Han uttryckte sin glädje över det steg kyrkan nu tog, men poängterade: ”Ändå säger jag inte, att nu vigs kyrkans första kvinnobiskop. Ämbetet förändras inte till ett kvinnobiskopsämbete, men kvinnligheten är nu en del av det sätt på vilket biskopsämbetet sköts.”

Den uppgift biskoparna ansvarar för går inte att jämföra med vd:ns eller andra modeller för sekulärt ledarskap. Det är viktigt att minnas att biskopen också är något annat än en medieslimmad fotomodell för kyrkan även om det är till stor fördel att han eller hon klarar av att tala nutidsspråk.
Att statiskt låsa sig vid bokstaven utan att se verkligt liv i ögonen är inte att ta sitt biskopliga ansvar, men att utan hänsyn till sin egen resonansbotten servera tidens melodi är det inte heller. Mitran verkar vara symbolen för ett omöjligt jobb, där man förr eller senare oundvikligen måste göra sig impopulär hos någon.

I ett land som vårt, där kyrkan vuxit så nära staten, har förvaltning och teologi ibland tvinnats samman så tätt att det kan vara svårt att skilja dem åt. I dag är det här en av de verkligt stora utmaningarna just för biskoparna. Det krävs en klarsynthet, där de kan tvingas bryta arm också med sin egen kyrkas förvaltningskultur och grå eminenser. Därför är det viktigt att de på sin agenda under biskopsmötet i Tammerfors nu i veckan har lyft fram såväl parokialprincipen som metoder som gör att de kan agera smidigare och snabbare i lärofrågor än hittills. Ibland kommer utmaningarna inte utifrån – utan inifrån det egna maskineriet.
Summa summarum: Att vara biskop är att vara det vi vill – och det vi inte vill – att en biskop (eller för den delen en vanlig präst) ska vara. Samtidigt.
Ett omöjligt ämbete?

Kanske ändå inte. I bästa fall kan kyrkan tala tradition och nutidsspråk samtidigt. Ärkebiskop Mäkinen visade prov på det i sina samtal i våras med kyrkominister Stefan Wallin kring bikthemligheten, när han med integritet och klokhet framfört kyrkans syn och tradition på ett sätt som fick ministern som representant för en modern beslutsfattare att efteråt vittna om vilken betydelse just de diskussionerna haft.
Ingen kan kräva att dagens beslutsfattare eller vanliga medborgare ska vara insatta i de teologiska motiveringarna till kyrkans praxis. Men en kyrka som själv är klar över sin teologi har förmåga att förklara så att folk förstår.
Här står biskoparna i nyckelställning som förmedlare.

Att vara biskop är att frivilligt ställa sig i blåsten och stå kvar, precis i det korstryck som ärkebiskop emeritus John Vikström redan i sitt herdabrev Tro i kris (1972) utnämner till trons sanna livsmiljö. ”Denna ständiga reflexion tycks samtidigt innebära en ständig osäkerhet, ett nästan smärtsamt medvetande om att vara ifrågasatt och hotad”, konkluderar Vikström – redan då.
I sitt installationstal lyfte också den nuvarande ärkebiskopen fram det solitära draget i biskopsämbetet. Han förberedde biskop Irja Askola på att hon nu får finna sig i att stiga in i både ensamhet och annorlundaskap.
Därför är det sorgligt att emeritusbiskop Eero Huovinens avgång från ett långvarigt och ensamt arbete också fick ett anslag av uppgivenhet. När en biskop går med en suck över att han inte står ut med hur kyrkan rivs isär inifrån är det om något ett brott mot den succession som den evangelisk-lutherska kyrkan håller fast vid.
Kyrkan måste kunna se på sig själv som hel, inte bara i nuet utan också både bakåt och framåt. Det kräver ett mått av storordet nåd – vilket också Irja Askola efterlyste i sin predikan.
Hennes väg som ansvarsbärare för den evangelisk-lutherska kyrkan började inte i processionen i den högtidliga gudstjänsten i söndags. Den började med stegen som åttaåringen styrde till ortens församlingshem.
Och den vägen fortsätter nu med ensamma – men välsignade – vardagssteg, när stråkastarljusen mot ”den första kvinnan” så småningom mattas av.