God vilja i snålblåst

Ledare. Det är insamlingstider. Kampanjer och huttrande sparbössefolk utmanar vår goda vilja.
”Jag kan fast ge hundra mark. Men då vill jag ha ett foto på mottagaren med min hundralapp i handen. Före det ger jag inte ett penni.”
9.9.2010 kl. 00:00

Ett autentiskt uttalande som i ett nötskal komprimerar stora och komplicerade frågor, orsak och verkan när det gäller välgörenhet. Vad får oss att donera pengar? Vad måste de som samlar in pengar göra för att gå oss givare till mötes? Vad resulterar det handlandet i? Vilka är våra grundmotiv för att ge bort av vårt eget? Och är givande bra också för oss själva?

Allt som oftast synar vi kritiskt välgörenhetsorganisationernas mål och metoder. Mera sällan, eller aldrig, förekommer en kritisk granskning av oss som givare. Handen på hjärtat, vilken välgörenhetsorganisation skulle ens våga försöket? Allt de har att spela (oss) med är att lirka, locka och pocka. Och vi är nyckfulla och ambivalenta som höstvindarna.
Frågan om hur stor andel av en donation som verkligen når fram används ofta som en retorisk sådan för att låta bli att ge. Naturligtvis behövs det stor transparens i verksamhet av det här slaget, för allt går att missbruka – även den goda viljan.
Men sanningen är att alla seriösa välgörenhetsorganisationer kämpar med att hålla kostnaderna för administration nere. Samtidigt är det just vår önskan om att ”se min hundralapp på foto” som driver upp dessa. Donatorernas krav på ett ansikte, ett namn, personlig kontakt hyvlar av varje donerad cent. I den hårdnande konkurrensen mellan organisationerna blir låga omkostnader ett trumfkort att kunna visa upp. Det i sin tur leder till varierande och ibland gråtonad praxis mellan organisationernas sätt att bokföra och redovisa kostnaderna. Vi tvingar dem till det, genom vår ovilja att ge generellt och utan adressat.
I Sverige har 110 organisationer, däribland stora insamlare som Röda Korset, Cancerfonden och Frälsningsarmén, gått samman i ett etiskt intresseorgan, Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, för att skapa överenskomna spelregler. Relativt nya Ansvarsfullt Donerande r.f. i Finland har bara ett dussintal medlemmar, och de stora har hittills valt att stå utanför. Det gör att det i grunden är vi donatorer som för takten i organisationernas tävlan om vår välgörenhet. Och plötsligt skorrar våra krav om ”etiska insamlingar” onekligen lite falskt.

Varför ger vi bort pengar? Forskning i altruism visar att motiven är blandade, och oftast omedvetna. Den personliga erfarenheten spelar en stor roll. Allt som har kopplingar till våra egna upplevelser, gärna nostalgiska sådana, öppnar börsarna. Tsunamin i ”vårt” semesterparadis berörde – kanske inte så mycket på grund av lokalbefolkningens lidande som på grund av de turister vi identifierade oss med. Pakistan är ingen semester-ort, vilket insamlingarna för översvämningen fått känna av.
Motivet att förändra världen, göra en skillnad, är i grunden inte heller rent altruistiskt, eftersom det ger givaren en mental tillfredsställelse av att ha uträttat något. Uppenbart själviskt är däremot att ge för att bli sedd. Innekampanjen Giving Pledge, som riktar sig till amerikanska miljardärer är den nya statusmarkeringen av rang.
Sist och slutligen hjälper varje slant ändå människor i nöd.
Men slutligen finns det också en djupt rotad egenskap hos människan som säger att det är gott att ge. Ett amerikanskt forskarteam upptäckte signaler av välbehag i hjärnan bland försökspersoner när de donerade. Den schweiziske neuroekonomen Ernst Fehr har väckt stor uppmärksamhet för sin upptäckt att människan inte enbart drivs av egennytta, utan också av ett medfött rättvisebehov.

Med sitt Tillitsspel visade han hur redan treåringar fattade beslut som belönade både dem och andra. Med ett förbehåll: De andra tillhörde konsekvent ett ”vi”. När godiset i spelet tillföll någon utanför klassen lät barnen bli att belöna dem även om det inte kostat dem något.
Den kristna tron handlar om att vända blicken utåt. Att vidga ”vi” och minska ”dom”. Är det inte det talet om ”nästan” handlar om? Att intill dig står det en annan människa. Och intill henne ytterligare en till och en till …
I den andan har det gjorts och görs fortfarande mycket gott, i det tysta, i det lilla och kontinuerligt. Det är en trosbekännelse i handling som bejakar det goda som all snålblåst till trots också finns nedlagt i varje människa.

May Wikström



Kultur. Kyrkans utlandshjälp och Helsingfors församlingar fick pris i grafiktävlingen Vuoden huiput 2010 (Årets toppar 2010). 12.4.2011 kl. 00:00

Kultur. Sångtävlingen Idols gör för första gången en finländsk version av den populära välgörenhetskonserten Idol Gives Back tillsammans med Kyrkans Utlandshjälp. 12.4.2011 kl. 00:00

Världen. Minikonfirmationer för barn i tioårsåldern ska bli obligatoriska för danska församlingar. I Finland finns inga liknande planer. 12.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Den här veckan pågår den kristna bokens vecka. Temat är Talar Gud? och ställer bland annat frågan ifall Gud kan tala till människor genom böcker. 11.4.2011 kl. 00:00

Kyrka. Biskop Björn Vikström har inte för avsikt att fortsätta som biskop fram till sin pensionering. Det framgick när han talade med skolelever under visitationen i Tenala och Bromarv förra veckan. 11.4.2011 kl. 00:00

Kultur. Sommarteatern vid Frank Mangs Center i Närpes ger sex föreställningar av pjäsen Mästarens väg i juli. 11.4.2011 kl. 00:00

Världen. Sedan en vecka tillbaka finns en ”sekulär bibel” till salu i brittiska bokhandlar. 11.4.2011 kl. 00:00

Kultur. Laudate Eum är något så ovanligt som en laestadiansk ungdomskör. 9.4.2011 kl. 00:00

Människa. Hon har alltid vetat att hon ska bli präst – någon gång. När hon väl fattat beslutet åkte prästkragen runt halsen på rekordtid. 8.4.2011 kl. 00:00

Kultur. Här finns den korrekta bottnen. 7.4.2011 kl. 00:00

Kultur. Oratoriemusikalen African Madonna komponerades på 80-talet då det var hungersnöd i Etiopien. Nu uppförs den i Finland för första gången. 8.4.2011 kl. 00:00

Samhälle. Med undantag för Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki, svarar partiledarna att de tror på Gud i Kyrkpressens valgallup. 7.4.2011 kl. 00:00

Världen. Fem dagar i Sudan påminde Pia Kummel-Myrskog om värdet av det oumbärliga vattnet. 7.4.2011 kl. 00:00

. Ungefär 3 000 gånger, grovt uppskattat, har jag gjort det. Tagit bussen till stan. Resorna följer sitt tydliga, förutsägbara mönster. Det är alltid skumpigt och oftast trist. Tala är silver, men tiga är guld. Vem hade trott att min tretusenförsta bussresa i Helsingfors skulle bjuda på en överraskning? 7.4.2011 kl. 00:00

Ledare. ”Lägg tidningen åt sidan!”, uppmanar Kyrkans Tidning de rikssvenska församlingarna på ledarplats under fastan. Svenskarna är så hårt bombarderade av intryck från medierna varje dag att den mediefasta som uppmuntras av församlingarna skulle landa rätt i deras vardag – ja, i själva verket anser ledarskribenten Brita Häll att svenskarna aldrig har behövt ett avbrott så mycket som nu. 7.4.2011 kl. 00:00

parrelation. Under semestern blir problem i förhållandet synligare än vanligt. 2.7.2020 kl. 15:52

asylsökande. – Vi var 55 eller 60 personer i en niometers gummibåt. Vatten slog in hela tiden. Jag kunde inte simma. Morteza Naseris väg till Finland är en berättelse om utsatthet, orättvisa och en okuvlig vilja att leva. 1.7.2020 kl. 15:40

Kyrkodagar. – Jag hoppas att alla ska tänka: Wow, nu får vi äntligen träffas ansikte mot ansikte, säger direktor Sixten Ekstrand. 30.6.2020 kl. 21:16

profilen. Som tolvåring var rwandiern Jean d’Amour Banyanga med om en skakande upplevelse. Efter det ville han jobba för Gud och sina medmänniskor. – Jag är historisk, säger han, som den första mörkhyade prästen i Borgå stift. 30.6.2020 kl. 20:17

samtalstjänst. Samtalen är alltid konfidentiella och anonyma. Hjälp kan man få via telefon, chatt, nättjänst och brev. 29.6.2020 kl. 09:59