Ett vanligt namn, ett vanligt utseende, ett glatt och vänligt, vanligt leende. Det är intrycket man får av Sari Nieminen. Bara skrattet är lite ovanligt, eller i alla fall hörs det ovanligt ofta.
Men när Nieminen börjar berätta om sitt liv är det en allt annat än vanlig berättelse som tar form. Hon har hunnit jobba med gatubarn i New York, tagit hand om katastrofoffer i Venezuela och råkat ut för gerillan i Colombia.
Men allting började i Helsingfors för 44 år sedan, under inte alltför lovande omständigheter.
Flydde till mormor
Sari Nieminens pappa dog när hon var två år. Hon bodde med sin mamma tills hon började skolan. Då kom mammans nya pojkvän in i bilden.
– Mamma hade inte alkoholproblem då men det hade han. Han flyttade hem till oss. Jag ville inte det men man har inte så mycket att säga till om när man är sju år.
Där började problemen. Mamman började dricka, sambon var aggressiv mot henne och Nieminen hamnade i kläm när de vuxna bråkade.
– Jag fick fly till mormor och morfar som bodde i huset bredvid. Där blev jag kvar tills jag började studera och skaffade egen lägenhet, berättar Nieminen.
Nieminen, som från början är helt finskspråkig, studerade svenska och tyska i Helsingfors och utbildade sig till ämneslärare. Under studierna slog allt det jobbiga tillbaka och Nieminen blev arbetsnarkoman.
– Jag studerade och hade två olika jobb samtidigt. Jag hade kalendern fullbokad för att slippa möta mig själv och spåren min uppväxt hade satt i mig.
Läs mera i Kyrkpressen 24/2010.
