Mannen i den blåa dunjackan drar i gång elementära rörelseövningar och gör sitt bästa för att hålla stämningen uppe. Kvinnorna framför kramar om varandra och sjunger ryska sånger.
Själv känner jag hur kylan kryper ända ner i tårna. Det är tio grader kallt och klockan närmar sig fem på morgonen. Jag har stått i taxikön i en timme och en kvart och kommit ungefär halvvägs fram till stolpen.
”Är någon på väg till Ulrikasborg?” undrar en kille i röda jeans och kort jacka. Ingen erkänner. Hans flicksällskap gör ett försök: ”Om jag betalar dig tio euro, kör du via stan då?”, frågar hon mig.Jag skakar på huvudet, vi är på väg åt totalt motsatt håll.
”Gå till ändan av kön!” Tjejen bakom tittar anklagande på mig. Jag försöker förklara att jag och min pojkvän bytte skift och att jag gick in och värmde mig ett tag, men hon vägrar lyssna på det örat.Paret från Ulrikasborg har lyckats ta sig först i kön. Han visar långfingret när de gasar i väg i en hett eftertraktad bil. Flera försöker göra om tricket.
En man i rullstol tappar besinningen och styr mitt ut på körfilen. Handgemäng uppstår. Någon ringer polisen.”Egentligen slår jag inte kvinnor, men jag kan göra ett undantag om någon tränger sig förbi en gång till”, muttrar mannen i blå jacka. Någon ropar bifall. Hans händer är röda av köld – han gav sina handskar åt killen i rullstol.
En nattlig taxikö visar människonaturens alla sidor. Det är enkelt att skaka på huvudet åt kollektiva våldsdåd och ungarna i Flugornas Herre. Men vad händer när det verkligen gäller om det redan i en taxikö uppkommer lynchstämning? Är rätt och fel fortfarande lika självklart då den egna överlevnaden eller bekvämligheten står på spel?
Gott nytt år, allesammans! ropar en kvinna medan hon vinkar och tar plats i baksätet.
