Ordet omöjligt fastnade i mina tankar. Dels det omöjliga som Ohan försökte göra möjligt, men också vad det omöjliga egentligen innebär. För oss människor finns det en gräns mellan det möjliga och det omöjliga. Ja, här måste jag väl göra ett litet undantag för den elektriker jag brukar anlita. Han säger att allt är möjlig, det som är omöjligt tar bara lite längre tid.
Egentligen har han rätt. Det är oftast vi själva som sätter gränsena för vad som är möjligt. Att gå på vattnet är troligen helt omöjligt för afrikanerna, men inte för oss. Vi är ju förstås begränsade till att göra det på vintern.
När vi går över gränsen till det omöjliga borde det finnas fler än en möjlig lösning på problemen. En helt ny värld öppnar sig plötsligt. Och den världen ligger ju där redan, bara att ta för sig.
Att stiga över gränsen till det jag uppfattar som omöjligt är något jag borde göra oftare, jag vill kalla det att ta ett steg i tro. När jag märker att steget bär har det stärkt min relation till Gud, han som behärskar det omöjliga suveränt.
Något har gett uppmaningen ”Gör du det möjliga och låt Gud göra det omöjliga”. Det betyder att man vid till synes omöjliga utmaningar eller problem gör allt som står i ens makt att komma över det samtidigt som man lämna över det hela åt Gud i bön.
