Däremot har den lokala lutherska kyrkan och världsförbundet mycket lite samarbete, trots att bägge arbetar i slummen i Altos de Cazuca i Soacha. Något som världsförbundets chef Silvio Schneider är medveten om och har för avsikt att ändra på.
– Men börjar vi omvända folk ute i provinserna förlorar vi vår trovärdighet, säger Schneider.
Att nittio procent av FMS:s bidrag till världsförbundet är öronmärkta pengar från utrikesministeriet är också en orsak till den låga lutherska profilen i arbetet i provinserna. I år bekostar FMS fyrtio procent av världsförbundets verksamhet i Colombia. De övriga finansiärerna är den svenska kyrkan samt ELCA, den lutherska kyrkan i USA. FMS har för tillfället inga utsända fältarbetare i Colombia. Den enda skandinaven inom världsförbundet i Colombia är svensken Henrik Halvardsson, 36 år, från Torsby i Värmland. Han är utsänd av den svenska kyrkan som också står för hans lön. Halvardsson är ansvarig för information och påverkansarbete.
– Visst är jag missionär, säger Henrik Halvardsson. Jag är missionär för de mänskliga rättigheterna, för fred och rättvisa. Men jag är ingen missionär i traditionell mening.
Halvardsson kom till Colombia för fyra år sedan. Han började inom den Kristna fredrörelsen, gick över till FN:s flyktingorganisation UNHCR och har nu jobbat inom det Lutherska världsförbundet sedan mars i år.
Sedan 2006 i Colombia
Lutherska värdsförbundet fokuserar bland annat på att arbeta bland flyktingar och offer för konflikter och katastrofer. I Colombia har världsförbundet verkat sedan 2006. I Colombia har man huvudkontor i Bogotá samt representationskontor i städerna Arauca och Quibdo. I praktiken arbetar förbundet genom att stöda olika organisationer och samhällen med kunskap och finanser.
– En stor del av vårt arbete går ut på att informera folk om deras rättigheter, säger Halvardsson. Den colombianska grundlagen hör till de bättre i världen, men problemet är att den inte efterföljs. Myndigheterna känner också dåligt till lagen.
– För många organisationer och deras ledare är vår närvaro av avgörande betydelse för deras fortsatta existens, fortsätter han. Sedan de där främlingarna kom kan vi inte längre röra er, har militären irriterat sagt åt dem. Inga andra internationella organisationer än vi och Röda Korset finns i Arauca och Chocó. Vi var här före Röda korset.
Kallas lutheranerna
På fältet kallas de lutheranerna. Men vad det betyder att vara lutheran vet de kanske inte alla gånger så noga.
– Jag har lärt mej vartefter med jobbet, säger Halvardsson. Jag har inte tidigare arbetat inom kyrkan. Men jag har alltid gillat kyrkans arbete på lokal nivå. Jag har samma värderingar som kyrkan i frågan om lika rättigheter för alla.
Vilken är din relation till Jesus?
– Jag tror på Gud. Jesus var den första försvararen av de mänskliga rättigheterna. Jag har en personlig tro.
Guds ord till folket
Hur det är att vara lutheran i ett katolskt land vet däremot sextonåriga Daniel Hernando Rubiano Cruz. Han har vuxit upp inom den lutherska kyrkan och går regelbundet i kyrkan Solo Porfé (”Endast av tron”).
– Det som jag tycker om i den lutherska kyrkan är att Guds ord närmar sig folket såsom den katolska mässan inte gör. Ingen kyrka är bättre än den andra och alla är skyldiga att hjälpa varandra, säger han.
De flesta katoliker vet inte vad den lutherska kyrkan står för.
– De blir överraskade när jag berättar att jag respekterar jungfru Maria, men jag tillber henne inte, säger Daniel.
Fadderverksamhet
På grund av en ärftlig skolios har studerandet blivit Daniels främsta fritidsintresse. Han är en av de 127 fadderbarn i Colombia som genom Finska missionssällskapet får ett månatligt ekonomiskt stöd av en fadder i Finland. Trots att Daniel inte vet vem hans fadder är skriver han regelbundet brev till faddern. Redan i år har han skrivit tre brev.
– Finland har också en svår histora med vinterkriget och hotet utifrån, säger Daniel. Det påminner om vår historia. Det enda sättet att få slut på kriget i Colombia är att vi lär oss tolerera varandra och att de sociala klyftorna minskar.
Det är inte lätt att vara ung i dagens Colombia. Daniel har förlorat kontakten till flera av sina barndomsvänner då de börjat använda marijuana eller kokain.
– Drogerna erbjuder en flyktväg ur våldet och tröstlösheten, analyserar han. Drogerna tar också bort hungerkänslan.
För två veckor sedan deltog Daniel i studentskrivningarna. Nu hoppas han få studera psykologi eller antropologi vid universitetet.
– Det är svårt att komma in vid universitetet. Men bara jag förbereder mig bra ska det nog gå vägen.
