– Det skulle vara en helt annan tillvaro än vi har nu! Jag försöker vara naiv, eller kanske sorglös – beroende på hur man ser på det hela – men det är inte någonting man kan ta ut på förhand.
Björn Vikström svarar på frågan hur det skulle vara att som biskop, med sin familj, leva i ett nästan ständigt rampljus. Vi sitter i trädgården med Kimito kyrka som närmaste granne och scenografi. Den paradisiska idyllen kan knappast vara mer påtaglig än just här; syren och hägg blommar och doftar, fåglarna kvittrar. Och äldsta dottern Ylva fyller tjugo år och har just fått biljetter till Bo Kaspers orkesters konsert i Finlandiahuset.
– Det är klart – och det har jag sett från pappas tid som biskop och ärkebiskop – att man ibland måste vara tjockhudad, inte låta all kritik sjunka för djupt in. Kritik får man från många olika håll och det måste man lära sig att hantera.
Varje kristen har en kallelse
Björn Vikström säger att biskopen visserligen ofta för kyrkans talan men att det allra bästa skulle vara om vanliga kyrkomedlemmar, i sitt dagliga arbete i samhället, skulle känna att det som de gör även är en del av kyrkans liv.
– Att stärka medvetenheten om att varje kristen har en kallelse att i sin egen vardag förverkliga budskapet om barmhärtighet, kärlek och omtanke är det viktigaste. Men att få fram det budskapet är inte alldeles lätt.
Å andra sidan, tillägger Vikström snabbt, är det också viktigt att kyrkans representanter låter sina röster höras i sådana situationer där människovärdet blir ifrågasatt, och i synnerhet när det handlar om de svaga och utstötta i samhället.
– Idag är det viktigt att kyrkan, tydligare än man tidigare gjort, pekar på de faror som den smygande nyfattigdomen för med sig i den ekonomiska recessionens spår. Vi har ansvar för alla människor, men som Jesus säger, speciellt för dessa mina minsta små.
Det är här folkkyrkan, som Vikström vill tro att vår lutherska kyrka är, har ett speciellt uppdrag.
Juniorträning och joggning
Finlandssvenskarnas andliga och kulturella traditioner varierar i de olika regionerna. Hur bra känner Björn Vikström till det geografiska område som biskopen basar för?
– Jag har mina rötter i Österbotten och, sommartid, på Åland. Men jag är född i Åbo, växte upp i Borgå och bor sedan sjutton år i Kimito. Däremellan har jag arbetat i Hangö och Helsingfors. Jag är ganska långt en finlandssvensk blandning.
Sedan många år är det Kimitoön som livet kretsar kring för biskopskandidaten Vikström och hustrun Maria, lärare till yrket. Med de tre barnens – Ylva, Axel och Måns – uppväxt tillkom tränarinsatser inom idrotten, både Ylvas häcklöpning och sprinterträning och pojkarnas fotboll.
Någon friidrottare säger han sig inte vara men han fick träningshjälp av mer kunniga på området – ”tack och lov”.
Efter tio års tränande av Axels fotbollslag trodde han att det uppdraget var slutfört. Men så behövde Måns lag en tränare till, så nu är ett par kvällar i veckan, ett år framåt, igen bokade för fysiska aktiviteter. Däremellan joggar han själv regelbundet, ibland blir det motionsorientering.
I övrigt är det naturligtvis hemsysslorna som aktiverar familjens far och mor. Hemma delar man ”väldigt mycket” på arbetsuppgifterna.
Barnatro ochmysteriet Gud
Under trädgrenars svala skugga är det lätt att prata om vardagssysslor och familjeliv, om tro och andlighet. Men svaren på de stora frågorna dröjer.
– Jag kommer aldrig med mitt förnuft att förstå Guds mysterier. Guds outgrundlighet är alltid större än mina ord och tankar.
Det har aldrig funnits någon stor omvändelse i Björn Vikströms liv. Barnatron fanns där redan tidigt som en grundtrygghet. I tonåren kom en tid då de egna reflektionerna kring tro och livssyn ställdes i fokus.
– På sätt och vis är jag kvar där fortfarande: jag har barnatron kvar i grunden. Samtidigt är det jättemycket som jag har svårt att förstå när det gäller Gud, mycket som jag fortfarande grubblar över.
Kanske detta också var orsaken till att Björn Vikström började läsa till präst. Som riktigt ung ville han bli busschaufför, senare lockade pilotens yrke och på högstadiet var han ganska övertygad om att han skulle bli ingenjör. Under militärtiden låg tentböckerna till medicinska fakulteten under madrassen, men förblev olästa.
– Och då tänkte jag att om jag inte provar på teologiska studier så ångrar jag det kanske en gång. Kanske var det ett sätt att lura sig själv.
Det blev inte bara teologiska studier. Efter flytten från Åbo till Helsingfors började han också läsa litteraturvetenskap och sammanförde sedan sina intressen för text och teologi till en doktorsavhandling som handlade om läsarorienterad bibeltolkning. Den godkändes år 2000.
Markusevangeliet favorit
Hur motionerar en biskopskandidat sin själ och ande?
– Periodvis på lite olika sätt. Ofta stiger jag upp lite tidigare än de andra i familjen och just nu läser jag igenom Nya Testamentet. Men det har funnits perioder då även bibelläsningen kommit på undantag.
Som församlingspräst levde Vikström mycket i samklang med kyrkoåret. Veckans predikotexter och andakter kräver att bibelläsningen kompletteras med bibelstudium.
Vilken bok i Bibeln är då hans favorit. Svaret kommer blixtsnabbt:
– Markusevangeliet! Det är kort och koncist och här kommer människan Jesus fram på ett levande sätt utan att döljas av alltför många teologiska tolkningar. Det är nog den bok jag läst oftast.
Inne på ämnet favoriter undrar jag om det finns någon person som har påverkat honom speciellt mycket.
Nu är svaret inte lika klart. Visst, av många äldre kolleger har han tagit intryck under åren som församlingspräst. Och pappas, farbrors och morbrors prästgärningar går liksom inte att undvika. Men sedan..?
– Den svenska teologen Gustaf Wingren har jag läst mycket. Han har lyckats kombinera teologisk verksamhet med ett starkt engagemang för kyrka och kyrkligt liv. Speciellt under min studietid var han en person som betydde mycket för mig.
Därför biskop
Varför vill Björn Vikström bli biskop i Borgå stift?
– Det som lockar är den jättestora utmaningen som finns förknippad med uppdraget. Jag är säker på att det kommer att finnas många riktigt svåra frågor att jobba med inom kyrkan och stiftet under de närmaste fem-tio åren. Om väljarna tycker att jag är lämplig för det uppdraget så är jag beredd att gå in i det och göra allt jag kan för att fylla det så bra som möjligt.
