Hur vigslar, och i synnerhet bröllopsfester, läggs upp är i hög grad beroende av brudparens personlighet, tycke och smak. Hittills har jag ännu inte fått ta del av det i mitt tycke perfekta bröllopet – tvärtom, ju fler fester jag bevittnar, desto bättre vet jag vad jag inte skulle vilja ha med på min egen, eventuella bröllopsfest.
Jag ogillar bland annat när gamla, fina visor skrivs om för bröllop och tycker speciellt illa om antydningar om barnskaffande – har de som kommer dragande med barnvagnar och tvetydiga skämt tänkt på att alla par varken kan eller vill få barn? Jag förstår inte heller nyttan med att bjuda drösvis med halvbekanta människor i stället för att satsa på de verkligt närståendes trivsel och bespisning.
Lyckligtvis bestämmer var och en själv de yttre ramarna för sitt bröllop. När tiden är inne, vill jag fira ett välfriserat och -planerat bröllop på mitt och vårt sätt. Trots mitt eget kontrollbehov, kan jag ändå inte låta bli att beundra en av mina nära vänner. För ett par år sedan reste hon i all hemlighet utomlands med sin fästman för att låta viga sig på en strand i närvaron av endast ett par slumpmässigt utvalda vittnen.
Det känns som om hon och hennes man på något sätt lyckades fånga det väsentliga i sin bröllopsceremoni – tvåsamhet utan yttre formkrav.
