Försoningsoffrena har en central plats i Gamla testamentet. För den västerländska människan är de emellertid obekanta och Gamla testamentets beskrivningar av djuroffer, blod och inälvor kan framstå som motbjudande och obegripliga.
Detta syns i dagens teologiska diskussion: förståelsen av Jesu försonande död har fördunklats och många ser den som barbarisk, sadistisk och föråldrad. Den traditionella bilden av Jesus på korset vill ersättas av en helgonlik, estetiskt tilltalande framställning. Jesu mission var inte att dö för människornas synd utan Hans död på korset var endast en beklaglig följd av Hans undervisning om kärlek och tolerans.
Den klassiska teologi som betonar nödvändigheten av ett försoningsoffer utsätts för allt mer kritik. De mest extrema teologerna liknar försoningen vid gudomligt barnmissbruk eller anser att den rättfärdiggör våld, lidande och straff. Mera traditionella teologer igen påpekar att Gud inte endast är kärleksfull utan också helig. Han kan alltså inte godkänna allt och se mellan fingrarna på synden.
Vad är försoning egentligen?
Den kristna kyrkans försoningsteologi utgår från syndafallet. Då människan bröt mot Guds vilja och åt av den förbjudna frukten förlorade hon den rättfärdighet som hon fått i skapelsen. Med rättfärdighet menas syndfrihet, helighet och fullkomlighet. Människan utvisades från paradiset och lever i en situation där det finns en oändligt vid klyfta mellan henne och Gud.
För att relationen kan återställas måste människan bli rättfärdig igen. Människan, som är slav under synden, kan dock inte med sina egna krafter åstadkomma en rättfärdighet som är tillräcklig. Den enda lösningen är att Gud skänker henne sin egen rättfärdighet. Men det finns ett hinder för att Han skall kunna göra det: Guds rättfärdighet, alltså Hans härlighet, rättvisa och helighet, förintar all synd – också den syndiga människan förgås inför den rättfärdige Guden. Gud lämnar ändå inte människan åt sitt öde, utan förverkligar klimaxen på sin frälsningsplan.
Försoningsläran i kyrkans historia
I teologins historia har det funnits olika åsikter om varför försoning är nödvändigt. Under den kristna kyrkans första århundraden blev det populärt att se Jesu död som en lösen som Gud betalade åt Djävulen. På detta sätt skulle Gud ha köpt människosläktet fri från Djävulens makt. Den vanligare synen var att det var Gud själv, den rättfärdige domaren, som krävde försoning.
Den första egentliga försoningsläran formades av Anselm av Canterbury (1033–1109), som också kallas för försoningslärans fader.
Utgångspunkten för Anselms så kallade satisfactio-lära ligger i att människorna brutit mot Guds vilja och inte hyllat honom som sin kung. Människorna mäste därför komma med satisfaktion, alltså gottgörelse, och på detta sätt bekänna Guds ära och storhet. På grund av synden kan människorna dock inte komma med ett rent, heligt och fullkomligt offer som skulle försona dem med Gud. Då gottgörelsen måste komma från de skyldiga är den enda lösningen att Gud själv blir människa och gör det som människan inte klarade av. Anselms tänkande var grunden för reformatörernas försoningsteologi även om de bearbetade den till viss del.
Synen på Jesu död som ett försoningsoffer ifrågasätts allt mer. De mest kritiska har sagt att denna tanke inte har belägg i varken Nya eller Gamla testamentet. Jesus själv menade inte att hans död skulle förstås utgående från Gamla testamentets djuroffer. Det gjorde inte Paulus heller. Kyrkans förkunnelse om Jesu försoningsoffer är följaktligen endast senare påhitt.
Bakgrund i Gamla Testamentets offer
Utan kännedom om den gammaltestamentliga bakgrunden förblir den kristna försoningtanken orimlig. Därför ligger nyckeln till förståelsen just i kännedomen om de offerritualer som uträttades i Jerusalems tempel.
I Tredje moseboken beskrivs noggrant de regler som prästerna i Jerusalems tempel skulle följa. Djuroffer offrades dagligen men den viktigaste offerritualen tog plats på Den stora försoningsdagen, på hebreiska Jom Kipur. Högtiden firades årligen.
Orsaken till de stränga föreskrifterna var ett missöde, som inträffat tidigare. Två unga män hade gått fram till Herrens offeraltare med eld som de inte tänt i enlighet med Hans föreskrifter. Följderna var dramatiska: från altaret utgick Herrens eld som förtärde männen.
Problemet ligger alltså i att Gud älskar sitt folk och vill bo bland de sina, men hans helighet hotar att tillintetgöra folket. Offerritualerna gör det möjligt för människa och Gud att mötas.
På Försoningsdagen offrade översteprästen syndoffer för sina egna och folkets synder. Det fanns bara en överstepräst åt gången och det var endast han som kunde uträtta försoningsoffren. Höjdpunkten i den komplicerade offerproceduren var då han gick in i det allra heligaste, den del av templet där förbundsarken låg. I förbundsarken förvarades stentavlorna med de tio budorden. Arken hade ett lock av guld och på locket fanns två keruber, som enligt den judiska tron höll uppe Guds osynliga tron. Det berättas att man band ett rep omkring översteprästens fot så att man lätt kunde dra ut honom från det allra heligaste ifall han begick ett misstag och dog.
Försoning genom blod
Förbundsarkens lock hade två syften: Där uppenbarade sig Gud och där försonades hela folkets synd. Då prästen gick in i det allra heligaste måste han ha med sig glödande kol och rökelse. Då han kastade rökelsen på kolen uppstod ett moln som täckte förbundsarken och därmed Guds osynliga tron. Sedan uppenbarade sig Gud i molnet. Detta skedde eftersom ingen som såg den helige Guden kunde överleva.
Försoningen skedde genom att prästen skvättade blod på locket och framför arken. I det judiska tänkandet ansåg man att en levande varelses livsande finns i dess blod. Därför var blodet medel för försoningen. Offrandet var konkret undervisning om att människan på grund av sina synder och förbrytelser hade förtjänat att dö, men att djuret nu dog i stället för henne.
Blodet fick judarna – och senare de kristna – att tänka på påsken. På påsken mindes man Moses och hemsökelserna i Egypten: då Gud gick omkring och dödade egyptierna, gick han förbi de husen, som hade blod på sina dörrposter.
Kristus, det fullkomliga syndoffret
De första kristna kopplade samman Jesu död med templet och dess offer. Paulus skriver i 1. Korintierbrevet (5:7) om Kristus som påskens offer: ”vårt påsklamm, Kristus, är slaktat”. Speciellt för judekristna var denna synpunkt naturlig.
I den kristna förkunnelsen ansåg man från början att Kristi offer ersatte de gamla djuroffrena. ”Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt.” (Hebr.9:12) Med sitt blodoffer förrättade Kristus försoning inför Gud.
I Kristus har Guds närvaro och förlåtelse kommit mitt bland människorna. Tidigare var det endast översteprästen som hade tillträde till det allra heligaste. I evangelierna berättas att förhänget som skiljde åt det allra heligaste från resten av templet brast då Jesus dog på korset. Synden är inte längre ett hinder mellan människa och Gud. Den kristna har alltså fritt tillträde till den helige Guden och klarar sig på den yttersta domen i skydd av Jesu blodoffer.
Försoningen mellan Gud och människa innebär att Kristus på korset tog på sig människornas synd och det straff som de hade förtjänat. Genom Kristi försoningsdöd återställs den relation som brutits i syndafallet. Människan blir delaktig av försoningen genom tron på Jesus Kristus.
I Nya testamentet anses att det i Gamla testamentets djuroffer var ”fråga om idel yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre förordning” (Hebr.9:10). De fick sin verkan från den kommande försoningen i Kristus och var således ett slags förebilder. Ur kristen synpunkt var Den stora försoningsdagen konkret undervisning i att Gud är helig och inte godkänner synd. Högtidens syfte var att få judarna att inse att de var beroende av Guds nåd.
Med att se djuroffren som förebilder menade den kristna kyrkan inte att Gud inte förlät synder före Jesu försoningsdöd. Det var inte heller så att Gud tidigare nonchalerade synden. Gud uppskjöt endast sin dom så att de syndiga människorna kunde bestå inför honom utan att uträtta en försoning som var tillräcklig åt Gud. I Kristi död dömdes och förgjordes slutligen den synd som Gud tidigare inte vedergällde.
