Framtidens folkkyrka i vision à la Björkstrand

Teologi. Docent Mikael Lindfelt reflekterar över biskop Björkstrands herdabrev. 22.1.2009 kl. 00:00

Christa Mickelsson

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn.

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker biskop Gustav Björkstrand förena många aspekter i sin vision av folkkyrkan. Det är knappast orimligt att vänta sig att ett biskopligt herdabrev fungerar som ett slags programförklaring. För Gustav Björkstrands del blir det dock missvisande att bedöma herdabrevet Framtidens folkkyrka från den utgångspunkten. Mera rimligt är det att tänka sig herdabrevet som en mix med tre huvudsakliga ingredienser: en viktig hållplats för teologiska reflektioner som utvecklats genom hela Björkstrands yrkesverksamma liv (oberoende av konkreta arbetsuppgifter), ett tvärsnitt av hur det kyrkliga livet ter sig i samtiden och, slutligen, en starkt historiskt förankrad vision. Ett slags teologiskt framtidsarv, om man så vill.

Alla tre aspekter är intressanta, men jag väljer att reflektera över den sistnämnda aspekten med vissa inslag från de andra. Biskoplig succession är en högst relevant approach i ämbets- och ecklesiologiska diskussioner, men den har samtidigt en konkret betydelse för hur den teologiska miljön förändras inför och under en biskopstid, särskilt i Svenskfinland.

Spänningens  teologiska symbolik

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn. Titeln på herdabrevet ger färdriktning: han tror bestämt att folkkyrkan kan överleva de utmaningar som riskerar att undergräva den. Den stora utmaningen för folkkyrkan i ett samhällsperspektiv är den tilltagande sekularisering som tar sig formen av religiös likgiltighet. Tillsammans med en påtaglig individualisering står folkkyrkan inför ett växande antal individer som glider ur kyrkans omfamning och en privatreligiositet som värjer sig för institutionens skuggor.

Den inomkyrkliga utmaningen består i den ständigt aktuella spänningen mellan folkkyrkans betoning av Guds förekommande nåd, riktad till alla och gemenskapskyrkans betoning av mottagen nåd, den gudstjänstfirande gemenskapens gestaltning. Spänningen kan med fog sägas ha accentuerats av de yttre utmaningarna. Denna inomkyrkliga spänning är givetvis inte ny, men något förvånande i sin styrka i en luthersk kontext, eftersom såväl den lutherska tvåregementstanken som Confessio Augustanas (CA) sammantagna paragrafer om kyrkan (§§ 7 och 8) ger en trovärdig ram för folkkyrkotanken. Låt vara att formuleringen av kyrkan som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” i § 7 tenderar att fastna i en kombination där helighet, renhet och rättheten pekar åt annat håll. Att man gärna bortser från § 8:s markanta betoning att varken kyrkomed-lemmars eller prästens kvaliteter utgör grunden för renheten, hör liksom till den sökande tolkningens natur.

Förkunnelse eller sakrament De grupperingar som brukar lägga stor vikt vid bestämningarna ”rent” och ”rätt” indelar sig rätt enkelt beroende på om utgångspunkten är förkunnelsen eller sakramenten. Båda betoningarna kan kombineras med folkkyrkan, men oftast inte i betydelsen teologiskt omfamnande, utan som gemenskapskyrka med ett evangeliserande intresse för folket. En mellangrupp som mest framhäver det evangeliserande draget är de karismatiskt-evangelikalt orienterade grupperingarna, engagerat belyst i till exempel Daniel Björks nyligen utkomna Nytt vin och gamla säckar.

Om man i frågan om sakramenten tonar ner adjektiven, får vi en annan uppdelning. Den lutherska kyrkans två sakrament, dopet och nattvarden, får då utgöra en pedagogiskt hårddragen symboliserande skiljelinje. Dopet bekräftar tillsammans med andra förrättningar en kyrklig tillhörighet, men inte nödvändigtvis ett aktivt engagemang. För denna folkkyrkliga gruppering har det andra sakramentet nattvarden symboliskt överlåtits till gemenskapskyrkan. Mot engångshändelsens initialfunktion ställs den kontinuerliga upprepningens gemenskapsmotiv, en uppdelning som självfallet inte är vare sig önskvärd eller nödvändig, men som i den konkreta historiska verkligheten visat sig vara realistisk. För fördjupning hänvisas till Björn Vikströms nyutkomna bok Folkkyrka i postmodern tid.

Mångsidig folkkyrka

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker Björkstrand givetvis förena alla dessa aspekter i sin vision av folkkyrkan. Idealet är den folkkyrkligt anpassade betoningen av att Guds nåd är både förekommande och mottagen – men inte nödvändigtvis hos alla kyrkomedlemmar och inte heller utifrån den uppdelning som vi människor gör. Hans personliga livsresa som går från ett bejakande av den väckelseorienterade aktiva medlemskyrkan till en teologisk kombinationsmodell, där kyrkans inre och yttre krets kan harmoniera, stöder rätt långt denna strävan. En grundläggande insikt i Björkstrands resonemang är att gemenskapskyrkan behöver dopkyrkan. Den lever så att säga ekonomiskt, socialt och identitetsmässigt på folkkyrkligheten.

Folkkyrkligheten är på motsvarande sätt beroende av att ha en aktiv, traditionsbärande gemenskapskyrka. Utifrån Fredrik Modéus tankar målar han också upp utvecklingslinjer för nattvardskyrkan. Och samtidigt med denna strävan till balansering och bekräftande av inre och yttre kyrklighet behöver dopkyrkan allt tydligare nya former för bekräftelse, ett nytt sätt att se mångfalden i samtidens religiösa behov. Vi behöver, menar Björkstrand med resonemang hos bland annat Danièle Hervieu-Léger och Grace Davie, inse att uttrycken för det religiösa numera är långt mera olikartade och individualistiska än tidigare. Hans poäng blir därför att folkkyrkoramen ger de möjligheter som behövs för att bemöta denna skiftning, om den aktivt synliggörs på rätt sätt. Grundbulten i resonemanget blir därför att aktivare bejaka tillhörighetsreligiositeten, att värna om kyrkans kontaktyta till de breda folklagren och framför allt förnya tänkandet kring denna verksamhet. Frågan är om den insikten också borde föras från en diskussion om dopkyrkan till nattvardskyrkan, och ges organisatoriskt utrymme. I dessa diskussioner är Björkstrand inte så tydlig. Enhetstänkandets styrmekanismer, bland annat parokialprincipen, framhålls stundom på ett sätt som kanske inte riktigt balanseras av de potentiella möjligheter som mångfalden eller samtidens förändringstendenser aktualiserar och möjligen kräver. Den likriktande, centrala styrningen bör åtminstone utmanas seriöst, helt enkelt för att gränserna för individualismens mångfacetterade tryck inte följer uppdelningen mellan den symboliserande dop- och nattvardskyrkan.

Be på svenska

En högst rimlig förklaring till Björkstrands återhållsamhet finns – med rätta – i det medvetna historiska perspektivet. Folkkyrkotanken kombineras därför momentant med en inkarnationsteologisk insikt om att de sammanhang vi lever i är de konkreta sammanhang i vilken Guds närvaro kan formuleras. Detta uttrycks med en stark medvetenhet om det svenska språkets sammanhållande betydelse för livet i en minoritetsställning. Folkkyrkotanken stöder därför de identitetssträvanden som möjliggör att det går att samlas till gudstjänst, samlas till bön, sjunga psalmer, lovsånger och möta medmänniskan i hennes hela brokiga mångfald – på svenska. Visst kan man tro och leva för, i och med Gud på annat språk än svenska, men utan ett språk går det inte. Och utan sammanhållande institutionella ramar blir det svårare att göra det på det språk som man lärt sig att be på.

Framtidsarvet kräver fortsättningsvis ett gott sinne för balansgång – vem som har kapacitet att anta det ansvaret blir under året blir den stora frågan.

Skribenten är docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi

Mikael Lindfelt



Mest läst

    Läsning. Församlingen kan inte sitta i församlingshemmet och vänta på att folk ska komma dit. Församlingen måste ut i samhället. 11.2.2020 kl. 11:31

    Volontärer. Gemenskapen i den svenska kyrkan i Fuengirola drar Karl- Erik och Ulla-Brita Wikström till den spanska solkusten. Nu senast som volontärer. 10.2.2020 kl. 13:28

    körsång. Drömmer du om att få sjunga i kör även om det känns knepigt att hitta tid för övning varje vecka? Då kan projektkören Voice vara det du söker! 12.2.2020 kl. 00:01

    familjevardag. Det är lättare att vara förälder om det finns någon att vända sig till när man behöver hjälp. Det här har Gemensamt Ansvar tagit fasta på i årets insamling. 12.2.2020 kl. 00:01

    kyrkoherdeinstallation. Vid årsskiftet gick Purmo, Esse och Pedersöre församlingarna samman i nya Pedersöre församlingen. På söndagen installerades nya kyrkoherden Kaj Granlund i tjänst i en välfylld Purmo kyrka. 9.2.2020 kl. 16:34

    nytt från domkapitlet. Hans Häggblom och Berndt Berg har förlänats prosttiteln. 6.2.2020 kl. 16:01

    medaljer. Biskop Bo-Göran Åstrand premierade idag personer som arbetat länge och förtjänstfullt för kyrkan och stiftet. 6.2.2020 kl. 15:22

    Fontana Media. Kyrkpressen, Fontana Media och Församlingsförbundet har från och med februari ny adress. Flytten gick från Sandvikskajen till Tölö i Helsingfors. 6.2.2020 kl. 11:48

    familjerådgivning. Rådgivningen hade under 2019 drygt 18 500 klienter som de mötte i över 90 000 sessioner. Över 40 procent av kunderna var män. 5.2.2020 kl. 09:53

    kyrkoherdeinstallation. Jakobstads svenska församlings nya kyrkoherde Jockum Krokfors installerades i tjänst på söndagen. I sin predikan knöt han an både till det japanska konceptet ”ikigai” samt den egna församlingens kärnvärden. 2.2.2020 kl. 21:24

    fotboll. Ju närmare EM-slutspelet vi kommer desto mer ökar intresset och förväntningarna på laget. Men det är inget som skrämmer Tim Sparv. Snarare tvärtom. Han tycker det enbart är häftigt. 30.1.2020 kl. 10:24

    medlemsantal. I slutet av 2019 hörde ca 3 792 000 personer till evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. 29.1.2020 kl. 16:56

    ulf ekman. Ulf och Birgitta Ekman grundade Livets ord och såg rörelsen växa och knaka i fogarna. Efter trettio år lämnade de Livets ord för att bli medlemmar i den gamla kyrka som de tidigare tänkte var död. 29.1.2020 kl. 10:24

    tvivel. – Tvivlar gör vi säkert alla någon gång, säger prästen Monica Heikel-Nyberg. Hon har med åren accepterat att det kommer dagar när hon har svårt att tro, men att hon då får lita på att Gud tror på henne. 29.1.2020 kl. 00:01

    Keltiska böner. De keltiska bönerna har hittat hit via Iona i Skottland. En del har mött dem på retreater eller i Tomasmässan – eller i form av en psalmtext. 29.1.2020 kl. 00:01

    rasism. Recenserade presidentfrun Jenni Haukios memoarbok som ”förvånansvärt smal” i invandrarfrågan. 30.11.-0001 kl. 00:00

    rasism. Integreringen av utlandsfödda i arbetslivet har förbättrats i Finland, men den rasistiska retoriken och den strukturella rasimen frodas. – Jag ger 200 procent för att bidra till samhället, men debatten just nu får mig att känna mig som en exotisk utlänning, säger Emmanuel Acquah. 9.8.2023 kl. 14:26

    BÖN. De träffades vid en lärjungaskola. Idag har de fem barn och har precis flyttat från Finland till Australien. Hur lever man ett familjeliv där allt går på Jesus villkor? 3.8.2023 kl. 11:18

    KRISTEN MYSTIK. Vad ska jag göra av känslan av meningslöshet och rastlöshet? Hur ska jag stå ut med rädslan för att förlora dem jag älskar? Ibland vill man ställa sina tyngsta frågor till någon riktigt vis människa. 28.7.2023 kl. 15:53

    ETT GOTT RÅD. Pastorn Stefan Löv är i dag en 52-årig man med varm utstrålning och perspektiv på livet, men sitt 20-åriga jag beskriver han som en ruggigt vilsen själ. 27.7.2023 kl. 15:25

    Mest läst