Framtidens folkkyrka i vision à la Björkstrand

Teologi. Docent Mikael Lindfelt reflekterar över biskop Björkstrands herdabrev. 22.1.2009 kl. 00:00

Christa Mickelsson

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn.

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker biskop Gustav Björkstrand förena många aspekter i sin vision av folkkyrkan. Det är knappast orimligt att vänta sig att ett biskopligt herdabrev fungerar som ett slags programförklaring. För Gustav Björkstrands del blir det dock missvisande att bedöma herdabrevet Framtidens folkkyrka från den utgångspunkten. Mera rimligt är det att tänka sig herdabrevet som en mix med tre huvudsakliga ingredienser: en viktig hållplats för teologiska reflektioner som utvecklats genom hela Björkstrands yrkesverksamma liv (oberoende av konkreta arbetsuppgifter), ett tvärsnitt av hur det kyrkliga livet ter sig i samtiden och, slutligen, en starkt historiskt förankrad vision. Ett slags teologiskt framtidsarv, om man så vill.

Alla tre aspekter är intressanta, men jag väljer att reflektera över den sistnämnda aspekten med vissa inslag från de andra. Biskoplig succession är en högst relevant approach i ämbets- och ecklesiologiska diskussioner, men den har samtidigt en konkret betydelse för hur den teologiska miljön förändras inför och under en biskopstid, särskilt i Svenskfinland.

Spänningens  teologiska symbolik

Vilken är då den vision biskop Björkstrand målar upp? Den är på det stora hela stark och tydlig, ställvis imponerande, ställvis något ojämn. Titeln på herdabrevet ger färdriktning: han tror bestämt att folkkyrkan kan överleva de utmaningar som riskerar att undergräva den. Den stora utmaningen för folkkyrkan i ett samhällsperspektiv är den tilltagande sekularisering som tar sig formen av religiös likgiltighet. Tillsammans med en påtaglig individualisering står folkkyrkan inför ett växande antal individer som glider ur kyrkans omfamning och en privatreligiositet som värjer sig för institutionens skuggor.

Den inomkyrkliga utmaningen består i den ständigt aktuella spänningen mellan folkkyrkans betoning av Guds förekommande nåd, riktad till alla och gemenskapskyrkans betoning av mottagen nåd, den gudstjänstfirande gemenskapens gestaltning. Spänningen kan med fog sägas ha accentuerats av de yttre utmaningarna. Denna inomkyrkliga spänning är givetvis inte ny, men något förvånande i sin styrka i en luthersk kontext, eftersom såväl den lutherska tvåregementstanken som Confessio Augustanas (CA) sammantagna paragrafer om kyrkan (§§ 7 och 8) ger en trovärdig ram för folkkyrkotanken. Låt vara att formuleringen av kyrkan som ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas” i § 7 tenderar att fastna i en kombination där helighet, renhet och rättheten pekar åt annat håll. Att man gärna bortser från § 8:s markanta betoning att varken kyrkomed-lemmars eller prästens kvaliteter utgör grunden för renheten, hör liksom till den sökande tolkningens natur.

Förkunnelse eller sakrament De grupperingar som brukar lägga stor vikt vid bestämningarna ”rent” och ”rätt” indelar sig rätt enkelt beroende på om utgångspunkten är förkunnelsen eller sakramenten. Båda betoningarna kan kombineras med folkkyrkan, men oftast inte i betydelsen teologiskt omfamnande, utan som gemenskapskyrka med ett evangeliserande intresse för folket. En mellangrupp som mest framhäver det evangeliserande draget är de karismatiskt-evangelikalt orienterade grupperingarna, engagerat belyst i till exempel Daniel Björks nyligen utkomna Nytt vin och gamla säckar.

Om man i frågan om sakramenten tonar ner adjektiven, får vi en annan uppdelning. Den lutherska kyrkans två sakrament, dopet och nattvarden, får då utgöra en pedagogiskt hårddragen symboliserande skiljelinje. Dopet bekräftar tillsammans med andra förrättningar en kyrklig tillhörighet, men inte nödvändigtvis ett aktivt engagemang. För denna folkkyrkliga gruppering har det andra sakramentet nattvarden symboliskt överlåtits till gemenskapskyrkan. Mot engångshändelsens initialfunktion ställs den kontinuerliga upprepningens gemenskapsmotiv, en uppdelning som självfallet inte är vare sig önskvärd eller nödvändig, men som i den konkreta historiska verkligheten visat sig vara realistisk. För fördjupning hänvisas till Björn Vikströms nyutkomna bok Folkkyrka i postmodern tid.

Mångsidig folkkyrka

Med diplomatisk fingertoppskänsla försöker Björkstrand givetvis förena alla dessa aspekter i sin vision av folkkyrkan. Idealet är den folkkyrkligt anpassade betoningen av att Guds nåd är både förekommande och mottagen – men inte nödvändigtvis hos alla kyrkomedlemmar och inte heller utifrån den uppdelning som vi människor gör. Hans personliga livsresa som går från ett bejakande av den väckelseorienterade aktiva medlemskyrkan till en teologisk kombinationsmodell, där kyrkans inre och yttre krets kan harmoniera, stöder rätt långt denna strävan. En grundläggande insikt i Björkstrands resonemang är att gemenskapskyrkan behöver dopkyrkan. Den lever så att säga ekonomiskt, socialt och identitetsmässigt på folkkyrkligheten.

Folkkyrkligheten är på motsvarande sätt beroende av att ha en aktiv, traditionsbärande gemenskapskyrka. Utifrån Fredrik Modéus tankar målar han också upp utvecklingslinjer för nattvardskyrkan. Och samtidigt med denna strävan till balansering och bekräftande av inre och yttre kyrklighet behöver dopkyrkan allt tydligare nya former för bekräftelse, ett nytt sätt att se mångfalden i samtidens religiösa behov. Vi behöver, menar Björkstrand med resonemang hos bland annat Danièle Hervieu-Léger och Grace Davie, inse att uttrycken för det religiösa numera är långt mera olikartade och individualistiska än tidigare. Hans poäng blir därför att folkkyrkoramen ger de möjligheter som behövs för att bemöta denna skiftning, om den aktivt synliggörs på rätt sätt. Grundbulten i resonemanget blir därför att aktivare bejaka tillhörighetsreligiositeten, att värna om kyrkans kontaktyta till de breda folklagren och framför allt förnya tänkandet kring denna verksamhet. Frågan är om den insikten också borde föras från en diskussion om dopkyrkan till nattvardskyrkan, och ges organisatoriskt utrymme. I dessa diskussioner är Björkstrand inte så tydlig. Enhetstänkandets styrmekanismer, bland annat parokialprincipen, framhålls stundom på ett sätt som kanske inte riktigt balanseras av de potentiella möjligheter som mångfalden eller samtidens förändringstendenser aktualiserar och möjligen kräver. Den likriktande, centrala styrningen bör åtminstone utmanas seriöst, helt enkelt för att gränserna för individualismens mångfacetterade tryck inte följer uppdelningen mellan den symboliserande dop- och nattvardskyrkan.

Be på svenska

En högst rimlig förklaring till Björkstrands återhållsamhet finns – med rätta – i det medvetna historiska perspektivet. Folkkyrkotanken kombineras därför momentant med en inkarnationsteologisk insikt om att de sammanhang vi lever i är de konkreta sammanhang i vilken Guds närvaro kan formuleras. Detta uttrycks med en stark medvetenhet om det svenska språkets sammanhållande betydelse för livet i en minoritetsställning. Folkkyrkotanken stöder därför de identitetssträvanden som möjliggör att det går att samlas till gudstjänst, samlas till bön, sjunga psalmer, lovsånger och möta medmänniskan i hennes hela brokiga mångfald – på svenska. Visst kan man tro och leva för, i och med Gud på annat språk än svenska, men utan ett språk går det inte. Och utan sammanhållande institutionella ramar blir det svårare att göra det på det språk som man lärt sig att be på.

Framtidsarvet kräver fortsättningsvis ett gott sinne för balansgång – vem som har kapacitet att anta det ansvaret blir under året blir den stora frågan.

Skribenten är docent i systematisk teologi vid Åbo Akademi

Mikael Lindfelt



Människa. Ett missionärsbarn som levt sina första år i Tanzania får flytta till Afrika igen. Nya Afrikakapitel kan börja eftersom kapitlet om barndomslandet är avslutat. Men resan fram till den punkten har varit lång. 16.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. I år är folkhögskolan Lärkkullas internat och lektionssalar fullsatta. Man har redan blivit tvungen att hyra lägenheter åt studerande inne i Karis centrum, bäddplatserna på stiftsgården räcker inte till. 16.9.2010 kl. 00:00

Människa. När Irja Askola var åtta år dog hennes far. Familjen flyttade från Villmanstrand till Lauritsala. Mitt i den främmande och otrygga nya världen styrde hon stegen till kyrkan – och hittade hem. 16.9.2010 kl. 00:00

Marina Wiik. Jag har nyligen bytt adress och vardagsrummet i det nya hemmet svämmar över av flyttlådor. En salig röra av gamla föreläsningsanteckningar, manualer och trasiga ficklampor, men också en hel del minnen. 16.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Biskopsvigningarna har duggat tätt det här året. Inom ett år har den evangelisk-lutherska kyrkan fått en ny biskop för det svenska stiftet, en ny ärkebiskop och i helgen skrevs kyrkohistoria med vigningen av vår första kvinnliga biskop. 16.9.2010 kl. 00:00

Ledare. Biskopsvigningarna har duggat tätt det här året. Inom ett år har den evangelisk-lutherska kyrkan fått en ny biskop för det svenska stiftet, en ny ärkebiskop och i helgen skrevs kyrkohistoria med vigningen av vår första kvinnliga biskop. 16.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Anvisningar för prästernas klädsel är godkänd liksom en ny arbetsordning för biskopsmötet. 15.9.2010 kl. 00:00

Samhälle. – Skolornas religionsundervisning har en nyckelställning då det gäller att stärka den ömsesidiga respekten, säger biskop Repo. 15.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. När det är några dagar kvar att ställa upp kandidater i församlingsvalet visar det sig att församlingarna lyckats olika bra med att rekrytera unga kandidater. 14.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Den 31 oktober kan familjer låta döpa sitt barn tillsammans med andra barn i församlingarna i Vanda. På det här sättet vill församlingen flytta fokus från storstädning och matlagning till själva dopet. 13.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. I dag, söndag, vigs Irja Askola, Finlands första kvinnliga biskop, i Helsingfors domkyrka. 12.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. – Det sker hela tiden en skapelse och den ska också ske i kyrkan. Vi måste kunna erbjuda människorna ett möte med det heliga, säger Juanita Fagerholm-Urch. 11.9.2010 kl. 00:00

Kyrka. Kyrkhelgen i Karleby, som nu ordnas tredje året i följd, väcker blandade känslor. 10.9.2010 kl. 00:00

Människa. Sune Häggblom är uppfödd och har levt hela sitt liv i Björsby i Jomala på Åland. Föräldragården ligger bara ett stenkast från huset där han i dag bor med dottern Mia. I barndomen åkte han av bara farten med grannfamiljens många barn och deras föräldrar på väckelsemöten och trevliga lägerveckor. 9.9.2010 kl. 00:00

Nina Österholm. I vår kokvrå på jobbet saknades länge skedar. Och vilket tröstlöst projekt det är att försöka få i sig lunchsoppan med gaffel. Att dricka direkt från tallriken och hoppas på att ingen ser är nästan bättre, men med risk för ärter i näsan som Lisabet. Skeden är helt klart ett underskattat redskap. 9.9.2010 kl. 00:00

långfredagen. "Den här våren har vi fått avstå från mycket som vi brukar se som självklart." 7.4.2020 kl. 00:01

PÅSK. Hur förbereder du dig för påsken i epidemitider? Vi bad några personer berätta hur livet ser ut när vardagen är satt på undantag. 5.4.2020 kl. 10:59

Coronapandemin. Finska Missionssällskapet inleder samarbetsförhandlingar som berör hela personalen. 1.4.2020 kl. 15:44

Coronapandemin. Det finns gratis hjälp för familjen också under undantagstillståndet via kyrkans familjerådgivning. 1.4.2020 kl. 14:43

kyrkans samtalstjänst. Ensamhet, relationsproblem och självkänsla, är sådant som människor grubblar över. Frågor om coronaviruset har också dykt upp nu. 1.4.2020 kl. 13:35