– De behövde en sjuksköterska på grund av en epidemi av hjärnhinneinflammation. Det blev mitt första egentliga jobb som sjuksköterska efter studierna. Hela vår första period i Namibia var jag den yngsta missionären, berättar hon.
Som avdelningssköterska gällde det att administrera rutinerna på avdelningen och se till att vardagen fungerade.
Hemma hade paret Eriksson flickor som skötte om barnen, eftersom arbetsdagarna blev långa.
– Jobbet var jättetufft. Vi fick ha folk på golven och flera barn i samma säng. Jag hann inte tänka på hur det kändes, det fanns så mycket att göra och jag gjorde så gott jag kunde. Men inte hann jag sitta mycket, minns hon.
Läs mera om missionär Christine Eriksson i Kyrkpressen nr 25-26/08
