Ramieza Mahdi sätter stort värde på att som kvinna få studera och arbeta. För henne har det inte varit någon självklarhet. Hon är närvårdare, tolk, studerar för att bli hälsovårdare och drömmer om att fortsätta med medicin för att bli gynekolog.
– Här kan man ju studera tills man är fyrtio, ler hon hoppfullt.
Till Finland och Jakobstad kom hon som elvaåring med sin somaliska familj. Då fanns det åtta barn i familjen, nu är de fjorton. Hon är nästäldst.
– Vi kom i november och det var kallt. Jag hade klänning och ballerinaskor. Vår farbror som bodde här gav vinterjackor till oss men vi frös ändå. Tidigt på eftermiddagen blev det mörkt. Vi som brukar lägga oss då solen går ner hade ingen koll på tiden. Vi hade ingenting att göra i början. Ingen sol och inga människor.
– Vi trodde vi skulle komma till himlen men det kändes som världens ände.
I Somalia används samma ord för is och snö. Is är största lyx där och barnen njöt av snön.
– I början var allt spännande, vi tyckte att vi sluppit allt det svåra. Men när vi skulle anpassa oss till allt det nya och tänkte att det här kanske blir vårt hem för alltid var det inte så lätt.
Hon minns att barnen inte förstod vad det innebar då inbördeskriget först bröt ut i Somalia. De hade inget emot att skolor stängdes eller att deras mamma ordnade så att de sov på olika ställen för att åtminstone någon skulle överleva.
Läs mera i Kp 21/2008.
