Fundamentalisten är en pjäs om en liberalt tänkande manlig präst inom statskyrkan och en konservativt-karismatisk kvinna. Men den handlar också om kärleken mellan två sökande människor.
Juha Jokelas pjäs Fundamentalisti har dragit fulla hus på flera finska teatrar sedan urpremiären på Teatteri Jurkka år 2006. Varför? Det är ju inte Sound of Music det handlar om precis, utan en svår diskussion om kristen tro med enbart två personer på scen.
| Juha Jokelas pjäs Fundamentalisten har svensk urpremiär på Åbo svenska teater den 9 februari. Pjäsen är ett samarbete mellan Åbo svenska teater och Klockriketeatern. Den 26 mars flyttar pjäsen till Klockriketeaterns Dianascen i Helsingfors. |
– Fundamentalisten är en brinnande aktuell pjäs, ett psykologiskt drama om tro, manipulation och den sårbara människan, säger regissör Henrika Andersson mitt uppe i repetitionerna inför den svenska urpremiären på Åbo svenska teater den 9 februari.
– Vi lever i en värld där tron blandas in i alla samhällsskikt, men också i en tid där det finns ett skriande behov av något annat än de materiella värderingar som vi omgett oss med.
Henrika Andersson säger att hon ville arbeta med en text som skulle ge åskådarna möjligheten att tänka och känna med huvudpersonerna, men också bearbeta existentiella frågor. Fundamentalisten handlar om prästen Markus, en man som nyss skrivit en bok där han ifrågasätter en del av kyrkans sanningar. Han får besök av Heidi, en kvinna som i tiderna var hjälpledare på skribaläger tillsammans med honom och som han hade känslor för. Men nu är hon frälst och vill övertyga honom om att han i sin liberalism vikt in på fel väg.
– Pjäsen ifrågasätter inte direkt kristendomen utan synar snarare ett fundamentalistiskt tänkande och dess sanningsbegrepp.
– Själv har jag alltid varit väldigt intresserad av trosfrågor. Det har antagligen att göra med att jag aldrig hört till kyrkan, så redan i skolan uteslöts jag från religionsundervisningen. Dörren stängdes framför näsan på mig och jag gick i stället till bibban och läste, säger Andersson.
Inte heller som vuxen har hon skrivit in sig i kyrkan.
– Ändå funderar jag nästan dagligen på trosfrågor.
Väcker reaktioner
Henrika Andersson känner starkt för pjäsens Heidi, en söndrig människa som sökt tillflykt i en sekteristisk församling.
– Det har gjorts studier om människor som gått med i religiösa sekter. De blir beroende och småningom brukar smekmånaden övergå till fångläger.
Själv har hon gått på många kristna möten i sina dagar. På 80-talet såg hon Billy Graham på Olympiastadion och närde en het längtan att bli frälst. Hon har besökt gudstjänster, men alltid blivit besviken. Varför fokuserar kyrkan alltid så mycket på synd? undrar hon. Människor känner sig dåliga nog som det är.
Hon vet att hon inte är den enda som grubblar över de stora livsfrågorna.
– Ingen pjäs som jag jobbat med har väckt så många omedelbara reaktioner hos vänner och bekanta. Alla har något minne att berätta: om skriban, om hur de känner någon som gått med i någon sekt eller om sitt personliga band till kyrkan och Gud. Jag har märkt att alla har en relation till de här frågorna, men väldigt få pratar om dem. Det har nästan blivit så att jag ibland hoppas att folk ville prata om något annat …
Besök på väckelsemöten
Dick Holmström spelar prästen Markus, Maria Udd spelar Heidi. Tillsammans med skådespelarna besökte Henrika Andersson ett väckelsemöte.
– Jag blev nog lite skrämd av vad vi upplevde på ett möte som riktade sig till unga. Som ung behöver man ramar och trygghet och auktoriteter – då kan det gå riktigt fel. Religiösa ledare kan lätt missbruka sin makt.
Under processen säger hon att hennes egen förståelse för en sekteristisk bokstavstro blivit mindre än tidigare.
– Själv tror jag att mycket i Bibeln ska tolkas symboliskt. Jag blir förskräckt då jag ser att kreationisterna grundar egna skolor i USA. Vi går ju tillbaka så otroligt. En fundamentalistisk tro innefattar nästan alltid både ras- och könsförtryck.
Hon hoppas att de som kommer och ser Fundamentalisten ska bli inspirerade, roade och oroade, att de ska få känna och tycka till. Gymnasiegrupper som ser pjäsen har möjlighet att efteråt arbeta vidare med en dramapedagog kring de frågor som dyker upp.
– Den är en underhållande pjäs för intelligenta människor.
