Man behöver inte förstå nattvardens mysterium, det fungerar i alla fall.
| För Marianne Wasberg ger förlåtelsen i nattvarden kraft att ta nya tag. |
– Att nattvarden är ett mysterium är inget problem för mig, säger Marianne Wasberg i Vassor, Korsholm.
– Det behöver jag inte grubbla på. Det är mycket som fungerar utan att jag förstår varför, som till exempel datorns ettor och nollor.
Vi sitter i hennes kök. Rågåkern utanför huset lyser grön denna regntunga januaridag. På köksskåpen har hon målat liljor som en påminnelse om att Gud som kläder liljorna på marken också har omsorg om hennes familj. Hon har händer som vill forma och skapa, sy, väva, sticka och måla. Änglamobilen i köket med små änglar gjorda av pärlor är hennes verk, likaså rysstavlan i vardagsrummet. Men det har varit svårt med jobben. Mest kurser och vikariat. Just nu handleder hon ibland hobbyverksamhet på Norrvalla.
– Min dröm är att hitta ett arbete som jag kunde göra medan barnen är i skolan. Ensam med fyra barn kan jag inte längre arbeta kvällstid.
I dagens läge kan hon inte heller så ofta gå i kyrkan. Så länge barnen vill gå i söndagsskola skjutsar hon dit dem och väntar tills de är klara. Och hjälper till i söndagsskolan vid behov.
– Till kyrkan kommer de inte så gärna. De tycker att gudstjänsten är för lång. Men är de med så kommer de också till nattvardsbordet. En del har åsikten att barnen inte får komma till altaret. Det gör mig upprörd. Jesus predikade inte jämt, ibland tog han barnen i famnen och välsignade dem. Jag är så glad då jag hör mina barn spela sången ”Vem är det som kommer på vägen”. I sångtexten finns: ”Nu skall jag inte predika, nu vill jag ta mot mina små.”
Förväntar mig att möta Gud
– Då jag kommer in i kyrkan hämtar jag andan och ser på altaret om det är nattvard den söndagen. Finns nattvardskärlen där känner jag: ”Ja, jag vill gå.” När prästen säger: ”Kom, allt är redo” är det som om Jesus skulle stå där och kalla på mig. Jag känner mig dragen dit och vill inte tacka nej. Ibland undrar jag vad som får folk att låta bli att gå till nattvarden. Behöver inte alla förlåtelse?
– Jag går till kyrkan med en förväntan att få möta Gud. Det gäller inte först och främst vad prästen skall ha att säga, det kan lika gärna vara en psalm, något i interiören, nattvarden eller andra gudstjänstbesökare eller medverkande som talar till mig.
Och hon behöver inte bli besviken.
– Sällan går jag ut ur kyrkan likadan som jag kom in. Jag kan känna att jag blir berörd. Att Gud är nära, att han bryr sig om mig. Han vet hur jag har det. Han känner mitt nu och min framtid.
I yngre år var det väldigt spännande att stiga upp och gå fram till altaret. Då var det bra att konfirmandprästen gett tydliga anvisningar, att man niger eller bugar vid altaret, tar emot bröd och vin.
Läs mera i Kp 4/2008.
