Bokmässan i Helsingfors gav en hel del upplevelser av olika slag.
Det minne som jag förmodligen kommer att bära med mig längst, om än knappast livet ut, har inte med böcker eller författare att göra. Det är kopplat till två säkerhetsvakter i full mundering.
Säkerhetsvakterna smög sig på mig då jag var på väg bort från Fontana Medias och Kyrkpressens avdelning. De dök upp från ingenstans och helt plötsligt bara stod de där. Den ena lite närmare, den andra lite på avstånd och helt uppenbart beredd på att jag när som helst försöker springa iväg.
– Vart är ni på väg med den där, frågade vakten som stod närmare mig.
Han pekade tämligen barskt mot en dator som jag hade under armen.
Datorn var inte av bärbar modell, men i alla fall av den storleken att den kunde bäras. Den hade funnits på Kyrkpressens avdelning och nu var jag på väg att föra den tillbaka till redaktionen.
Men det kunde vakterna naturligtvis inte veta och därför kan man inte annat än ge dem beröm för att det var så på alerten.
Å andra sidan var det onekligen lite överraskande att bli tagen som en potentiell tjuv. Och inte bara det, utan dessutom en tjuv som var dum nog att helt öppet försöka sno en dator och bära ut den under armen.
Nå, efter att ha fått papper som visade att jag hade rätt att föra bort datorn ordnade det hela upp sig och några djupare ärr i själen satte händelsen inte.
På väg till redaktionen med datorn tryggt instuvad i bilen kände jag plötsligt en stor lättnade över att Gud inte smyger sig på mig med sina misstankar om vad jag egentligen håller på med. Han nalkas oss öppet och budskapet är att Han erbjuder förlåtelse för det som gått snett.
Vi får inte tillåtelse att ta det med oss, utan tillåtelse att lämna det bakom oss.
