Lolan Björkman och Eva-Lott Wikman har skapat en gripande själamässa till minne av hospitalshjonen i Kronoby.
| Lolan Björkman och Eva-Lott Wikman har skapat en mässa för röster som tystnat. Foto: Kerstin Haldin-Rönn |
Lolan Björkmans dikter får klumpen i halsen att växa. Hur skall det då inte bli när Eva-Lott Wikmans musik kommer till?
– Då jag läste Lolan Björkmans bok med personporträtt från spetälskehospitalet kände jag att jag ville göra något för att hedra de människorna, säger Eva-Lott Wikman, musikledare och musikterapeut. Musik har hon skrivit sedan hon var barn, alltid då behov funnits.
Hon kontaktade författaren och de beslöt att samarbeta. Lolan skrev dikterna och Eva-Lott musiken.
– Jag har identifierat mig så starkt med hospitalshjonen, därför att jag upplevt det psykiska lidandet i våra mentalsjukhus, säger Lolan Björkman. Jag tycker att hjonen förkunnar hopp ur sin egen hopplöshet. De hade stark livskraft och ödesgemenskap.
Ger tankeställare
– Jag tror att alla kommer att känna igen sig, säger Lolan. Vi är alla nådehjon. Nåd och nöd går tillsammans.
Smärtan är stark i texterna. Det var sällsynt att någon som kom dit kunde lämna platsen levande. Men texterna förmedlar också värme och hopp.
Lolan talar om den dynamiska livskraften som var så stark hos dem som bodde på hospitalet. Hon tycker att det ger dagens människor tankeställare. De klagade inte, de upplevde livsångest och livskraft.
– Kyrkan på hospitalskullen är en oas för trakten, en plats att meditera på, säger hon. Hoppas det får förbli så. Hospitalet är ingen skamfläck.
