Bara jag kommer ända dit så...

För alla som varit i militären är begreppet TJ bekant. Det används för att uttrycka hur många dagar man har kvar i militären, t.ex. har ja nu TJ 98. Under den senaste veckan som jag tillbringat i skogen har jag funderat väldigt mycket på detta att leva för något som kommer långt fram i tiden, något som väldigt långt präglar våra liv även utanför det militära. Vi tänker på nästa helg, nästa semester, tiden då skolan är förbi, barnen flyttat ut, pensionsåldern... Med tanke på människans psyke är det visserligen bra att ställa upp delmål och visst är det roligt att ha något att se fram emot! Problemet är väl när det vi ser fram emot blir så centralt att tiden fram till dess blir bara något nödvändigt ont, som en vanlig skolelevs måndag, tisdag, onsdag, torsdag - och fredag tills skolan tar slut. Nåja, i varje fall tror jag att det vore bra för oss (åtminstone för mig) att leva mera här och nu, att njuta av denna dag vi fått och leva den fullt ut. Vi vet aldrig vad som väntar imorgon! Jesus talar en hel del om att leva i nuet. Han säger att vi inte skall oroa oss över morgondagen eller berömma oss av morgondagen. Skriften säger också något som kan låta ganska hårt, men som är sanningen om oss:

"En människa är som en vindfläkt, hennes dagar som en försvinnande skugga" (Ps 144:4)

Ibland brukar jag fråga mig själv hur mitt liv egentligen ser ut. Om jag skulle få veta att jag dör imorgon eller Jesus kommer tillbaka imorgon, vad skulle jag göra då? Vilka samtal borde jag föra, vilka människor skulle jag ringa? Märker jag kanske att jag har en del relationer som borde ställas till rätta? Kanske jag borde be om förlåtelse av någon? Visst måste vi hitta en balans i detta - vi kan inte sluta betala räkningarna för att vi vill leva denna dag som om den var den sista, men på flera andra plan i våra liv är det dock en ypperlig princip. Att tänka att denna dag verkligen kan vara den sista.

I somras gick många av mina bekanta miste om sina föräldrar och vänner. Det skedde plötsligt, men under några veckor kom flera dödsbud, alla människor som vi tycker att borde ha fått leva i tiotals år till. Vi kan inte förstå varför det skedde, och det är inte heller vår uppgift, men allt det fick mig att inse hur skört livet verkligen är. Ena dagen har man en trevlig diskussion med en  syster i Herren på ett möte, och bara några dagar senare är hon borta. Förra veckan satt jag och drack kaffe med en broder och samtidigt kämpade räddningspersonalen i grannkommunen för att rädda sju unga personer vars bil krockat med en långtradare. Det kan ske så fort.

Vi måste vara färdiga. Det innefattar mycket. Det betyder inte att stressa för att få sitt huslån betalat eller få sin examen. Dessa Jesu ord om att vara färdig betyder att våra liv ska se ut så att vi när som helst är redo att lämna detta jordeliv och flytta in i härligheten. Hur "uppnår" man det tillståndet frågar man sig kanske? Det är inget tillstånd. Det handlar inte om andliga övningar. Det finns inga genvägar. Jesus är den enda vägen. När vi känner Jesus Kristus och låter Honom fylla oss, då är vi redo. Det betyder inte att livet skulle mista sin glans och vi längtar efter att slippa bort härifrån, men det betyder att vi vet att när vi tar vårt sista andetag så finns det en som bär oss in i sitt rike, och där finns ingen död, ingen hunger, ingen smärta. Där finns inte heller någon TJ-kalender, för där får vi vara i all evighet tillsammans med alla Guds barn och Gud själv. Med detta evighetsperspektiv tror jag att vi kan lära oss att verkligen LEVA varje dag, medvetna om att livet inte är bestående. Vi kan lära oss att:

"Detta är den dag som HERREN har gjort, låt oss på den jubla och vara glada!" (Ps 188:24)