Laura Hellsten
Bloggen:
Laura Hellsten
Laura Hellsten är född och uppvuxen i Mariehamn. Hon bor i Åbo där hon nyligen ansökt om att få börja doktorera i teologi. Laura är 33 år och gift med Markus. De bor i kollektivet Ödmjukhetens palats, tillsammans med några nära vänner.
– Jag kommer att blogga om vårt nya hem och hoppas kunna inspirera och uppmuntra människor att våga ta steg för att uppfylla sina drömmar.

Blogginlägg från en pågående resa av en Palatsbo :)

24.04.2013 15:50

Jag sitter i min lilla klostercell när jag skriver detta. Utanför mitt fönster höjer sig skyhöga, snötäckta alptoppar. Klockan är halv nio på morgonen och jag har redan hunnit delta i vigil och laudes (två av dagens fem bönestunder), frukosten samt en nattvardsmässa. Alla som bor här, såväl munkar som tillfälliga gäster, stiger upp mycket tidigt för att be. 

Under april månad, av diverse anledningar, befinner jag mig på en interrail genom Europa. Just nu har jag tagit en knapp veckas paus från metropolernas hekt och bor i ett benediktinerkloster i schweiziska alperna i det lilla samhället Disentis. Idag är min sista dag i de svartklädda brödernas gemenskap. I morgon bitti sätter jag mig på tåget via Zürich till Paris.

Det är något med kloster som ter sig otroligt fängslande. Dels är jag nyfiken på all form av kommunitetsliv i och med mitt boende i Palatset i Åbo. Att få vara med här och se hur tjugotalet munkar ber, arbetar och tar hand om varandra är stort. Jag kommer sent att glömma minnesbilden av hur en yngre munk leder en mycket gammal och skröplig broder vid handen och hjälper honom att sätta sig ner vid matbordet eller på sin plats i klosterkyrkan. Brödrakärleken är så distinkt innanför dessa väggar att den nästan går att ta på. Vi har kommit en bit i Palatset, men vi har också otroligt långt kvar. När alla alltid och i allting underordnar sig själv och sina behov blir alla samtidigt upphöjda, sedda och respekterade.

Den äldre munken jag nämnde lider uppenbarligen av någon långt hunnen demenssjukdom och han visar ibland upp ett beteende i refektoriet (matsalen) och i kyrkan som inte helt passar sig. De övriga ler gott åt hans upptåg, hyssjar ner honom vid behov eller talar lugnande när han är ledsen över att inte veta var han befinner sig. Mänsklig svaghet, sjukdom och ålderdom är välkomna i vardagslivet och det är aldrig tal om att gömma undan det mänskligt svaga bakom en låst dörr vid en institution och visa upp en polerad perfektionistisk fasad. Man får vara svag och behövande utan att vara en börda.

Det som lockar mig mest är tidebönerna. Fem gånger om dagen reciterar vi psaltarpsalmer. I tystnaden och stillheten kommer många tankar och minnen upp. Allting får inramas av psaltaren. Jag minns gamla tråkigheter jag helst inte skulle vilja tänka på, och får ta med alltsammans i klagopsalmerna. Jag blir tacksam över allt det goda i livet och får ta med alltsammans i lovpsalmerna. Särskilt här uppe i bergen blir det helt rätt att på klingande schweizisk tyska recitera: jag lyfter mina ögon mot bergen, varifrån skall min hjälp komma? Vår tid beskrivs av vissa som rotlös. I osäkerheten över att vara en historielös generation är det gott att min egen lilla livshistoria, som jag får sitta här i avskildheten och kontemplera över, kan inramas av bibeltexter som lästs och reciterats i tusentals år. I gemenskapen föds ett sammanhang. 

Min tyska är i bedrövligt skick och jag kämpar med att göra mig förstådd, och som finländare och protestant är jag i högsta grad en främmande fågel i ett katolskt munkkloster. Samtidigt är jag helt och hållet hemma och hos de mina. Jag påminns ständigt, fem gånger om dagen under bönestunderna, om att jag är en del av gudsfolket och kyrkan. En kvist av vild oliv, men inympad i den ädla savgivande stammen i olivträdet som är Kristus. Jag är inte längre rotlös. Det är gott att finnas till och jag är en rik man.

Frank Berger

profilen. Prästen Sirpa Tolppanen har precis landat i Vanda där hon ska bygga upp en helt ny gemenskap – från grunden. 16.4.2024 kl. 15:34

Helsingfors. Beni Karjalainen vet hur det är att vara ensam, men också hur det går att komma ur ensamheten. Årets Gemensamt ansvar-kampanj samlar in pengar för att motarbeta ungas ensamhet. 12.4.2024 kl. 18:56

HJÄLPLEDARE. Sommarjobb eller frivilligkul? Kyrkpressen tittade på vad hjälpledarna får betalt på sommarens konfirmandläger, där de har en viktig roll. På Åland har församlingarna en arvodeskultur som sticker ut. 19.4.2024 kl. 15:53

SOMMARREPRISEN 2024. I Borgå stift är det på sina håll allvarlig brist på präster. Det som förr ofta blev ett livslångt kall är i dag ett yrke där många slutar och gör någonting annat. Forskningen antyder varför. 25.7.2024 kl. 10:00

kyrkoherdeval. Exceptionellt, jag tror inte det hänt förr i Borgå stift, säger biskop Bo-Göran Åstrand om det oavgjorda kyrkoherdevalet i Petrus församling i Helsingfors. Senast i maj blir det domkapitlet som fattar beslut om vem som blir kyrkoherde. 4.4.2024 kl. 09:56

kyrkoherdeval. Kyrkoherdevalet i Petrus församling oavgjort efter ett långt möte – församlingsrådets röster föll lika, 6/6. 3.4.2024 kl. 21:54

litteratur. Då Rosanna Fellman var barn såg hon jämnåriga laestadianer få skit för sin tro. Samtidigt bad hon Gud om att inte längre behöva bli mobbad. I dag är hon motvilligt troende och aktuell med en ny bok. 3.4.2024 kl. 10:59

profilen. Ida-Maria Björkqvist lämnade drömjobbet som journalist för att på heltid fundera på hur man ska locka personer under femtio till en kristen samling. 2.4.2024 kl. 10:00

sorg. De har bearbetat varsin sorg. Monica Björkell har sörjt sitt drömbarn, Susann Stenberg mamman som valde att lämna sitt liv och sina barn. – Om vi inte jobbar med vår sorg ligger den därunder och äter upp våra batterier. 1.4.2024 kl. 19:30

PÅSKDAGEN. Påsksöndagens glädje kör förbi långfredagens sorg för pingstvännen Johan Byggningsbacka. – Glädjen har tagit över. 31.3.2024 kl. 08:00

BISKOPENS PÅSKHÄLSNING. På Långfredagen får Guds närvaro i lidandet ett ansikte. Jesus Kristus är med oss då vi har det svårt. Inför hans barmhärtiga blick får vi klaga, sörja och ifrågasätta Gud. Vi behöver inte förneka en endaste av våra smärtsamma erfarenheter. 29.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. När Jaana Kettunen var barn var påsken den tråkigaste högtiden, idag är den bottenlöst sorglig och underbart glad. 28.3.2024 kl. 08:00

FÖRLÅTELSE. På påsken brukar frälsningssoldaten Annika Kuivalainen tänka på att hon fått mycket förlåtet och därför kan förlåta andra. 27.3.2024 kl. 08:00

PÅSK. Vad lär de kristna värderingarna oss, som inte dagens poserande och utstuderande ledare lär oss? frågar språkforskaren och författaren Janne Saarikivi i en essä till påsk. 22.3.2024 kl. 20:00

REGNBÅGSFRÅGOR. – Församlingarna måste bemöta sexuella minoriteter och könsminoriteter rättvist. Det kan handla om småsaker, men om man påverkas av dem varje dag är de inte längre småsaker, säger Ani Iivanainen som är diakoniarbetare i Esbo svenska församling och jobbar med en bok som ska handla om hur församlingsanställda ska bemöta regnbågspersoner. 22.3.2024 kl. 16:39

ENKÄT. Vi på Kyrkpressen är intresserade av hur finlandssvenskar läser och uppfattar Bibeln. Det är sista chansen - enkäten stänger i kväll. 26.12.2024 kl. 10:00

KÖRMUSIK. Bandmusik fyller Andreaskyrkan när Kyrkpressens redaktör kliver in under genrepet inför julkonserten med gospelkören His Master’s Noise. Koristerna Emilia Nylund, Viktor Nylund och Rabbe Tiainen sätter sig ner för en pratstund. 2.1.2025 kl. 16:11

KÖRSÅNG. Körsång skapar en känsla av samhörighet, säger Pia Bengts, stiftssekreterare för gudstjänstliv och musik i Borgå stift. 2.1.2025 kl. 16:17

MIRAKEL. För Tiina Kumpuvuori har det varit ett mål att trots sin cp-skada kunna leva ett så normalt liv som möjligt – och att bilda familj. – Jag vill inte vara den som man tycker synd om. 2.1.2025 kl. 08:56

Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan med dess 5,5 miljoner medlemmar ser trenderna ut att vända. Finlandssvenska Emma Audas och Patrik Hagman som jobbar med prästrekrytering och opinionsbildning i Sverige ser ny glädje och nytt förtroende kring kyrkan. 30.12.2024 kl. 19:00