Hon har jobbat på daghem, inom barnskydd och missbrukarvård, som hemtjänstledare. När Birgitta Lillbäck var mammaledig väcktes längtan efter att studera igen.
– Jag har alltid älskat kunskap, att få studera och lära mig nya saker – få tänka och reflektera.
Hon avlade en specialyrkesexamen i psykiatrisk vård. Sedan jobbade hon en tid som socialhandledare.
Men en längtan fanns kvar.
– Jag har ända sedan tonåren känt att jag gärna skulle jobba inom kyrkan.
Församlingen har funnits med sedan hon som treåring började i dagklubben. Barnkör, gitarrgrupper och läger hörde till uppväxten.
– Jag är uppvuxen i en kristen familj och släkt.
Hon kommer ihåg att hon i tonåren funderade på att bli ungdomsarbetsledare. Men när hon började sina socionomstudier var det barn och unga och förebyggande missbrukarvård hon valde att rikta in sig på.
Men erfarenheten av jobba i nära kontakt med de svaga i samhället lade grund för ett kall.
– Jag kan inte säga att det kom över en natt utan det var som en känsla i hjärtat som växte sig starkare och starkare: jag vill jobba med de här människorna och de här problemen, men jag ville göra det från ett andligt, kyrkligt perspektiv.
Hon talar om processen att söka sig själv: vem är jag och vad ska jag bli när jag blir stor?
– På det här sättet får jag vara mig själv och göra någonting för en medmänniska.
Hon tog reda på att det var möjligt att komplettera socionomexamen med de kurser som behövdes för att få behörighet som diakon.
Viktigt att ta hand om sig själv
Birgitta Lillbäck fick sin diakonvigning i juni i Sideby kyrka. Det var ett undantag i en undantagstid att de nya diakonerna vigdes på sina hemorter, vanligtvis sker diakonvigningarna i Borgå domkyrka.
– Sideby kyrka har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den kyrkan känns som min hemkyrka.
Till vigningen kunde hon bjuda in nära och kära.
– Och de människor som på ett eller annat sätt har betytt något eller väglett eller handlett mig under den här resans gång.
Sedan augusti jobbar hon i Närpes församling. Församlingen är bekant, hon vikarierade som barnledare här för ett par år sedan samtidigt som hon studerade. Därför känner hon också de flesta medarbetarna sedan tidigare.
– Ingen vecka är den andra lik. Det är spännande, välsignade, meningsfulla dagar.
Vad är största utmaningen i jobbet?
– Det är så mycket man skulle vilja göra, det är så många man skulle vilja hjälpa eller beröra. Det känns ibland som att tiden inte räcker till.
En annan utmaning ligger på ett mer personligt plan.
– Förutom att vara närvarande i stunden vid varje människomöte så blir man en del av den människans person samt livssituationen hon befinner sig i. Då är det viktigt att komma ihåg att ta hand om sig själv, värna om sig själv och den egna andligheten. För att kunna ge till andra måste man först ge åt sig själv.
Birgitta Lillbäck
- Från Kristinestad.
- Familj: barnen Elias och Emilia och fästmannen Markus Engström.
Vad gör du för att koppla av?
– Jag lyssnar på musik och söker mig till havet och tänder levande ljus. Kanske läser jag någon inspirerande andaktsbok. Jag spelar gitarr, så det brukar jag också göra.
Berätta om en otippad talang eller intresse du har.
– Jag älskar återbruk, att renovera och restaurera. Gamla möbler, gamla hus. Ibland brukar jag kanske tro om mig själv att jag är en byggare eller målare, säger hon och skrattar.
Beskriv en favoritplats.
– Min favoritplats finns vid sommarstugan. En anspråkslös stockstuga med sprakande eld i vedspisen och havet utanför. Där kan jag titta ut mot horisonten, där himmel möter hav. Jag får känslan av att det finns någonting större och mäktigare som bär oss och finns där för oss.
