Berndt Bergs förtjänstfulla arbete som kyrkoherde och kontraktsprost uppmärksammades när han i början av året fick ta emot Riddartecknet av I klass av Finlands Lejons Orden.

Han växte in i herderollen

korsholm.

Att vara präst är både ett arbete och en identitet. – Det blir en utmaning att ställa om, konstaterar Berndt Berg. Det känns konstigt att ta avsked i en tid när han inte får träffa församlingsborna.

22.4.2020 kl. 15:35

Under gymnasietiden växte kallelsen fram och en kväll vid aftonbönen klarnade beslutet att börja studera teologi.

Berndt Berg blev prästvigd år 1978 och hans första prästjobb var som t.f. kyrkoherde i Hammarland på Åland.

– Det var ganska häftigt att komma dit utan någon erfaranhet och utan desto mer kunskap om vad administration innebär.

Han är tacksam för förstående församlingsbor och förtroendevalda som ställde upp. När han hade frågor – som om hur man skriver ämbets-
betyg – kunde han ringa någon av sina åländska kyrkoherdekollegor.

– Man lär sig småningom och faller in i rollen, säger Berg.

Med åren har han blivit desto mer bekant med det administrativa arbetet och lärt sig tycka om det. Förutom en kort tid som församlingspastor i Esbo har han alltid arbetat som kyrkoherde. Sitt första ordinarie jobb fick han i Replot. Där blev han kvar nästan 17 år. Därefter gick vägen via Oravais församling – som sedan blev en del av Vörå – till Korsholms svenska.

– Det har blivit en vana att hålla på med det administrativa, trots att det jag mest tycker om att göra är gudstjänster, förrättningar – och människomöten överhuvudtaget.

De senaste åren har Berndt Berg vid sidan av kyrkoherdeskapet haft förtroendeuppdrag som kontraktsprost och prästassessor.

– Nu på slutet har det kanske varit lite väl intensivt. Jag har fått dela min tid mellan domkapitlet, prosteriet och församlingen.

Möten mellan människor är livsnödvändiga, anser Berndt Berg. Han värdesätter verksamhet som ger människor möjlighet att mötas och diskutera: från smågrupper till kyrkkaffet efter gudstjänsten.

Gudstjänsterna är ändå det centrala som definierar en kristen församling.

– De skiljer oss från andra organisationer i samhället. De är centrum i vår verksamhet och det som egentligen motiverar att vi finns till.

När han ser tillbaka på vad som förändrats mest i församlingsarbetet är det den digitala utvecklingen som sticker ut. När han började jobba skrev han på skrivmaskin – nu är prästens viktigaste arbetsredskap – vid sidan av Bibeln – datorn och telefonen.

Vad kommer du att sakna?

– Som präst går fritid och arbete in i varandra. Min identitet är präst, både i arbete och fritid, och det kommer att bli en stor förändring när arbetssidan faller bort. Det är nog med lite bävan jag ser fram emot pensioneringen. Mitt liv har till så stor del bestått av arbetet i församling och kyrka.

I huvudsak har han trivts med allt arbete, och att det varit så omväxlande. Det blir en utmaning att ställa om till livet som vanlig församlingsmedlem.

Finns det något du inte kommer sakna?

– Att det ibland kör ihop sig och blir så väldigt mycket datorarbete att man riskerar att försumma människomötena. Det har känts jobbigt när det ibland hotar att ta över helt och hållet.

Det allra svåraste i arbetet har varit att jordfästa barn och unga, och människor som dött i tragiska olyckor.

– Det har berört mig själv mycket starkt och de jordfästningarna och minnesstunderna har känts mycket tunga också för mig personligen, när jag delat den sorg som anhöriga och andra känt i den situationen.

De sista veckorna inför ledighet och pensionering blev annorlunda än Berndt Berg tänkt sig. Hans avskedspredikan är framflyttad från april till augusti och han hoppas att den kan bli ett ordentligt avslut.

– Det känns lite konstigt att sluta sitt aktiva arbete i en sån här tid, när jag inte egentligen får träffa mina församlingsbor. Det känns faktiskt lite sorgligt.

Emelie Wikblad

Kolumn. "Det är skönt att få göra en nystart. Men det är också viktigt att få städa bort det gamla", skriver Fredrik Kass. 20.1.2021 kl. 13:50

kvevlax. Eva Grop hör till dem som stöder kyrkans utlandsarbete genom att engagera sig i hemförsamlingen. 20.1.2021 kl. 13:46

kvevlax. Ett samtal med kyrkoherde Fredrik Kass, som reflekterar över året som gått och blickar fram mot det nya år som börjat. 20.1.2021 kl. 13:36

Kolumn. "Om, tänker jag, men vet att det handlar om nu." 14.1.2021 kl. 15:55

Väståboland. Vad gör vi i praktikten om vi säger att vi tänker på de utsatta? Det är en fråga Henrica Lindholm gärna diskuterar. Hennes hjärta brinner för diakonin. 14.1.2021 kl. 15:49

jomala. Ofta satsar vi på den fysiska hälsan. Men Tabita Nordberg vet mycket om inre hälsa, och om tolv steg för att må bättre. – Det kräver mod att gå kursen Livsstegen, säger hon. 14.1.2021 kl. 15:38

Lokalt. Jag satt med en liten grupp ungdomar och funderade på året som gått och året som ligger framför. 31.12.2020 kl. 15:29

vanor. Nya vanor behöver övas för att sätta sig i hjärnan. De här tipsen gör det lättare att komma igång. 29.12.2020 kl. 17:21

Kolumn. "Jag tror mig förstå hur det kändes för folk som avvisade Maria och Josef från sina härbärgen." 17.12.2020 kl. 08:29

korsholm. När man pratar om julen i Senegal lär man sig egentligen mer om det finländska julfirandet än om det senegalesiska, tycker Anna-Lena Särs. 17.12.2020 kl. 09:46

Kolumn. Det verkliga Betlehem doftar kryddor och rökelse, inträngt med alla fyrtiotusen invånare på en enda liten bergsrygg bland kullar med olivträd. Hus på hus, som skokartonger travade mitt i ett landskap av kullar och dalar, där vägar och förtorkade ängar samsas om utrymmet. 17.12.2020 kl. 09:41

Solf. Vad har en barnkör, tre velomobiler och ett hotell gemensamt? Svar: De spelar alla en roll i Solf församlings filmversion av julevangeliet. 17.12.2020 kl. 09:35

Åbo. Nästa år firar Åbo svenska församling hundra år. – Vi är en församling som präglas av gemenskap, helighet, glädje och öppenhet, säger kyrkoherde Mia Bäck. 17.12.2020 kl. 08:59

Kolumn. "Sårbarhet är något vi människor har gemensamt." 17.12.2020 kl. 08:51

Väståboland. Kyrkokören har tagit paus och det blir en distansjul i Väståboland i år. Men grunduppgiften kvarstår. – Det är att föra fram glädjens budskap: tro, hopp och kärlek, säger kantor Hanna Lehtonen. 17.12.2020 kl. 08:43