Kyrkpressen.fi

Att sprätta

08.12.2011

Det var vintern 1939 då evakueringståget från Vasa stannade abrupt på väg mot Seinäjoki. Rälsen hade träffats av bomber. I en av de överfulla vagnarna satt en mamma, Kerttu Latvala, med sin lilla två månader gamla Tuula i famnen. Mitt emot dem satt en pensionerad handarbetslärarinna, som märkte att babyn saknade sockor. De små tårna frös. Medan reparationerna pågick började lärarinnan sprätta upp sin vita ylletröja, tog fram strumpstickorna ur väskan och började sticka små sockor åt babyn. Tuula Latvala har fortfarande dessa ”tågsockor” kvar.

Sockornas välsignelse har fortsatt. Familjen Latvala har delat med sig av mönstret och nu har många församlingar, bland annat i Gamlas i Helsingfors, kommit på idén att skänka ett par likadana små sockor med berättelsen om deras ursprung till alla barn som döps under året. Om man söker ordet ”tågsockor” på webben så kan man hitta mönstret.

Mina egna erfarenheter av att sticka är patetiska. På första klassen i folkskolan skulle vi sticka vantar. Vi fick hem den första vanten över veckoslutet för att kunna fortsätta sticka. Jag hade en pyramidformad mudd att visa upp. Mamma såg på mitt hantverk och frågade: ”Vad är det?” ”En vante”, sa jag förvånad. Hur visste hon inte det? Mamma tog mitt alster och swishhhh … sprättade upp det i ett huj inför mina förskräckta ögon. En hel veckas arbete, som jag skulle presentera för lärarinnan på måndag. Kanske inte det mest psykologiska sättet att uppmuntra till handarbete. Mamma stickade sedan en ny mudd på kvällen.

På måndagen såg lärarinnan på mudden och frågade: ”Men Ann-Christine, har du stickat den här själv?” Jag började storgråta framför klassen och snyftade: ”Det var mamma!”
Mamma fick hälsningar av lärarinnan. Det blev hennes straff.

Sedan dess har jag aldrig stickat något. Inga ylletröjor som man kan sprätta upp och göra välsignade gåvor av. Men jag kan väl ”sprätta upp” något annat som jag har skrivit eller sparat i skåp och lådor och ge som gåva till jul: rama in länge glömda fotografier från barndomen, reparera leksaker som varit viktiga för döttrarna, limma ihop slitna, kära böcker eller hitta nya exemplar av dem, kopiera gamla brev. Men (helt i smyg) tänker jag efter alla dessa år försöka sticka benvärmare enligt tågmodellen åt det yngsta barnbarnet. Då behöver jag inte bekymra mig för hälen. Och om det inte lyckas så kan jag ju alltid sprätta.

Ann-Christine Marttinen

Godhet skriker sällan, den viskar – det är lätt att missa det goda hos någon

betraktat. Det slår mig ibland hur lätt det är att missa det goda hos någon. Inte för att det inte skulle finnas där, utan för att man ofta söker efter något större, något mer iögonfallande. Godhet skriker sällan. Den viskar. Den sitter i ett sätt att se på världen och i en närvaro som inte kräver så mycket eller något tillbaka. 6.5.2025 kl. 13:55

Litar kyrkan verkligen på ungdomarna?

Insändare. Att kyrkan oroas av att så många unga fullvuxna träder ut ur kyrkan är inte överraskande. Med tanke på att allting tyder på att trenden inte bara kommer att fortsätta, utan att den till och med kan förstärkas, förstår man att paniken är nära. Kyrkan bligar skrämt västerut och kan knappast se någon orsak att anta, att inte samma fenomen, d.v.s. att medlemstappet överskrider 1% gränsen, också kan ske här. Kritiken mot att kyrkostyrelsen nu tagit steget att föreslå att rösträttsåldern i församlingsvalen sänks från 18 till 16 år, är inte en kritik mot att någonting "häftigt" görs, utan en kritik mot den del av beslutet som kan klassificeras som publikfrieri. Kyrkan vill alltså nu aktivera ungdomarna, binda dem vid kyrkans verksamhet och få dem att känna att kyrkan verkligen är intresserad av deras insats, att kyrkan litar på dem. Att de inte bara är kommande skattebetalare! Men någonting skorrar verkligen illa! Om man verkligen litar på ungdomarnas omdömesförmåga, så borde väl kyrkan låta dem själv avgöra om de överhuvudtaget vill vara medlemmar!!! Nu anser kyrkostyrelsen att ungdomarna är tillräckligt mogna att rösta, men inte tillräckligt mogna att bestämma om sitt medlemskap... Enligt nuvarande stipulationer, kan den unge medlemmen inte skriva ut sig ur kyrkan, förrän hon/han fyllt 18 år, om inte föräldrarna ger sitt skriftliga medgivande och medlemmen fyllt 15 år. Vore det inte redan på tiden att revidera denna åldersgräns så, att medlemmen redan vid fyllda 15 år själv kunde bestämma om sin kyrkotillhörighet? Nu anses medlemmen vara tillräckligt mogen att själv bestämma om sin konfirmering, men… Vid fyllda 15 år är man redan juridiskt ansvarig för sina gärningar, men… Nästa steg är självfallet att överväga, om det överhuvud är förenligt med de grundläggande mänskliga rättigheterna, att tvångsansluta barn till kyrkan. Att det är en urgammal sed, kan knappast anses som ett tungt argument. Titt och tätt hör man förundrade kommentarer typ – ja men är det inte fantastiskt att över 82% är kyrkans medlemmar – utan att man ids/vill/vågar/… beakta att ca 97% av kyrkans medlemmar är tvångsanslutna. Vad annat kan ligga bakom denna urbota kutym, än ren och skär organisatorisk intressebevakning? Borde inte kyrkan vara en gemenskap bestående av troende? Att påstå att den nyfödde, som vid några veckors ålder ansluts till kyrkans medlemskap, på något sätt är troende, kräver nog mera tro än vetande. Frågan är alltså: När kommer kyrkan att ge individen rätt att själv fritt bestämma om sin kyrkotillhörighet? Först när mänskan har full rätt att själv bestämma över sitt medlemskap, finns det orsak att tro att kyrkan litar på mänskan. 26.9.2007 kl. 12:10

Kring nattvardsbordet

Insändare. Chefredaktör Stig Kankkonen gav sig i kast med en svår teologisk fråga i senaste nummer av KP. Man kan se olika på frågan om vad som är prästernas skyldigheter å ena sidan och rättigheter å andra sidan. Jag skulle ha ändrat på orden i huvudfrågan och istället frågat: Har prästen rätt att ge den åt alla, eller är han skyldig att med hänvisning till personens liv och leverne och det som det säger om den personens religiösa övertygelse vägra att göra det? För det är nog säkert en glädje att som tjänare få räcka sakramenten. Däremot kan jag tänka mig att det är med en tyngd på skuldrorna som man tvingas behöva säga nej. Som Ordets tjänare har man fått i uppdrag av att förmedla det Ord människorna behöver höra enligt Gud, dvs både lag och evangelium. När det gäller sakramentsförvaltningen så skall det skötas enligt Bibelns föreskrifter. SK skrev: "Prästens roll är att kalla alla till nattvardsbordet..." En sådan tankegång leder lätt till att nattvardsfirandet får en ny karaktär. Jag har förstått att nattvarden är de troendes måltid. Detta kan illustreras med två exempel: En ytterlighet är en ”modern” gatumission där alla som går förbi inbjuds till nattvard. Den andra ”ytterligheten” är biblisk praxis som utövades i urkyrkan där alla odöpta, katekumener och personer som var underlagt kyrkotukt sändes ut innan nattvard firades. Vidare skrev SK: "Det är den enskilda nattvardsgästen själv som avgör om nattvarden blir till välsignelse eller om den blir en dom." Månne inte ett sådant synsätt leder till onödiga samvetskval för den kämpande kristne medan den självsäkre världsmedborgaren går frimodigt fram. Det är prästens skyldighet att predika synd för synd. Och även binda obotfärdiga i sin synd. Däremot är det hans rättighet (också en skyldighet) att för alla ångerfulla syndare predika nåd och förlåtelse och inbjuda dem till förlåtelsens måltid. De två sista styckena i artikeln är ganska långsökta slutsatser till de texter som SK hänvisar till. Att jämföra förhöret i gammal kyrklig anda med den allmänna syndabekännelse och avlösning är att ta ansvaret av nycklaämbetets bärare. Visst har nycklamakten missbrukats och förhören blivit till maktmedel men ändå säger apologin (art XI) bl.a.: "Uteslutning från sakramentsgemenskapen proklameras hos oss för de uppenbart lastbara och för dem som förakta sakramenten. Detta göra vi i enlighet med både evangelium och gamla kyrkliga stadganden." "Goda församlingsherdar veta väl, huru viktigt det är att förhöra de oerfarna, men fördenskull vilja vi icke uppmuntra den tortyr, som bikthandböckernas författare tillreda..." Förhöret hör till god kyrklig tradition eftersom det allvarliga bibelordet kvarstår: "Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor 11:29) Roger Pettersson 24.9.2007 kl. 23:49

Norska kyrkan håller fast vid äktenskapsbegreppet

Världen. – Vi håller fast vid att äktenskapsbegreppet fortsättningsvis skall förbehållas det officiellt ingångna förpliktande samlivet mellan man och kvinna, står det i norska kyrkorådets uttalande som svar på regeringens förslag om ett liknande äktenskapsbegrepp för samkönade par. 24.9.2007 kl. 00:00

Att sprätta

Mest läst

Mötet med sorg och vägen ur den