En ensam och klarsynt iakttagare

Bok. Att stiga in i Peter Sandströms litterära värld är lite som att vistas i ett eget universum. 21.11.2018 kl. 15:25

Jag är osäker på varför. Det har kanske med språket att göra; rytmen, de dialektala inslagen och hur orden fogas samman till alldagliga meningar som rymmer avgrunder av vankelmod, livsglädje, tillkortakommanden, ånger och humor.


I Sandströms senaste bok Mamma november får vi följa författarens namne som i åtta episoder eller noveller betraktar sin familj, sin fru, sina barn, sina föräldrar och sin syster.


Han är en ensam iakttagare som står vid sidan av och minns eller försöker få till ett äkta möte och ett samförstånd med sina närmaste. Outsiderskapet känner man igen från hans tidigare böcker Transparente Blanche och Laudatur. Avståndet till dem han betraktar gör det också tydligt hur stor respekten för dem är. Hans mor är långt mer än bara en mor. Klarsynt ser han alltid individens värde och sammanhang, som sträcker sig bortom familjebanden.


Huvudpersonen Peter är saktmodig och stillsam och har ett stort mått av självdistans, därför känns han som en trovärdig berättare. Samtidigt balanserar Sandström på gränsen mellan det rimliga och det orimliga. Huvudpersonen Peter och sonen Neo snor till exempel en kälke från vinden i Topelius hem Kuddnäs. För att inte tala om hur en död gris spelar en avgörande roll när Peter hamnat i ån. Händelserna kan kanske tolkas som bilder för något större, men minst lika väl fungerar de som vackra och absurda tavlor i helheten.


Det ödsliga möter med lätthet det roliga i Sandströms bok, och det blir sällan pretentiöst. I novellen om sonen Neo skriver han: ”Vi hade varit på Tivoli. Vi hade åkt med veteranbilar som gick längs en skena. Hur mycket man än svängde på ratten så fortsatte bilen längs sin bana. Neo märkte det där. Han satt och svängde på ratten. Han tittade på mig. Det händer inget, sa han. Bilen skramlade vidare. Från karusellerna hördes skratt och rop. Vi satt tysta i bilen. Vi kastade pil och drog i snören. Pojken vann ett diadem av plast.” Liksom bilen på tivolit skramlar vidare går huvudpersonens liv vidare. Hand i hand med hans acceptans av alltings förgänglighet och det faktum att han åldras går hans ånger över att han inte tillbringat tillräckligt med tid med sina barn när de var små. I stället för att tälta med dem i skogen har han skrivit dikter. Få lyckas så vackert beskriva det täta släktskapet mellan vissheten om alltings död och livets intensitet som Peter Sandström gör.


Jag ser redan fram emot nästa bok av Sandström. Vad händer om han bjuder in oss in en helt annan värld än han byggt upp hittills? Vad händer om dialogerna blir långa och hetsiga? Jag litar helt på att han ror precis vad han vill i hamn.

Ulrika Hansson

Påsk. – Att jag gör en liten sak som att hålla upp dörren för någon kan genom den så kallade fjärilseffekten leda till att någon kan komma på lösningen på klimatkrisen. Den sortens samband finns men vi har inte möjlighet att ha koll på dem – men det är väl det vi tror att Gud har. 31.3.2021 kl. 00:00

sårbarhet. "Likt lärjungarna har jag ofta upplevt att jag befinner mig i någon slags mellantid, mitt emellan långfredag och påskdag: Jag vill tro, men har ej krafter att göra det. Jag vill hoppas, men vet ej om jag förmår eller vågar det." 31.3.2021 kl. 00:00

sommarläger. De berättar om hur det är att vara med på Petrus församlings dagläger. 30.3.2021 kl. 00:00

bröllop. Går det att fira bröllopsfest i sommar, eller måste man skjuta på festen eller fira i mindre skala? Susanna Nygård hoppas få fira ett stort bröllop och Michaela Rosenback tänkte om i fjol. 17.3.2021 kl. 09:00

Helsingfors. "Avsaknaden av ljus under vinterhalvåret är bekant för alla finländare, men jag kan inte vara den enda som ändå alltid förvånas av samma sak: ljusets kraft." 17.3.2021 kl. 10:00

johanneskyrkan. Han är övervaktmästare och berättar om Johanneskyrkans fasadrenovering. 17.3.2021 kl. 09:00

konfirmandundervisning. De vill fixa en meningsfull konfirmandtid och att erbjuda lägergemenskap är en prioritet för församlingarna i Helsingfors. Det blir skriba också i år, även om det kräver en del tålamod, flexibilitet – och att ha en kristallkula skulle inte skada. 2.3.2021 kl. 13:41

lägerupplevelse. Trots inställda träffar och ett kortare läger minns Cassandra Vuopala sitt konfirmandläger som en höjdpunkt på sommaren. 2.3.2021 kl. 13:08

Helsingfors. Blombuketten kanske bara bevara sin skönhet några dagar, men just nu är den vacker. Den är en påminnelse om att leva i nuet. 3.3.2021 kl. 08:00

civiltjänstgöring. Han gör civiltjänst som vaktmästare i Matteus församling. Att vara med i församlingens vardag har vidgat hans bild av vad kyrkan gör. 3.3.2021 kl. 09:00

Kolumn. "Trots att det inte var som vanligt kunde jag gå och lägga mig med en varm känsla i hjärtat." 18.2.2021 kl. 13:50

Livsrum. Dag för dag kommer vi närmare ett slut på pandemin – men än är vi inte där, trots att vi hunnit tröttna på undantagsläget. – Den här tiden har lärt oss att leva en dag i taget, säger prästen Ulla Lumijärvi. 18.2.2021 kl. 13:44

kampanj. Han är redo att vinterbada – för Östersjöns skull. 18.2.2021 kl. 12:49

Svinnmat. Ätbar mat av god kvalitet hör inte hemma i soptunnan. Stadin Safka ser till att den i stället hamnar hos mathjälpen eller i lunchrestaurangens kök. 3.2.2021 kl. 00:00

Mod. "Mod är att våga leva med ett sårbart hjärta i en värld där vårt hjärta ibland kommer att brista." 1.2.2021 kl. 00:00