Sitter just nu på tåget på väg hem från Keuru och skriver mitt första blogginlägg. Trött men taggad! Alltid lika skönt att komma hem på permission. Eftersom detta blir mitt första blogginlägg så är det väl bäst att jag presenterar mig lite...
Jag är alltså en av vårens studenter från Karleby svenska gymnasium, och kommer från en tvåspråkig familj. Jag är en språkglad kille som mer eller mindre alltid har njutit av skrivandet i olika former, och har också gett ut en egen bok. Förutom skrivandet hör frivilliga brandkåren till mina fritidsintressen, och eftersom jag bor ensam så kräver också hushållsarbetet sitt. Just nu upptar dock militären största delen av min tid, jag tjänstgör i Keuru där militären utbildar sin brandkår. Nångong i framtiden kommer jag att börja studera psykologi vid ÅA dit jag kom in i somras. Jag skulle ändå inte vilja fokusera destomera på det yttre, utan vill komma till det bloggen kommer att handla om. Det kommer att bli tankar om livet från en ung mans synvinkel, reflektioner över vandringen tillsammans med Mästaren som förberett stigen. Han som känner varje krok och varje stubbe som vi kanske kan snubbla på, men som också vet när den vackra vyn öppnar sig för oss - kanske alldeles strax efter det täta snåret som verkat alldeles ogenomkomligt.

Jag är en människa som gillar att planera. Jag har oftast på gång någon "things to do"-lista och planerar långt in i framtiden. Och jo, jag vet, det är inte bra. Gång på gång blir jag påmind om det som står i Ordet: "Beröm dig inte av morgondagen, ty du vet inte vad den bär i sitt sköte" (Ords 27:1) och "Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matt 6:34) Det är otroligt skönt och befriande att höra dessa ord, men på något sätt smyger kontrollbehovet ändå tillbaka. Den förbjudna frukten och viljan att bli som Gud lockar tydligen även en Adam av årsmodell 1993... I varje fall hade jag igen tänkt ut en noga planerad tidtabell för detta veckoslut. När vi kom till tågstationen i Keuru såg vi dock brandbilar susa förbi, och då jag loggar in på räddningsväsendets infosajt ser jag att det skett en tågolycka. Om tre kvarter, en halvtimme efter att tåget borde ha kommit, fick vi höra att tåget inte kommer överhuvudtaget. Efter många om och men blir det taxi ända till Seinäjoki där vi hoppade på nästa bästa tåg till Karleby, men vi är ändå flera timmar sena. Detta var för mig än en gång en påminnelse om hur lite jag egentligen har att säga till om, och hur otroligt onödigt det är att jag planerar långt framåt. Jag måste lära mig att leva i nuet. Dessutom är det inte bara onödigt att planera så hektiskt, utan det är också en förolämpning mot Gud: litar jag inte på att Han fixar min morgondag? Tar jag inte Hans ord på allvar när Han säger att jag inte ska "berömma mig av morgondagen" (observera ordvalet)?

I vårt samhälle har den febrila arbetstakten och allt tal om effektivitet gjort att vi inte kan leva i nuet - vi tänker på nästa helg, nästa semester, åren efter gymnasiet, tiden efter militären, tiden då barnen blivit vuxna, pensionen... Vi kan leva hela vårt liv utan att egentligen leva en enda dag. Vi blir lätt passagerare eller åskådare i vårt eget liv. Det är dock inte Guds vilja. Det är inte Hans plan. Hans plan är att vi går in i de uppgifter Han förberett för oss och gör det jobbet med kärlek och av hela vårt hjärta. Vi ska njuta av varje stund och ha ögonen och öronen öppna för de välsignelser Han gömt i vår vardag, och vi ska vara öppna för Hans vägledning. Jag tror bestämt att Gud har en alldeles unik plan för mitt liv, och att den planen är mycket större och mycket bättre än jag någonsin kan tänka mig. Därför får jag nu, än en gång, komma till Pappa och säga förlåt. Jag får be att Han hjälper mig hålla blicken fäst på korset, för då mister alla bekymmer och allt annat sin kraft. Det enda nödvändiga återstår. Det underbara som händer är att allt då igen får rätt proportioner. Allt börjar flyta på smidigt. Det är som att gå nere i diket och sedan bli lyft upp på motorvägen. Så mycket bättre är den väg Han valt. Han är själv "vägen sanningen och livet" (Joh 14:6).

Tåget närmar sig Karleby. Jag gräver i fickan och hittar listan över saker jag borde göra under veckoslutet. Tack gode Gud för roskpåsen som finns bredvid mig...