Kobbloggbok

Vissa händelser i denna kobbloggbok är ett resultat av bloggarens fantasier och har en existens enbart i denna kobbloggbok. De miljöer som beskrivs nedan eller ovanför finns i de flesta fall på riktigt, men inte alltid och inte överallt.

Dopklänningen, den gamla och nötta, använd av flera generationer, frasade mot dopfuntens kanter. Det var ett stilla ljud då när allting annat tycktes ha tystnat. Den lilla gruppen framme i stadens katedral hade som stannat till mitt i en rörelse.
Strax återvände dock allt i den församlade församlingen. Omedelbart. Barnet skrek, högt, högre, högst. Tystnaden lade sig inte som i den tidigare tysta stund, inte ens då barnets namn var givet. Barnets hjässa var fuktig, doften av ny människa spred sig runt stadens katedral. Det var ett gallskrikande nytt liv.
Han kände sig främmande i kostymen, van som han var att stå framme i alltings centrum. Kostymen: Centrum, Åbo. Priset var inte viktigt. Ute efter femton minuter i affären. Orka stå som en skyltdocka för alla passerande medan en hurtig kläd-van expedit skådar en från alla håll. Och ljuset. Ljuset från de elektriska ljusen skapar både trötthet och huvudvärk. Den ovana doften av nya kläder tränger in djupare i ens sinne, då lysrören pulserar ut sitt värmande ljus. Och varmt blir det, som om man hade på sig vinterns ulster.
Mannen därframme log och plötsligt var han tillbaka i den svala helgedomen. Ett kort skratt kom över hans läppar. Paret bredvid log och skrattade med. Den första ritualen av många i ett liv var avklarad. Själv hade han aldrig döpt några barn i någon kyrka. Ändå kändes psalmen levande och helt naturlig i sammanhanget.
Utanför valven svängde han till höger. De planterade lindarna i esplanaden gav sol och skugga, skydd för vind och en plats att leka på för ekorrarna. Det blåste en västlig vind, rakt emot ansiktet. I steget tittade han ner och såg att den nya kavajen hängde utanför jackan med flera centimeter. Dagen bytte färg, mattades av, blektes och dog under den korta promenaden ner mot hamnen. En stilla värdighet fanns i det skeendet. Till höger låg kaptensvillorna på rad. Nere vid avskeds- och välkommenterminalen tändes alla hamnens strålkastare. Den tidiga kvällen blev ljusare, men snart tog mörkret överhanden igen. Mitt i en stilla fundering lyfte han blicken då han hörde ett rop och fick se en annan människas ansikte. En meningslös tanke slog honom, och han beslöt att gå från ett av sina favoritställen till det andra. Färjorna från de tre huvudstäderna skulle inte komma på länge än. Nya människor fanns inte att se då han gick nerför gatan kantad med Hildas hus i olika former och färger.
Vid den matta disken svepte han blicken över urvalet. Inte mycket han hade råd med den dagen heller. Fick det vanliga framför sig och kände sig nöjd. Själv rosen i sin fägring får dela samma lott, tänkte han stilla. Trafiken på den breda gågatan utanför var obefintlig. Genom glasväggen som vette mot gågatan tittade de som passerade in. De fick se en kraftig man med nyköpt kostym, för liten jacka och med en rynka mellan ögonen. Ja jackan låg på pallen bredvid, och om avståndet mellan fönstret och bardisken hade varit kortare kanske man hade sett rynkan mellan ögonen.

-”Är du sur för nåt?”

Han hade inte märkt att någon kom och satte sig bredvid. Ville helst sitta ensam vid den långa bardisken. Säkert en affärsresenär som suttit och sett en powerpointpresentation hela dagen och nu behövde prata av sig.

-”Nej.”

-”Du ser ju så förbannad ut”, sade hon

-”Gör jag?”

-”Är du den tysta trygga typen”

-”Nja...”

Han behövde nog bara en plats att sitta på. Sitta och tänka. Hon behövde något annat. Han reste sig och såg på kvinnan i profil medan hon pratade med bartendern om nästa beställning.
Hemma slog han sig ner i soffan letade upp sin senast inköpta skiva, läste konvolutet och tänkte kort på ansiktet han hade mött i hamnen.