I Senegal är 94% av beolkningen muslimer, 5% kristna och 1% utövar traditionell religiositet. Så säger statistiken. Men när Tor-Erik Store, som är FMS:s regionrepresentant för Västafrika (och som jag ska skriva mera om i ett annat inlägg), beskrev den senegalesiska religiositeten för mig sade han: I Senegal är 94% av befolkningen muslimer, 5% kristna och 100% animister. Tor-Erik vet vad han talar om för han har bott och arbetat med senegaleser i många år. Eftersom jag själv är ny här vågar jag inte analysera siffrorna, men av det lilla jag kunnat iaktta så verkar det vara just så som han säger.

Alla våra grannar räknas antagligen till den där 94 procenten i statistiken som är muslimer, men jag har upptäckt att de allra flesta aktivt också tillämpar nån form av traditionell religiositet. Vi får ständigt sådana råd och ibland också sådan uppläxning som helt tydligt bottnar i den traditionella tron. Vi har exempelvis fått lära oss att inte vara ute med Ronya mellan sju och åtta om kvällarna, för då kan hon bli väldigt sjuk. Det var Abdoulayeh som varnade oss för det. Efter klockan åtta är det sedan igen fritt fram att synas utomhus. En taxichaufför åter varnade Bertrand och sade att vi aldrig någonsin får öppna ytterdörren om vi på natten först hör ljudet av en hästkärra som stannar utanför huset och genast därefter en knackning på dörren, för då är det med all säkerhet en djinn som vill oss illa.

Andra exempel på traditionell religiositet är att alla barn som leker med Ronya har små amuletter knutna kring armleder, hals eller mage. I hemmen hänger också olika typer av amuletter. Men trots allt det här, som inte är muslimskt, är moskén några kvarter härifrån en plats som våra grannar troget besöker. Det är liksom okej med både och i det här landet. Och om jag förstod Tor-Erik rätt så är det på samma sätt bland många kristna också. Man blandar friskt det kristna med det traditionella.

Med statistiken ovan som utgångspunkt så förstår ni att vi med vår religiositet hör till en svindlande liten minioritet. Den där 5 procenten kristna utgörs dessutom främst av katoliker. Därför kan man säga att den lutherska kyrkan som vi arbetar i är en minioritet i minioriteten. Den består av 12 församlingar och har allt som allt kring 4000 medlemmar. Finska Missionssällskapet, som har skickat oss hit för att arbeta i och tillsammans med denna lilla minioritet, har funnits här allt sedan 1974.

De senegaleser som inte är kristna verkar inte ha något emot kyrkan och de missionärer som under årens lopp har funnits i landet. Tvärtom vet de att där kyrkan och missionen arbetar där gynnas hela samhället, inte bara de kristna utan också muslimer och de som utövar traditionell religiositet. Och det är ju så vi vill arbeta som kristna. Vi vill nå alla med bistånd och utveckling, oberoende av religiositet. Om senegaleserna inte bryr sig om det kristna budskapet, som kyrkan och missionen också gärna delar med sig, så får de i alla fall ta del av frukterna från de olika utvecklingsprojekten runtom i byarna. Och det är de mycket glada åt, har jag hört. Överlag finns det inga motsättningar religionerna emellan i Senegal. Det har Tor-Erik också lärt mig. I samma familj kan det finnas både kristna och muslimer och det är inget problem med det.

Jag har aldrig varit bosatt i ett muslimskt land tidigare. Men redan nu, trots att jag bara varit här i sex veckor, kan jag konstatera att det är väldigt hälsosamt för mig att vara här. Varje dag lyssnar jag till muslimska bönerop och ser hur människor troget, varje dag, går till moskén för att be. Allt det här utmanar mig. Det tvingar mig att reflektera över min egen tro. Är jag lika trogen min tro som de är sin?