En dag

Jag hade egentligen allt på klart.
Jag visste hur jag skulle prioritera.
Jag visste hur man skulle göra.
Jag visste vad jag hade för uppgift.
Jag visste vad jag inte hade för
uppgifter.
Jag visste vad kvinnan inte hade för
uppgifter.

Men.

En dag började jag fundera på varför
alla goda talare jag kände till var män.
En dag (en annan) började jag fundera på
varför alla goda ledare jag kände till
var män.
En dag började jag fundera på varför så
många unga män har goda förebilder i
lärjungaskap.
En dag började jag fundera på varför så
många män hade så gott självförtroende.
Både som människor och kristna.
Medan så många kvinnor verkade tycka
att de var otillräckliga och misslyckade.
Både som människor och kristna.
(För att inte tala om som mammor)
En dag började jag fundera på varför
så många män pratade om sina viktiga
uppdrag i församlingen.
Medan så få talade om sina viktiga
uppdrag i hemmen.
Medan så många kvinnor bara talade om
uppdragen i hemmen.
Som om de inte hade uppdrag i
församlingen.
Som om de inte hade uppdrag i
Guds rike.
En dag började jag fundera på om Gud
verkligen skapat en halv mänsklighet
utan att ha någon plats för den halvan
i Hans rike.
Då den halvan ironiskt nog verkar vara
den halvan som är mest intresserad av
just detta rike.

Och den dag då jag funderade på
den där sista frågan funderade jag en
väldigt kort stund.
Svaret var så glasklart.

Visst har vår Herre en uppgift för
den kvinnliga delen av den
mänsklighet Han gav sin enfödde
Son för.
Visst har Han en uppgift för mig.
Och det känns fånigt av mig att
berätta för Universums skapare
hur liten eller stor den uppgiften
ska vara.

Och det känns livsviktigt för mig

att ta reda på vilken den uppgiften

är.