När jag lyssnade efter vägledning blev uppmuntrad att tro på mig själv. Jesus använder inte många ord när han talar med mig #MåndagmedMy

För några dagar sen besökte jag massören. Nacken och övre delen av ryggen smärtade och hade så gjort i några dagar. Nu började också vänstra skuldran trilskas, det blev allt svårare att koncentrera sig på skrivandet, nästan all uppmärksamhet riktades mot de sjuka punkterna, världen krympte. Dessutom var åska på intågande och min väderkänsliga kropp reagerade på lågtrycket med ett obestämt obehag nånstans djupt under huden. Förstå mig rätt, det här är ett alltför starkt ord, men i någon form kände jag mig korsfäst – fastlåst, orörlig och smärtbelagd.

I det läget frågade jag mig, patetiskt självömkande: Är det här riktigt rättvist, har jag förtjänat det här, jag som inte gjort en fluga förnär … är det här tacken …? Medan jag låg där på bänken och blev omsorgsfullt knådad och bokstavligen omhändertagen insåg jag sakta mak att frågan självfallet var fel ställd. Hur ofta har jag inte kopplat ihop mitt fysiska väl/felbefinnande med ett aktuellt känslomönster och som två oförenliga puzzelbitar försökt få dem att bilda ett förståeligt motiv?

Jo, självfallet, ibland passar min kropp och själ alldeles förträffligt ihop, men oftare går de lite i otakt; först trippar själen och där efter kommer kroppen stånkande. Mellan dem råder i allmänhet tystnad, ibland en pinsam tystnad, i mitt fall sällan en talande tystnad. Det enda som kan koppla yta och innehåll med varandra, som kan upprätthålla en dialog dem emellan, är bön. Kroppen och själen måste snacka sig samman, lyssna in varandras mer eller mindre tydliga budskap, för troligen har de lite olika syn på mål och mening.

I dag söndagen den 17.7. firas Dagen för världsomfattande rättvisa och jag tänker mest på orättvisan i min egen lilla värld. Eller? Kanske jag inte alls är orättvist behandlad av omständigheterna, kanske mina kroppsliga smärtpunkter egentligen är en förtäckt välsignelse, en gudomlig knackning på axeln? Ytan, världens och kroppens, är ofta stel och hård, smärtfylld och nyckfullt ombytlig, men under huden kan jag ana ett annat liv, en annan verklighet, där rättvisa skipas i all evighet.

Sanningen är att jag just nu får jag vara tacksam att min krumbuktande kropp knådas med kärleksfull brutalitet.

Det hade fallit en sparvunge rakt ner i vår två-årings cykelstol. Min fru skulle ta cykeln till jobbet den där junimorgonen, men i stället för att höra ett sista ”hej dåå” från trädgården genom den öppna ytterdörren hörde jag ett spontant tjut.

Vi samlades snabbt kring cykeln, stora och små. Den pyttelilla fågelungen såg riktigt ynklig ut utan fjädrar på sitt ställvis genomskinliga skinn. Andningen var hackig och den rörde sig nästan inte alls. Fågeln tycktes nätt och jämnt leva, bara när jag satte örat riktigt nära hördes ett svagt pipande. Mitt i den något akuta situationen var det fascinerande att se så många detaljer i den lilla, lilla sparvkroppen.

En god stund gick åt till att förskräckas och förundras över fågelungen i sig. Sedan började vi fundera på hur den hade hamnat där i cykelstolen, flera meter under taknocken där sparvarna till vårt förtret glatt bygger bon trots våra försök att förhindra det. Hade fågeln fallit ur boet? Hade fågelföräldern kickat ut ungen för att den verkade för svag för att överleva?

Till sist övergick snacket till att handla om vad vi skulle göra med fågelungen. Skulle någon av fågelföräldrarna alls vara intresserad av att hitta och ta hand om ungen? Skulle vi försöka hålla liv i ungen eller ens fukta den i den pågående värmeböljan i hopp om att den snart skulle bli återbördad till boet? Ungefär en sekund tänkte jag på att hämta en spade eller annat hårt och göra fågelns antagna lidande kort. Men jag skulle inte själv ha kunnat svinga spaden, allra minst inför en upphetsad två-åring som var så ivrig över ”fågelbebisen” eller en empatisk, känslosam 11-åring som absolut skulle få trauman för livet av något sådant.

Till sist buffade vi in fågelungen i skuggan av kanten på en pionrabatt. Där låg den så liten ovanpå mullen, steget var kort att tänka på alla de fågel- och sorkgravar som högtidligt har grävts av barnahänder bakom bärbuskarna några meter därifrån. Några timmar senare låg fågelungen ännu där, men på kvällen var den borta. Jag sa till barnen att fågelmamman hade hittat den och tagit den tillbaka till boet, fast jag nog mera tänkte att räven eller en skock med myror kanske hittat den.

Jag har tänkt på fågelungen flera gånger sedan den där heta juniförmiddagen. Tänkt på naturens gång och livets förgänglighet, tänkt på hur ”krumelurigt” både fåglar, människor och andra är skapta. Som pigan Lina i Astrid Lindgrens Lönneberga filosoferar när det är husförhör i Katthult och hon tänker på hur Gud lyckats skapa örats alla krumelurer: ”det skulle vara marigt å få ihop”.

My vikarierar sjukhusprästen och känner att hon har ett tydligt uppdrag #måndagmedmy

Den här tiden på året påminns jag osökt om Hans Ruins smådystra inledningstext i boken Rummet med de fyra fönstren:

Sommaren har en vecka, som liknar ingen annan. Det är veckan kring mitten av juli. Då svänger sig sommaren kring sin axel. Då ändrar sig på några dagar allt. Före den ser vi ut längs en rad av dagar, som utan slut tyckes skjuta sig in bakom varandra, i ett oändligt långt perspektiv. Efter den har vi bara en liten frist av dagar kvar. Det är en vecka, som tar ifrån oss mer än någon annan förmår ge.

Så är det. Och allt tydligare träder denna bild fram för en åldrande kropp. Efter årets alla höstregn och sega, gråvita oxveckor väcks nån gång i februari-mars en förhoppning om att än en gång få uppleva blomknoppning och mössöron, långa soldallrande kvällar, värme och vänskap, liv och lust. Kanske är det en orealistisk längtan tillbaka till tidlösa, vattenglittrande pastorala vyer, bilder som levda år skonsamt befriat från skuggor, smuts och slagg.

Men knappt har jag hunnit vänja mig vid vårens blomstrande rabatter, fotograferat häggen och skräddarsytt tonkappor åt syrenen, så faller äppelkarten på terrassen i en strid ström före de ens börjat skifta i rosa och rött. Allt det ljusgröna och pastellfärgade har omärkt övergått i mörkare toner, marken ligger torr och trist. Men framförallt är det ljuset som skiftar; en perspektivförskjutning i tid har ägt rum.

Men annorlunda är inte livet självt. Där ändrar sig också allt på några år. Ännu i går kunde livet tyckas ligga framför oss. Och idag förefaller det mesta passerat. De obegränsade löftena om kommande år faller av som tomma blomhängen som aldrig satt frukt.

I dag den 10 juli firar vi Global Energy Independence Day. Om det är något jag är i behov av så är det förnybar energi, moraliskt mod och framtidsvisioner. I själva verket behöver jag helt nya paneler på mitt lilla bönehus och en ivrigt snurrande tankemölla som kunde aktivera denna sega själ. Mitt i högsommaren, när livet svänger sig kring sin axel, behöver mitt elpiano fortfarande ström och mitt kamerabatteri måste dagligen laddas. Men var i hela världen ska jag få styrka och sisu att söka ord och forma meningar?

Gud viskar: SKRIV, och du får ork och spänst, SKAPA, och du får kraft och tåga …

Det kallar jag den julisvängda evighetsenergins logik.