Jag är på väg hem från ett dagkirurgiskt ingrepp. Sjukskötaren påminner mig om att jag måste ha sällskap, under det första dygnet efter operationen. Det behöver vara någon med mig även under natten. Att stanna på avdelningen är inget alternativ. För mig är detta inget problem, eftersom jag har en familj att gå hem till.

Tanken slog mig: Vad skulle jag ha gjort i den här situationen om jag bott ensam? Om jag varit den enda vuxna i hemmet och inte haft någon vän att ringa? Kan man verkligen ta för givet att det alltid finns en annan vuxen i hemmet?

Det är fortfarande en myt, att det är mest unga studerande och pensionärer som bor ensamma. Fakta är att över hälften av dem som bor ensamma är i arbetslivet. En persons hushåll har ökat speciellt i de större städerna under de senaste 30 åren, Idag bor över 1,3 miljoner finländare ensamma, och siffrorna ökar varje år.

En stor del av dem som kommer till diakonimottagningen bor ensam, eller bor tillsammans med ett eller flera minderåriga barn. Ofta har de här personerna stora ekonomiska utmaningar. Flera av mina kunder berättar att FPA inte längre betalar bostadsbidrag åt dem, eller att summan de får, endast täcker en bråkdel av hela hyran. Att flytta till en billigare bostad längre ut på landet, är inte ett alternativ. Dels för att det saknas en bil eller kollektivtrafik, dels för att en flytt längre bort från centrum skulle minska personens sociala umgänge. Butiker och annan service skulle också bli längre bort.

Den ensammas ekonomiska situation är inte densamma som för par. Det är ett faktum att det är mycket dyrare att bo ensam. Samhället är fortfarande uppbyggt så, att det beaktar två personers betalningsförmåga. Trots att nästan hälften av människorna bor ensamma. De här är en grupp människor vars röst inte blir hörd. Dels för att de lever i en svår livssituation, dels för att de har ekonomiska svårigheter och dels för att de inte orkar föra fram sina rättigheter.

Som diakoniarbetare och församlingsanställd vill jag lyfta fram denna klientgrupp och tala för dem, och deras rättigheter. De ensamma människorna i arbetsför ålder, får inte glömmas bort i de politiska diskussionerna, men inte heller i planeringen av församlingens verksamhet.

En torsdag i januari tog jag tåget från Åbo österut. Slutdestinationen var retreatgården Snoan, jag skulle hoppa av i Karis och såg redan fram emot att på närtåget mellan Karis och Lappvik kanske stöta på andra som också skulle dit.

Jag reste med lätt packning, det var egentligen bara kassen med sängkläder och handduk som tog lite mera plats där jag bredde ut mig på min plats i tågvagnen. Jag hade sparat en av de senaste dagstidningarna till tågresan för att läsa den riktigt i lugn och ro medan vi susade mot nyländska marker.

Det här var lite efter att den nuvarande amerikanska presidenten hade svurits in till sitt ämbete. I tidningsspalterna dominerade beskrivningar av ceremonierna och analyser av hur både den amerikanska och den globala framtiden skulle påverkas under de kommande åren. Under de senaste arbetsdagarna hade jag i nyhetsflödet förstått att biskopen av Washington hade hållit en uppmärksammad predikan i samband med ceremonierna, men jag hade inte desto närmare hunnit kolla in vad det handlade om.

När jag satt där i tågvagnen den där eftermiddagen i vinterskymningen tog jag mig tid att läsa på, både i min dagstidning och i nätartiklar. Jag lyssnade på den virala predikan. Många texter från nordiska sammanhang tog upp samma sak redan i ingressen, att biskop Mariann Edgar Budde var svenskättad. Men det stora var nog vad hon sade, och hur. Jag både imponerades och berördes av hur hon utan affekt och höjd röst talade vardagsförankrade, kristallklara ord om nåd och barmhärtighet. Det var stundvis nästan som att höra en variant av Bergspredikan.

Nu i september kommer Budde till Sverige, och var det kanske så att hon också besöker andra nordiska länder. Inspirerad av vad jag hittills läst om och av Budde är jag nyfiken på att läsa artiklar eller intervjuer med mera av hennes tankar att fundera på. Hon har bl.a. skrivit en bok med titeln “Following Christ Teaches Us to Be Brave”, den hoppas jag komma åt under hösten.

Mitt i alla orosmoln och orättvisor som under de senaste åren har blivit allt mörkare både hos oss och på annat håll i världen känner jag ett behov och en önskan om att utmana också min tro. Eller jag menar egentligen att jag vill göra något konkret av min tro, inte bara ha den som något som finns på ett vagt teoretiskt plan i mina tankar, jag vill försöka låta min tro blomma mera ut också i ord och handling. Då kan det behövas inre och yttre mod av olika sorter, både i smått och stort. Mod att se, mod att förstå, mod att inte vara tyst.

Washington-biskopens predikan drabbade mig så intensivt att jag inte märkte att vi stannade i Karis där jag borde ha bytt tåg. Jag fick lov att åka vidare ända till Alberga och därifrån ta ett annat tåg tillbaka. Ordentligt försenad klev jag senare samma kväll in i Snoans varma brasrum, omfamnad av retreatens stillhet fortsatte orden om nåd och barmhärtighet omsatt i verkligheten att klinga inom mig.

För en tid sedan tog jag en längre promenad genom Mainz botaniska trädgård. Jag valde undantagsvis att inte ta med en väska och inte använda hörlurar. Jag ville vara ensam med mina tankar en stund (något jag borde vara oftare). Efter att ha gått omkring i kanske fyrtio minuter stötte jag på ett väldigt stort träd precis vid stigen. Jag rörde vid stammen, och förundrade mig en stund över hur stabilt det kändes under min hand. Såklart är det stabilt, men det hade gått så länge sen jag verkligen rörde vid ett träd att jag hade glömt bort hur det verkligen känns. Känslan väckte många tankar om hur träd och människor på många sätt är lika, och hur människor borde sträva emot att vara mer som träden. Trädet är i många allegorier en symbol för styrka och uthållighet och just nu känns det som att jag uppskattar den tanken mer än tidigare.

Det tar länge för ett träd att verkligen växa upp till skyarna, att få en stam som är så stabil att den inte rubbas och för rötterna att gräva ner sig djupt. Medan trädet är ungt böjer det sig mer för vinden men står kvar. Ett träd kommer inte undan det skedet då det svajar. För att bli sitt stabila jag måste det först uthärda stormar och vintrar medan det rotar sig. Det gäller helt enkelt att hålla i sig när vinden viner och med tiden kommer en inre stabilitet som ger trygghet i osäkerheten.

Jag är inte där ännu. Jag är 23 år gammal och i en tid i livet då man måste fatta många beslut som kan vara viktiga i framtiden. Det hjälper inte att stora beslut för mig kan leda till stora känslor, jag känner allting väldigt starkt. Tröskeln är låg för att jag ska bli nervös över stora beslut och jag funderar om och om igen ifall det verkligen är rätt eller ej. Jag måste alltså komma ihåg att det är okej. Jag växer med varje dag för att bli starkare, men i och med den processen så svajar jag ännu med vinden. Trots att jag svajar, betyder det inte att jag fallit, träden som svajar sitter envist kvar i marken. Nu när känslorna är starka och besluten svåra att fatta gäller det för mig att hålla i mig. Bara rötterna håller så gör det ingenting att stormen blåser på, jag växer just nu och det gör mig starkare. En dag kommer de vindar som nu känns farliga knappt märkas av.

Alla träd jag gick förbi hade sin egen bark, och varenda en hade sina egna markeringar och berättar sin egen historia. Vissa träd har bark som är slät och fin, medan andra har väldigt tydlig, skrovlig bark. Träden med slätare bark hade ändå sina egna märken, som helt enkelt såg annorlunda ut. De större träden hade tydligare märken och ärr än de unga och vissa träd hade stora sprickor på grund av något det varit med om. Det påminde mig om människor.

Vi har också alla våra egna ärr. Ibland är de mer synliga än andra, och ibland tar de helt enkelt en annan form. Varje märke på våra kroppar är en del av vår berättelse, ett tecken på att vi har vuxit eller kanske någonting vi har överlevt. Ju äldre man är, ju mer man upplevt, desto mer tecken har man. Parallellerna är tydliga.

De här insikterna har jag tagit med mig hem och funderat på en del. Jag har kommit hem från mitt utbyte och ska flytta, påbörja ett nytt kapitel. Vindarna blåser och det känns tungt och skrämmande att hålla i sig, men jag klarar det. Det krävs starkare vindar än så här för att riva upp mina rötter. Jag har redan nu hack och linjer i min bark, men de är en del av vem jag är och visar att jag vuxit. Jag har bestämt att jag tänker bli lika stark som trädet jag lade handen på i Mainz, och vara lika stolt över hur just jag är unik.

Det är augustimorgon. Min uppmärksamhet förflyttas från mitt digitala Hufvudstadsblad på telefonen till det plaskande ljudet i viken framför mig: skrakarna som leker, än en gång i sommar. De lyfter fram min barndomslekar med min syster då vi simmade och dök i glittrande vågor, skrattade och hojtade. De här skrakarna plaskar och strittar och rusar fram halvvägs under vattenytan pilsnabbt. Jag blir så otroligt glad av att se deras sprittande lekfullhet.

Men efter en liten stund lyfter de sig ovan vattenytan och styr flaxande mot släktingarna som börjat samlas på en liten kobbe cirka femhundra meter söderut från vår sandstrand. Där samlas ett hundratal skrakar som ett långt radband före och efter det fullsatta skäret. Som på ett givet tecken lyfter de och börjar flyga. Det bär av till varmare breddgrader. Det blir tomt och tyst när sjöfåglarna lämnat skärgården. Plötsligt så öde att jag undrar vad jag själv gör här. De har startat sin färd mot bättre trakter och jag tänker medens på himlen.

En dag ska vi som är kvar lyftas till nya höjder och vi får möta dem som gått före. Vi får möta Jesus. Vi får se en ny himmel och en ny jord där ingen ondska eller förorening finns. En plats där fåglar leker i viken – och vi med dem, där skogarna får växa och vara hem åt trygga djur, havet är genomskinligt, korallerna röda. Myrarna och regnskogarna lämnas i ro, balansen och glädjen tar plats. En ny värdighet vilar i luftrummet.

Nu ser vi bitar – som i ett pussel – av vår vackra jord och samtidigt fläckas den av smuts och girighet – sedan ser vi allt, så som Gud själv tänkte och ville. I skaror tar vi oss dit en dag. Och vägen känner vi, säger Jesus och svarar själv på de undrandes fråga: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?” (Joh.14:1-2)

Känner du igen den här låten? Hen ler och svarar; Ja, det gör jag! och börjar genast nynna på låten ” You are the one that I want “ från Grease musikalen. Jag såg hur hens ögon lyste upp och att musiken och minnen från ungdomen började leva i hen.

Vi var på väg till banken med en åldring som lever med en minnesjukdom. Jag satt på flit radiokanalen på som spelar nostaligiska låtar. Forskning visar att musik aktiverar delar av hjärnan som ofta förblir oanvända långt in i en demenssjukdom. Melodier och texter som lagrats i långtidsminnet kan väcka känslor, minnen och till och med språkförmåga. Det är som om musiken skulle fungera som en bro – mellan då och nu och mellan det inre och det yttre. Den skapar kontakt där orden inte längre räcker till.

Resan fram och tillbaka till banken var intressant, vi skrattade, sjöng och undarde tillsammans. Hens minnessjukdom var vid ett skede att hen ännu klarar sig ensam hemma. Sjukdomen hämtar ändo med sig mycket förundran och otrygghet. Under resan gjorde närminnet sina egna trick. Jag upplevde att jag blev ställd inför en helt speciell närvaro. Resan krävde tålamod, lyhördhet och lugn.

Som diakon ser jag detta som en del av vårt kall: att skapa rum för närvaro, värdighet och trygghet– även när minnet sviker. Musik är ett redskap, men också ett språk för själen. I sången kan vi mötas, människa till människa, bortom sjukdom och begränsningar.

Vid hemdörren spelar radion Abbas låt ” Chiquita you and I cry, But the sun Is still in the sky and shining abobe you”. Hen dansar och ler. Hen är närvarande och kommer ännu en stund ihåg varför vi satt i bilen tillsammans. Vi säger hejdå och ses igen!

Det finns möten som stannar kvar länge i hjärtat. Inte för att de är stora eller dramatiska, utan för att de bär på något djupt mänskligt – en tyst förståelse, ett ögonblick av närvaro, ett farväl som inte riktigt kunde sägas med ord.