Under vårt köksfönster växer en ung björk. Den är ungefär tre meter hög och ganska sned. Den började växa från en gammal stubbe och därmed har grunden varit ostadig redan från början. En vårmorgon tittade jag ut genom köksfönstret och märkte att hela trädet hade fallit omkull över ett dike och delvist på grannens åker. Björkens rötter hade gett efter när den gamla stubben hade murknat. Den hade redan fått mössöron som var ljusgröna och glittrade vackert i vårsolen.

Tillsammans med familjen bestämde vi oss för att lyfta upp björken innan den skulle bli överkörd av grannens traktor. Vi såg att det unga trädet hade potential att klara sig och bestämde oss för att stöda det med två band som vi omsorgsfullt fäste med två metallkrokar i marken.

Sommaren kom och trädet fick större blad. Den stod upprätt trots blåst och regn. Jag såg att rötterna sökte sig djupare i marken. På hösten verkade trädet må bra men eftersom höstvindarna blåste hårt och vintern, med den tunga snön, närmade sig bestämde vi att trädet skulle få ha kvar sina stödande band också genom vintern.

En dag förstod jag att det här trädet är som vi människor. Ibland "faller vi omkull". Det kan handla om stormar i form av livskriser och övermäktiga utmaningar. Den ostabila jorden kan vara ett trauma från t.ex. barndomen eller en destruktiv familjerelation. Precis som trädet kan vi inte välja vilken start vi får i livet och för en del av oss kan starten vara ostabil. Det här kan i sin tur påverka förutsättningarna att klara utmaningar i livet. Alla har inte en stadig grund i form av t.ex. släkt och vänner som lyfter upp och stöder när livet vänds upp och ner.

Inom diakonin får vi möta och hjälpa människor som "fallit omkull" och som inte kan ta sig upp på egen hand. Vi får fästa stödbanden i form av samtal, handledning, ekonomiskt stöd och själavård. En del behöver stödbanden en längre tid tills rötterna, de egna krafterna, blivit stadiga. När tiden är inne är det dags att lösgöra banden och låta personen stå upp och fortsätta självständigt.

Om "stödbanden" lämnar kvar för länge får trädet inte möjlighet att stärka sina rötter på egen hand. Om rötterna är svaga faller trädet igen under nästa storm. När hjälpåtgärderna pågår för länge får personen inte möjlighet att ta eget ansvar, att stå upprätt själva. Det är här som vi diakoner får sätta vår professionalitet på prov. Vi får utvärdera när det är dags att "lösgöra banden" och uppmuntra och uppmana personen att ta nästa steg in i en mera självständig fas. Det här kan vara en rejäl utmaning, men samtidigt har vi diakoner mera frihet att hjälpa personer enligt de individuella behoven. Vi är inte lika bundna som andra professionella inom socialt arbete.

Vi får följa klienten en bit på vägen, vi får ge första hjälpen och vara medvandrare. En dag behövs kanske inte vår hjälp mera. Ibland kan klienten behöva hjälp igen och då får vi ta nya tag tillsammans. I bästa fall får vi ibland träffa personer, som en gång varit våra klienter, och får konstatera att det idag går bättre eller rent av bra för dem. Hjälpen kan vara en avgörande pusselbit i personens process att komma vidare i livet. Jag tänker att det mest värdefulla i vårt arbete är att vi får visa på Guds kärlek och omsorg i handling, ibland under ett enda möte med klienten, ibland under flera år som medvandrare.

Den en gång lilla, sneda björken behövde hjälp och stöd under en kritisk period. Tack vare stödet får den nu växa och blir kanske ett högt och ståtligt träd som står stadigt i livets stormar.

"Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om för jag är din GUD. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand." - Jesaja 41:10

Det hade aldrig hänt mig förut, att bussen inte tagit mig ombord. Jag stod på rätt hållplats och det var rätt buss. Men en annan buss hade stannat till på hållplatsen strax innan, och chauffören såg mig antagligen inte.

Nu befann jag mig 45 minuter från Helsingfors centrum, så en kvart senare kom nästa buss i samma riktning. Jag berättade trumpet för den chauffören att hans kollega kört förbi mig, och jag har aldrig blivit övergiven i hela mitt liv. Han tyckte så synd om mig att jag fick åka med gratis.

På vägen hem hann jag bara ta fram mitt kort för att betala, när busschauffören mötte mig med ett stort leende och sa: ”Kyytiin vaan – joululahja!” Det kan ha haft med saken att göra att jag hade en tomteluva på mig. När jag steg av gav jag honom en chokladstång som tack. Jag hade köpt tre för en rund summa i R-kiosken.

När kvällen kom tänkte jag med tacksamhet på de båda busschaufförerna. Jag kände att jag hade blivit sedd. I kraft av det hade jag försökt se andra.

Människor som sprider glädje, hjälper och tjänar gör det sällan för att få något tillbaka. Det är min erfarenhet efter att ha levt i sammanhang där människor ger av sin tid, kraft, pengar och andra resurser för att vara till hjälp. Det är deras gensvar, deras sätt att se på världen, deras sätt att vara.

Nikola Tesla, växelströmmens uppfinnare, ansåg att all energi ytterst kommer från solen, och följaktligen att elektricitet i alla sina former är en gåva från Gud, eftersom Gud har skapat solen. Därför ansåg han att elektricitet tillkommer alla och att det vore oetiskt att ta betalt för det.

Jag tänker lite motsvarande att kärlek, i alla sina uttryck, har sitt upphov i Gud. Gud är kärlek. "Vi älskar därför att han först älskat oss," skriver Johannes (1Joh 4:19).

Människor kan också drivas av andra krafter. Det är en intrikat filosofisk diskussion, vad godhet är och hur man känner igen godhet bland alla andra drivkrafter.

Jag är tillitsfull intill blåögdhet. Jag har t.o.m. ett par psykologiska utlåtanden som beskriver mig så. Jag brukade tänka att det är detsamma som att vara naiv. Men efter några decennier med mig själv har jag kommit till att jag inte alls är naiv. Jag är tvärtom väldigt medveten, både om mina egna blandade motiv och om att allt inte är Gud som glimmar. Men jag är trotsigt och envist optimistisk. Jag tror på kärleken som en förändrande och helande kraft.

Jag ser inte det goda i mänskligheten för att det är det enda som finns att se. Men till skillnad från allt det andra för kärlek framåt. Jag väljer att lägga mina andetag på att blåsa under den glöden.

Människor som sprider glädje, hjälper och tjänar gör det sällan för att få något tillbaka. Desto viktigare därför att ge ett gensvar, ge stöd. Att göra något kärleksfullt medför en utsatthet, en sårbarhet. Det gäller såväl årets Lucia Daniela Owusu som en busschaufför i huvudstadsregionen. Sa jag att båda mina busschaufförer hade mörkare hudfärg än jag?

Kultur är vårt sätt att leva tillsammans, och vi lever tillsammans. För att göra det hela ännu mer tillspetsat: vi skapar den kultur som vi kallar den finländska kulturen genom varje ögonkast, kommentar, gest, möte och händelse.

Varje gång vi väljer kärlek i stället för hat, varje gång vi väljer att inkludera i stället för att exkludera, blir Finland ett mer kärleksfullt land och den finländska kulturen lättare att leva i och med.

Låt kärleken få ett gensvar, en fortsättning - och ett försvar, när det behövs. Kärlek har ingen hudfärg, och inte heller ålder, kön eller social ställning. Gud är kärlek, och Gud har gett sig själv till oss alla, en gång i Mellanöstern.

"Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem." (Luk. 2:19)

Tänk att vi små människor får vara med och bereda en väg för Herren!

Egentligen är det helt fantastiskt. Landa i det, att du får vara med och att det du gör har betydelse. Våra osynliga böner för våra medmänniskor och för svåra situationer gör någonting på riktigt. Våra hjälpande händer: vi för en julblomma, besöker en annars ensam människa, skickar ett julkort, skottar snö eller handlar åt någon. Det finns så mycket vi kan göra för varandra.

Vi bereder en väg tillsammans med Jesus både i det osynliga och i det synliga, i det rent praktiska och konkreta och i det andliga, i bönens mystik.

Men så handlar det också om vad vi gör – bara vi- Herren och jag. Vad Jesus får göra i mitt hjärta, det som händer i våra tysta eller livliga samtal med Herren själv. Att ge rum för Gud i våra kanske fullsatta liv, ordna plats för Hans närvaro, hans ord i oss.

Att ge rum för Gud är ofta svårt för det är att sitta stilla, slå sig ner, vara förankrad vid en fåtölj eller vid ett bord en stund – bara vara inför Jesus, tömma sitt inre, fylla på från källan som ger liv, som ger evigt liv.

Det är tredje advent och vi ska snart fira Jesu födelsedag. Jesus kom till jorden i enkelhet. Han får vara vår riktpunkt och vår hyllning. Hans händer är sårmärkta, de är utsträckta till var och en av oss. Kom, säger Jesus, kom och få min välsignelse. Jag kom och jag kommer på nytt. Han gav sitt liv och det är hela mänsklighetens gåva. Jag kan inte låta bli att jämföra Pippi Långstrump med Jesus i den bemärkelsen att båda ger andra gåvor på sin födelsedag. Vi får tacka och ta emot och vara förtröstansfulla och glada.

För några år sedan insåg jag att jag länge hade varit småstörd på att höra God jul-hälsningar i november och hela december. Jag inledde en årligen återkommande personlig motaktion: kring första advent börjar jag både muntligt och skriftligt hälsa ”Ha en fin adventstid” eller liknande. Ordet jul kommer helst in i sammanhanget tidigast några dagar före jul. Så länge som möjligt vill jag påminna mig själv och andra om adventstiden, trots att vi frenetiskt överöses av mer eller mindre hetsande julreklam.

Men alltså adventstid, vad innebär det egentligen? December är ju full av alldeles för många och långa to do-listor både på jobbet och hemma, ska jag faktiskt ägna advent mera tid och resurser än att lyckas hitta adventsljusstaken och sedan komma ihåg att tända och släcka ljusen?!

Adventsljusens lågor flaxar stillsamt till i vinddraget från det lite otätade fönstret. Det är som om de viskade till mig om något bortom julstöket och decemberfrenesin. Lågorna bjuder in mig till något annat än att stirra på julaftonsmenyer och julklappsförslag för halva släkten. Lågorna bjuder in mig till en stund av medveten stillhet och tystnad. Lågornas värmande flimmer föreslår försiktigt men obevekligt att jag skulle släppa taget om att prestera och i stället släppa in lite närvaro och förundran.

Många andra har uttryckt liknande funderingar på olika sätt både inför jul och annars. Jag idisslar samma tankar för n:te gången för att de kanske bättre skulle slå rot inom mig just den här adventstiden.

Just den här adventstiden kanske jag kan göra mindre och släppa taget om mera. Just den här adventstiden kanske jag inte med bävan behöver vänta på allt som ska göras, utan låta mig omfamnas av en stilla kittlande förväntan. Just den här adventstiden kanske jag klarare än förr ser hur adventsljusens lågor sprider ett ljus som bär långt efter att julpyntet har packats ner.