Häromkvällen satt min man och jag och läste våra ”tack-lappar” från fastetiden 2024. De var alla kvar och olästa och inga lappar skrevs 2025. Hur det nu blev så, att lapparna blev olästa på påskdagen, minns jag inte riktigt. Många lappar handlade om tack för säng, tack för solsken, tack för våra pojkar och att den yngstes studentskrivningar lyckades prov efter prov. Tack för en god middag, tack för en underbar vanlig dag – som Agneta Fältskog sjunger på sin soloplatta ”Elva kvinnor i ett hus”.

Nu blev det en nystart på vår mångåriga tradition.

Fastetiden ser olika ut för mig från år till år. Ibland är disciplinen viktig och bokföring över böneämnen och bönesvar görs noggrant i ett litet häfte och ibland behövs lösare tyglar, en vandring utan delmål och uppgifter. Något år kan min kropp protestera mot fastans alla goda råd och ett annat år stör det mig inte alls att fastekalendrar trycks. I år poppade det upp flera fastetexter i sociala medier om vårt beteende gentemot varandra: att inte tala illa om någon, fundera på hur vi pratar om andra och varför inte om oss själva, att göra någon en tjänst, bry sig om – och här finns en riktning jag tänker är viktig. Vi stirrar inte på oss själva utan vi ser oss omkring. Vi ser våra medmänskor, kanske med nya ögon – om vi ger oss tid till eftertanke och stilla stunder. För jag tror ändå att fastetiden i sin djupaste betydelse betyder att stilla sig, att stanna upp inför helig Gud, ge sig tid att lyssna inåt och därefter kunna leva utåt som vårt inre manar oss.

Det centrala är inte att vi är duktiga och uppfyller någonting – fast jag tror att disciplin och försakan kan göra gott för våra bortskämda kroppar och orosfyllda själar. Det huvudsakliga är ändå umgänget med vår Frälsare och Gud, att ta mer av Honom med i vardagen, i festen, i fastan. Vi går ju upp mot Jerusalem. Vi går upp mot Jesus instiftande av nattvarden, mot Jesus lidande och försoningsdöd, mot uppståndelse. Det är inte lite det och kanske behöver kropp, ande och själ stilla sig och ta in det här lite extra, be Gud uppenbara något av sig för oss under denna kollektiva fastetid medan vi läser eller lyssnar till Guds ord, medan vi mediterar eller skriver tacklappar.

Vi vandrar mot Ljuset, vi vandrar med helig Gud, vi vandrar fastetid och all tid med varandra.

“Hemma hos mig står en glasburk fylld med små tacksamhetslappar. Varje kväll skriver jag ned något som burit mig just den dagen: en tanke, en händelse eller ett stilla ögonblick. Vid årets slut tänker jag läsa dem alla – som en påminnelse om det som gjort mig starkare.”

Med tiden har burken blivit något mer än en vana. Den har blivit en symbol för hur resiliens ofta växer i det lilla, i det vi annars lätt glömmer bort.

I diakonins vardag möter vi människor vars berättelser rymmer både brustenhet och styrka. Det är lätt att tro att det är vi som ska bära, stötta och vägleda.

Men i mötena lär vi oss lika mycket tillbaka. Vi får ta del av erfarenheter från olika livsvägar, kulturer och trosuttryck – allt från gatukultur till etnisk mångfald och religionsdialog. Dessa samtal vidgar våra perspektiv och låter oss se hur resiliens växer fram i en annan människa: ibland sakta, ibland överraskande tydligt.

Resiliens är ingen rak väg

Resiliens handlar inte om att alltid vara stark. Snarare är det en rörelse mellan hopp och hopplöshet, mellan kaos och ordning, mellan tvivel och mod.

Ofta visar den sig i små men betydelsefulla steg:

• Ett telefonsamtal som faktiskt blir av.
• En tanke: ”Kanske kan jag ändå…”
• En tyst minut där någon vågar stanna kvar istället för att fly.

Motståndskraften växer när vi vågar upptäcka:

• Jag klarade det här också.
• Känslorna fick storma och ändå stod jag kvar.
• Jag fick hjälp – och jag tog emot den.

Vi växer när vi bär varandra

Jag tänker att få berätta eller höra om livsberättelser och hur man har överlevt något svårt kan inspirera och ge kraft. Författaren Maya Angelou uttrycker något djupt mänskligt när hon säger:

“I want to be a rainbow in someone’s cloud.”

Att få vara en regnbåge i någons moln – en varm hand när marken skakar, en ljusglimt i mörkret – är en påminnelse om att omtanke inte alltid kräver stora handlingar. Ofta är det de små uttrycken av vänlighet, tid och närvaro som gör den största skillnaden. I en värld där många bär tungt är det en tröst att vi alla kan bidra. En gest, en blick, ett ord kan vara just den färgstrimma som hjälper någon vidare. Och när vi växer tillsammans – när läradet går åt båda håll – byggs både vår egen och varandras resiliens, steg för steg.

Runt ett bord inne i en frikyrka i Västra Nyland berättade en passionerad gideonit om hur Nya Testamentet förvandlat mänskor på de mest förunderliga sätt under decennier som gidoniterna delat ut Guds ord runtom i världen.

Han berättade om en gideonit som reste till en ort i Venezuela och som ivrigt öppnade upp ett litet ställe där han gjorde reklam för att han gav gratis bibelundervisning. Ingen kom. En trollkarl, som folk var rädda för, bodde litet utanför staden. En dag när han satt i sin lilla lokal trippade en hund in och gick fram till bordet med Nya Testamenten, tog ett i sin mun och vandrade iväg. Hunden gick med den lilla boken i sin mun till trollkarlen som blev nyfiken och läste evangeliet och kom till tro.

En underbar historia. I Bibeln använder Gud åsnor som talar och i Venezuela hundar som leder förvirrade mänskor till tro. Gud är densamma idag, igår och i evighet. Vi har en stor Gud och hans ansikte vilar över jorden. Människor påverkas av våra böner som når ut när och fjärran.

Gideoniternas främsta uppgift är att placera Nya Testamenten på hotell, i fängelser, på sjukhus och vårdhem. Man delar också varje år ut ficktestamenten till beväringar och skolungdom där skolorna tillåter det. Organisationen verkar i cirka 200 länder och mannen jag talade med berättar att organisationen i Finland behöver yngre medlemmar. Just nu är de aktiva i 75- års åldern uppåt och över åttio år.

Berättelsen om Gideon och om hur Gud kallade honom kan du läsa om i Domarboken 6-8. Kanske kallar Gud dig att i dessa svåra tider stöda utdelning av Nya Testamenten i vårt land? I en förvirrad och söndrig värld behöver vi få Guds ord tillbaka i våra hjärtan och liv. Jesus kallar oss ut i världen för att berätta om honom på olika sätt- Som Carola Häggkvist sjunger så ska vi inte hålla ljuset under skäppan utan låta det lysa klart.

I Psaltaren står det att Guds ord är en lykta på min väg. I Johannesevangelium står det att Ordet blev människa, att Jesus är Guds ljus. I ljuset får vi verka och vila.

När jag bläddrar i biblisk ordbok på ordet hjärta ser jag fem hela sidor fyllda med sidhänvisningar från både Gamla och Nya testamentet. Så kommer några hänvisningar till hjärtesorg, hjärtesår och hjärteångest innan ett annat ord tar över. När jag bläddrar i Bibeln ser jag att översättningarna på vissa ställen inte alls mer innehåller ordet hjärta utan meningen är omskriven. En vrång tunga giver hjärtesår blir ett modernare Läkande ord är ett livets träd men svekfulla knäcker lusten att leva.

Vi närmar oss Alla hjärtans dag och många skickar hälsningar, blommor eller choklad åt varandra. Den här traditionen fanns inte när jag växte upp, men jag minns min tid som au pair i New York att Valentine´s Day firades stort och synligt – som det nu görs kommersiellt i Finland. Det är fest för konsumtionen – men samtidigt är det goda möjligheter att krama om en vän, skicka ett sms, ringa ett samtal.

När jag blev vald till diakon fick vi välja ett bibelord när vi blev färdiga som ramades in till oss. Mer än allt annat – vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv eller Framom allt må du bevara ditt hjärta ty därifrån utgår livet. Båda översättningarna är bra.

Vi behöver bevara, vakta vårt hjärta. Vad tar vi in? Vad låter vi stanna i hjärtat och vad gör endast snabba besök? Det är en ständig process och ibland slöar vaktskiftena till och grumligheter får utrymme, skräp, avund, bittra tankar, skvaller – ja, vad det än är, det måste ut igen så livet kan flöda, Gud kan läka, vi älska. Allt är beroende av det ständiga förlåtelseflödet, renhetsströmmen som ska föra ut slagget i vårt inre som fastnar så lätt genom prat, fixerade tankebyggnader, radio, teve. Hjärtat behöver Jesus försoning och rening.

Gud allena känner till alla mänskors hjärtan. Vi får låta Guds Ande gå in i våra hjärterum och tända lamporna, låta ljuset ta över de mörka vrårna, låta Jesus hjälpa oss att försonas i nuet och med våra minnen.

Alla hjärtans dag är en bra påminnelse om både vårt hjärtas skick och om vänskapen. Alla dagars hjärta – vården, vakten, är ändå bäst.

"Var alltid glada,

be utan uppehåll

och tacka Gud i allt.

Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus."

Första tessalonikerbrevet 5:16-18