Jag sitter och stirrar ut genom fönstret på virvlande lätt snö.

Vi har annonserat att vi på församlingens tisdagsträff ska ta med ett föremål som är betydelsefullt för oss på något sätt eller berättar en historia.

Jag har funderat och funderat, ögnat genom bokhyllorna, tänkt på muggar, smycken, klädesplagg, tavlor och kommit underfund med att flera av de saker jag tänkt på leder till en och samma person: min mormors syster Olga Linder, kallades Titti, som varit död i snart trettioen år, halva mitt liv.

Medan hon ännu levde fick jag ärva en briljantdiamantring av henne för att min syster i tiderna fått en liknande, också via arv. Den ringen bar jag dag ut och dag in och hade den mellan min vigselring och förlovningsring tills jag en dag tappade den. Jag hade den fula ovanan en tid att plocka av mig alla tre ringar och leka med dem och sedan trä dem på fingret igen. Ibland blev Tittis ring i misstag ytterst och den var ju störst och borde skyddas av de andra två, men tanklöst hamnade den fel och försvann. Länge sakande jag den för jag tyckte att jag på något sätt höll kontakt med henne genom att dagligen titta på ringen. En annan sak som kom för mig var ett recept: vispgrötsreceptet – och naturligtvis Tittis. Jag minns hur glad jag blev när jag kom hem från skolan och såg de djupa tallrikarna på diskbordet som var fyllda av hennes nygjorda skära vispgröt. Efter det har jag fortsatt att göra vispgröt hela livet. Också nu finns nygjord vispgröt i vårt kylskåp. Så tänkte jag på det inramade fotot av Titti och mig som barn, på en bänk på vårt sommarställe i Sibbo. Titti kom sina veckor för att hjälpa med hushållet när mamma och pappa var skilda.

Med andra ord, det är Titti som har och har haft stor betydelse i mitt liv. Alla virvlande tankar för mig till henne. Olga Kartaftseff. Familjen tog moderns finlandssvenska namn efter självständigheten och ansökte om finska pass. Hon gick i ryska skolan i Helsingfors och började jobba som 14-åring vid Södra kajen i en droghandel. En butik som sålde hygienartiklar, allt för städning, lut, parfymer etc. Där jobbade hon tills hon var över sjuttio år. Hon förblev ogift, för den man hon älskade dog i kriget och det var ont om män överlag efter kriget. Hon ställde upp för min mamma och hennes bror när de var barn och hon ställde upp för min syster och mig när vi var barn. Hon älskade oss alla. Jag har saknat henne hela livet samtidigt som jag varit oerhört tacksam för hennes kärlek.

Jag hann komma till tro några år innan hon dog och fick dela tron med henne. Jag hann börja läsa ryska och visa upp min första son. Så tog kancern henne, över nittio år gammal.

Hennes värme finns kvar för hon lämnade spår av kärlek. Och stundvis längtar jag oerhört till himlen: till Jesus, till Titti, pappa, alla som gått före.

Men nu består tro,hopp och kärlek - och störst bland dem är kärleken.

Julen kom och gick. På många håll är kanske julpyntet redan nerpackat. På trettondagen bakade vi med barnen bort den sista pepparkaksdegen och snart ryker säkert pyntet också hos oss.

Med mjöliga händer gick jag under bakandet mellan utkavling, ugn och vedspis. Det gällde att hålla elden igång medan kölden knakade i knutarna. Plötsligt mindes jag en av min barndoms favoritjulmelodier, den engelska julsången och barnvisan The Twelve Days of Christmas.

Sången handlar om de tolv juldagarna, alltså tiden från juldagen 25.12 till trettondagen 6.1. Den börjar ”On the first day of Christmas my true love sent to me a partridge in a pear tree”. För varje dag får berättarjaget en ny gåva av sin älskade, och alla tidigare gåvor upprepas i de kommande verserna. Sången är alltså både lekfull och minneskrävande, jag har märkt att den i engelska sammanhang också sjungs som en utmaning i att hålla ordning på hela den kluriga texten.

Jag tog reda på lite mera om sången när sista pepparkaksplåten var ute ur ugnen. De flesta forskare menar att sången främst är en sällskapslek från 1700-talets England, använd vid julfiranden för att roa både barn och vuxna. Det finns många melodi- och textvarianter, den kändaste som mest hörs idag är tillskriven engelska Fredric Austin år 1908. Sånger med liknande text har sjungits också till exempel i Sverige.

En senare teori säger att varje gåva som nämns i den engelska texten symboliserar något i den kristna tron. Den här tolkningen har jag stött på i olika sammanhang de senaste åren, och fast det verkar klart att sången ursprungligen inte hade en symbolisk kristen tolkning kittlar den vinklingen mina tankar.

De oftast nämnda symboliska betydelserna för gåvorna tycks vara bland annat den fjärde dagens fyra ropande fåglar, som kan ses som de fyra evangelisterna. Sjunde dagens sju svanar menar en del att står för de sju sakramenten, utöver att svanar allmänt anses symbolisera renhet och skönhet. Den första dagens gåva, en fasan i ett päronträd, har av vissa tolkats som Jesus. Päronträdet med sina söta frukter kan symbolisera livets träds andliga betydelse.

Om man trots allt vill tänka på gåvorna i sången som symboler för olika saker och aspekter i den kristna tron ser jag dem lite som klingande versioner av de färggranna målningar som före reformationen fanns på kyrkväggarna. Jag är säkert inte den enda som upplevt den här klingande ramsan med färggranna inre bilder då jag hört om de två turturduvorna, de tre franska hönor och tolv trummor mm. Och så det där päronträdet med en fasan i, som avslutar varje vers.

Jag fascineras av hur det värdsliga och andliga i alla tider har gått in i varandra, lånat av varandra, gett nya varianter och tolkningar eller användningssätt. Jag tänker spontant att det är fint just så, det andliga är ju inte någon bubbla som är separat från det övriga livet utan en del av allt omkring oss.

För mig brukar julen alltid hämta med sig en viss tid av ro som tillåter mig att reflektera över mitt liv och hur framtiden kunde se ut. Nu är juletiden i stort sett slut och det nya året har kommit igång, så det är en passlig tid att försöka sätta till pappers de tre “principer” som jag vill hålla med mig under det kommande året och förhoppningsvis också längre än så. Jag är ung och i en övergångsperiod mellan livsskeden, vilket innebär mycket osäkerhet och stora känslor att leva med. Dessa tre principer tror jag kommer hjälpa mig med detta.

Hopp. Att hålla fast vid hopp är inte lätt, att leva enligt det är ännu svårare. Dagens digitala värld matar oss med förödelse, domedagstänkande och självkritik. Min osäkerhet och stress, är fördelaktig för alla företag som påstår sig ha lösningarna och som gärna säljer dem. Det är fördelaktigt för de aktörer som vill att jag ska ligga hemma, stressad och trött av all information som kommer i ett oändligt flöde och inte säga eller göra någonting åt saken. Jag vill försöka bryta mig ut ur denna destruktiva tankecykel som jag allt oftare märker att jag sitter fast i. Jag vill börja varje dag med hoppet om att det kan bli en bra dag, att saker kan bli bättre, och att människor i grund och botten bryr sig om varandra. Jag vill inte lyssna till de röster (invärtes eller utvärtes) som säger att det är hopplöst, att jag är ensam, istället vill jag tro på en framtid med blommor, sol och skratt. Jag vill ha hopp för framtiden, för mänskligheten, varje dag.

Minne. Vi är idag väldigt isolerade från varandra, men speciellt genom mina studier, och genom konsten, har jag funderat på hur viktigt det är att ha en koppling till de människor som har kommit före oss på denna jord. Människor för flera hundra år sen funderade också på hur de skulle få ekonomin att gå ihop, och när den första snön skulle komma. Vi är mer lika än vi tror. Det gäller också våra närmaste, mina mor- och farföräldrar har också varit unga och funderat på hur det skulle gå, och samtidigt skrattat åt dumma skämt. Jag vill under det kommande året minnas hur viktigt det är att tala med människorna jag beundrar och ställa frågor om deras minnen och tankar. Jag vill göra vad jag kan för att känna att jag har kopplingen till alla som gått livets väg före mig, och som visar vägen bara jag vågar fråga. Livet går vidare, vare sig det är med skratt eller med gråt. Minnet hjälper oss att förstå det.

Mod. Att tala om mod kan kännas stereotypiskt och förenklat (det finns trots allt mycket som är skrämmande i den här världen). Trots detta håller jag fast vid att jag vill leva ett modigare liv det kommande året. Det handlar inte om att åstadkomma otroliga storverk, att besegra en drake, utan istället något så enkelt som att ha modet att tro på mig själv, att ha modet att säga ifrån då jag innerst inne vet vad som är bäst för mig. Att ha modet att prova nya saker, att vara dålig på de sakerna jag provar och att ha modet att fortsätta göra det iallafall. Jag vill ha modet att ta chanser som är osannolika, men kan vara värda det ändå. Modet att leva som mig själv, varje dag. Vi har inga drakar här, men jag kan vara modig ändå.

Som sagt är detta inget nyårslöfte, eftersom det känns som att nyårslöften så lätt blir bortglömda. Världen är stor och jag har mycket liv kvar att leva. Jag tror att det blir roligast ifall jag kommer ihåg att leva enligt hopp, minne och mod.

Hyacinten är min viktigaste julblomma. Det finns ingen vinterdoft som slår hyacintens doft i huset, trodde jag, tills jag skrev ner det. Men genast trängde grandoften sig på och gjorde anspråk på en delad första plats eller åtminstone en andra plats runt jul och så rullade mandarinerna inför mig. Jag minns att min kollega i november skalade en mandarin i personalköket och genast reagerade jag på att julen närmar sig. Mandariner och nejlikor, just det.

Våren har också sina dofter: syrenen. Vårvädret får inte vara för varmt så att syrendofttiden går för fort. Det är absolut nödvändigt att plocka en liten syrenblomma, alltså inte en klase – utan en liten enskild blomma och hålla den i handen för att med jämna mellanrum lägga den under näsan och dra in doften.

Humlornas och min sommarfavorit är vresrosen – den utjagade, feldömda och mycket saknade ros som jag var jag än vandrat: i Grankulla passerande parkeringsplatsen vid stadshuset brukade sticka näsan i rosorna och akta mig för bin och humlor som ständigt konkurrerade om platsen, stranden i Sibbo där vresrosen funnits i blåsten lika liten eller lika stor sedan barndomen, på Fölisönpromenaderna vid havsbandet – anhalter av vresrosinandning – och jag undrar var bina och humlorna nu håller hus när rastplatserna och tankstationerna grävts upp och kastats bort.

Har hösten en doft? Är det mognadens, förmultningen, våta löv, jord, mossa, skog?

Har du en doft som gör dig lycklig (nybryggt kaffe? Rostbröd? Nyslaget hö? Rökt sik?), som ger dig livsglädje? Dofter är viktiga. Vi som kan njuta av och leva bland dofter är privilegierade. Många minnen gör sig påminda via luktsinnet – både goda och dåliga. Utedasset? Fiskleverolja? Rå fisklukt på fingrarna? Ved som brinner, tångdoft, stall, nygjord asfalt, våt ylle – var rör sig minnena? Dofternas värld är stor och djup.

Den hoppfullaste doften är väl Kristusdoften, som Paulus skriver om i sitt brev, som vi får föra in i det nya året. Den får vi ge och dofta in alla årstider. Den håller till och med över årstiderna in i evigheten.

De senare åren märker jag att julnatten med herdarna på fältet och juldagsmorgonen med alla sovande i huset och ett besök i julottan utgör min innersta jul, den längtan och det behov som finns och trängtar efter sin egen tid och uppmärksamhet, inte på ett oartigt sätt, men välkomnande, inbjudande så att jag inte kan motstå att gå in i natten med stjärnorna som gnistrar och höra fåren bräka. Vad rör sig i himlavärlden, vilken förundran väcker ännu denna natt?

Så när vår julaftonskväll är över och alla går in till sig, endast stjärnan i köksfönstret får lysa hela natten över krubban inunder, då kommer den där rösten igen, inbjudan till helighet?

Det har varit många bråda dagar med förberedelser och många kära ansikten jag mött på besök borta eller hemma med god mat och god vilja med sorgsna mänskor och glada, tysta och högljudda och det är just så som det ska vara. Men tillika behövs den där speciella längtan, tvåsamheten med något så stort att inte universum räcker till, något så förundransvärt att blicken inte vet om den ska se upp mot världsalltet eller inåt mot hjärtat: djup möter djup, som psalmisten någonstans skriver i Psaltaren då hav möter hav. Guds rörelser.

Jag läste en bok i adventstid som heter Advent. Islänningen Gunnar Gunnarsson skrev den 1936. Den handlar om Benedikt, hans bagge Barsk och hans hund Leo som varje år beger sig första advent upp mot bergen och glaciärfloden för att leta upp vilsna får som inte hittat hem i trygghet under hösten då man samlat in fåren i nejderna. Samma färd har Benedikt gjort i tjugosju år och han är nu femtiofyra. En liten vacker bok om längtan, ansvar och tillit mellan Gud och mänska, djur och mänska samt mänskor emellan i snöns virvlar, månsken, hett kaffe, lä och storm, seghet och förnöjsamhet. Den är en skatt att ta till sig som vinterläsning. Jag låter Benedikt få tala:

Benedikt tog med varsamhet ordet (Advent, min anm.) i sin mun, detta stora, stilla, förunderligt främmande och dock samtidigt förtroliga ord, kanske var det för Benedikt det mest förtroliga av alla. Nå, han visste inte så noga vad det betydde men det var en väntan i det, förväntan, förberedelse – så mycket förstod han. Efterhand som åren gick hade detta enda ord kommit att gälla hela hans liv. Ty vad var hans liv, vad var människans liv på jorden om inte en otillräcklig strävan som dock bärs upp av väntan, förväntan, förberedelse?

Fridfull jul.