Specialbra människor och Gudsmöten
En gång fick jag frågan vad jag tycker är det bästa med diakoniarbetet?
Det är svårt att svara på den frågan eftersom jag kunde räkna upp väldigt många uppgifter och människomöten. Men jag kommer mest att tänka på hur värdefullt och viktigt det har varit att arbeta med personer som har olika funktionsvariationer. Förutom att endast erbjuda program och stöd för dem har jag själv fått lära mig oerhört mycket om livet och Gud bara genom att vara tillsammans med de här personerna.
Jag har fått äran att hålla en samtalsgrupp för vuxna med olika kognitiva funktionsvariationer under flera års tid. Vi har hållit andakt, sjungit psalmer, pratat om Gud, livet, döden, kärlek, olika specialintressen och vilken sorts bulle som är den bästa för att nämna några exempel. Vi har åkt på läger, utflykter, ätit pizza och bakat pepparkakor. Listan kan göras lång. Men till skillnad från att endast ge har jag själv blivit sedd och fått värdefulla insikter som jag annars kanske hade missat.
En gång blev jag ombedd att vara med på ett skriftskolläger som omsorgsprästen höll för prosteriets ungdomar med kognitiva funktionsvariationer. Vi blev välsignade med soligt, varmt väder och förutom alla konfirmander hade vi många assistenter med oss. Under veckan som gick blev vi ett sammansvetsat team, nästan som en familj. Medan dagarna gick såg jag hur vi anställda blev mer avslappnade ju mer vi umgicks med konfirmanderna. Det blev en atmosfär av äkta närvaro, ärlighet och öppenhet. Roller och fasader blev överflödiga.
Jag minns speciellt tydligt en kille som satt i rullstol och behövde hjälp med det mesta. Han kunde inte tala mer än några enstaka ord men hans blick talade mer än tusen ord. Han såg oss alla och han tog kontakt med var och en av oss. Om jag gick för snabbt förbi honom grabbade han tag i min hand och drog mig närmare, han lärde mig att gå långsamt, att stanna upp och vara närvarande.
Hans specialintresse var att kasta boll, han prickade oerhört bra och han kallade oss alla till bollspel under fritidspassen. Om någon satt eller stod utanför ringen där vi kastade boll kunde han plötsligt kasta bollen till den personen, en inbjudan att vara med. Han såg oss och han hjälpte oss att se varandra. Av honom lärde jag mig att ibland kan ord vara överflödiga och äkta närvaro kan vara något betydligt djupare än ord.
En annan kille, som hade väldigt mycket energi gillade att gunga, han gungade mest hela tiden. Ibland fick han specialtillstånd att gunga under någon enstaka lektion eftersom det hjälpte honom att vara lugnare under nästa lektion. Tillsammans med honom gungade vi mycket och jag minns speciellt en gång när vi gungade och tittade på molnen ovanför oss. Av någon anledning tog jag inte fart alls, men gungan fortsatte röra på sig och vi svingade fram och tillbaka i en stadig rytm och beundrade molnen som rörde sig på himlen.
Den stunden var helig för mig. Det var som om Gud själv gav fart åt oss. Där och då blev jag påmind om att vi människor behöver släppa kontrollen och lita på att Gud själv ger fart i vårt liv.
Sedan minns jag ännu en tjej som var väldigt tystlåten och tillbakadragen. Hon var med i gruppen men hon deltog sällan i diskussionerna. En annan konfirmand hade svårskött diabetes och tjejerna hade kännt varann i flera år. När tjejen med diabetes hade högt blodsocker hade den tystlåtna vännen en tendens att gå och sätta sig bredvid henne och började upprepa vännens namn. Under veckan som gick började assistenten kolla blodsockret när vi såg att den tystlåtna tjejen ställde sig tätt intill sin vän med diabetes, nästan varje gång visade det sig att hennes blodsocker var i obalans. Vi förundrades över konfirmandernas förmåga att se skiftningar i vännens sätt att vara och reagera på om något var annorlunda, på deras eget sätt såklart.
Under de här åren har jag lärt mig hur viktiga de här specialbra personerna med olika funktionsvariationer är. Inte bara i sina egna särskilda grupper utan även för oss andra. Jag blev övertygad att Gud använder de är personerna på ett speciellt sätt. Jag tror att många av de här personerna får agera som kanaler för en dimension som många av oss inte har förmågan att se. Vi har möjligheten umgås, lära oss att varva ner och leva i nuet, att se skönhet, helighet där vi annars kanske bara går förbi.
Jag hoppas att allt fler församlingar skulle prioritera inkludering av personer med olika funtionsvariationer. Det här är en av diakonins grunduppgifter men också hela församlingens uppgift. Vi har de här personerna runt omkring oss och de flesta kommuner har någon form av boende eller arbetsplatser/verkstäder för den här gruppen av personer. Här är samarbetet och kontakten med församlingen oerhört viktig.
Vi har alla rätt att höra evangeliet på vår egen nivå. Fördomar, ovetskap och rädsla för olikheter motabetas bäst genom synlighet, information, integrering och gemenskap.
Jag tror att Gud har placerat personer med funktionsvariationer mitt ibland oss, mitt i samhället och i våra församlingar för att visa på det som är kärnan i livet. De här glimtarna av något större är bara en försmak av allt det som vi ännu kan lära oss om livet, varandra och framför allt om Gud själv.
