Vardagstro och söndagstvivel.
Om smärta (3)
Jesus grät över Jerusalem. Han grät för att Israels folk inte förstod att ta emot honom som den han var och är.
Vi har gått in i vår traditions djupare fasta. Följ mig, säger Jesus till var och en av oss.
Vad ska vi då göra? kan vi undra.
Förutom fysisk smärta och förföljelse på grund av tron på Kristus, kan den kristna mänskan känna smärta och sorg över alla mänskor som inte ännu känner Jesus. Gud vill nå ut till alla mänskor och alla folk med sitt frälsningsbudskap. Jesus är tydlig med vad det innebär att inte dela evigheten med Gud. Har vi som kristna förstått det? Sörjer vi över att våra släktingar och grannar, goda vänner, hela folkslag lever utan Jesus? Sörjer vi över att vi ofta är en insidekyrka med försiktiga budskap om Guds kärlek, men inte vågar gå ut med hela budskapet om hur djupgående följderna är för den som förnekar Kristus som Guds son och Frälsare?
Så finns det en smärta som den kristne kan uppleva av uppochnedvänd art: Jag kan känna smärta när någon annan gör mig illa. Inte för att den mänskan orsakar mig fysisk eller psykisk smärta, utan över det som den behandling av mig orsakar gärningsmannen själv. Ju mer jag slår desto lättare är det att slå följande gång. Ju mer jag ljuger desto lättare är det att ljuga igen och så förhärdas hjärtat. Och så tänker jag att det finns en bakliggande orsak till att en annan mänska baktalar, angriper, sviker, bedrar en annan mänska. Vad bär den mänskan med sig när hon vill göra den andra illa? Också häri ligger en sorg. Någonting har någon gång gått sönder och det söndriga fortsätter att söndra. Så tillkommer faktiskt sorgen över att Jesus sörjer över att jag som kristen och mänska blir illa behandlad. Jag är hans ädelsten, han har köpt mig med sitt blod genom sin död på korset. Han vill inte att någon annans ondska drabbar mig. Och minst att jag ger tillbaka med samma mått.
I Jesu ögon är vi alla lika värdefulla. Det är genom det filtret vi varje dag behöver se oss själva och våra medmänskor på tåg, i buss, i grannskap, i familj och släkt. Här väger ingen tyngre. Men den kristne har ett ansvar – för hon har sett. Hon har ett ansvar att bära andras smärta. Och all smärta bärs i sista hand av Jesus själv.
En person ska inte behöva förtjäna att bli hjälpt
Användandet av olika krediter och avbetalningssystem skapar numera svårigheter för allt yngre människor. Det är enkelt att med några telefonklick inhandla varor man aldrig kommer att ha råd med, eller att wolta hem mat och lägga notan på framtiden.
Vi vet att den vanligaste orsaken till att människor söker sig till diakonin är ekonomiska problem. Vi vet också att problemen ofta är toppen av det isberg som döljer ett massiv av till exempel relationsproblematik, missbruk, arbetslöshet, sjukdom och psykisk ohälsa under ytan.
Vissa av oss har full koll på vår ekonomiska situation och en ambition att förändra den om den försämrats. Andra värjer för den smärtsamma insikten om att loppet är kört och fortsätter att köpa för pengar som inte finns. En drivkraft är de skamkänslor som uppstått när man intalats att varken man själv eller barnen duger utan airfryer och telefon à la mode. Räkningen för det människovärde man försökt konsumera sig fram till kommer ju hursomhelst först om en månad.
Situationen för den diakoniarbetare som ska ta ställning till hur omfattande ekonomiskt stöd en överskuldsatt klient kan få är etiskt sett utmanande. En liten hjälpinsats kan ge en skjuts framåt i rätt riktning, men kan också innebära mer stjälp än hjälp eftersom sannolikheten för att klienten sedan fortsätter ungefär som förut är stor. Samtidigt är det klart att man inom diakonin fortsättningsvis hjälper i enlighet med hjälpbehovet.
En person ska inte behöva förtjäna att bli hjälpt, till exempel genom att vara dygdig och insiktsfull, eftersom Guds nåd utsträcker sig till och omfattar alla på lika villkor. Vår sårbarhet är gemensam, liksom vår längtan efter tillhörighet, vila och tröst.
Men hur långt ska församlingarnas resurser räcka när behovet av avancerad ekonomisk rådgivning växer sig större samtidigt som klienterna upplever det som allt svårare att navigera i det havererade välfärdssamhällets virrvarr av nedskurna tjänster och bidrag? Hur ska vi komma åt den destruktiva människosyn som dominerar just nu och som får den som mår dåligt att må ännu sämre?
Diakonin är och förblir ett uttryck för Guds omsorg. Men det gäller att se över målsättningar och arbetssätt, och att utveckla samarbetet både inom och över organisationsgränserna för att omsorgen med diakonin som förmedlare ska kunna nå ända fram.
Smärta och lidande (2)
Under min resa i Italien några dagar hann vi se mer än Peterskyrkan – som påminde oss om avlatsbreven och smärtan (som jag skrev om i min förra text). Vi klev också in i Colosseum och vandrade genom gladiatorspelens epok, lidande för både mänskor och djur. Och jag tänkte på hur min man och jag skulle ha förts till arenan som kristna i tider av förföljelse under Neros tid. Ropen från läktarna, rädslan för den fysiska smärtan, slakten. Och säkert tankar som: Tänk om Jesus ändå inte finns?
Så är jag tillbaka hos teologen och motståndsmannen Bonhoeffer, som just nu är aktuell genom biofilmen som hade premiär i fredags. För honom var efterföljelsen smärta, att ge upp sig själv för det han trodde på, att slutligen dö på grund av sitt motstånd mot det onda. För honom innebar kristendomen att vi skyddar de svaga och gör motstånd mot ondskan och en korrumperad maktelit.
Martin Luther King sa: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. Att tiga är inte alltid guld.
Det behövs mod att följa Guds hjärta. Det behövs mod att följa Vägen, Sanningen och Livet när det drar ihop sig. Det är inte bara de första kristna som dog martyrdöden, inte endast på 300-talet förföljelsen blomstrade, det sker i dag i många länder. Just nu halshuggs kristna i Syrien som inte avsäger sig sin tro. Följ mig, säger Jesus. Ta ditt kors och följ mig. Det låter omodernt i vårt välstånd, pinsamt? Men den vida vägen har alltid varit lätt att vandra, den trånga leder till en evighet med Jesus.
Vi läser om förföljelse och mord på kristna bland annat via Open Doors information. Nordkorea, Somalia, Jemen, Iran, Sudan, Libyen, Eritrea, Nigeria och Pakistan toppar listan på femtio länder som utövar olika sorts stark förföljelse av kristna. Men vilken är den kristnes lidande i väst idag? Lider vi för vår tro? Måste man lida?
Att ta sitt kors är inte att omintetgöra Jesu död på korset för oss och att man gör det, betyder olika saker för var och en av oss. Det kan betyda att minska andras lidande. Det är Gud själv som ger kraften till efterföljelse för varje kristen som vill och söker Guds hjärta. Vi behöver ge vårt medgivande och låta oss fyllas av något större, något som ger oss förmåga att säga ja när det ska vara ja och nej när det ska vara nej. Och mitt i lidandet kan också en förunderlig källa till glädje spåras. Idag kan vi börja. Jesus har lovat gå med oss alla dagar.
Respektera din katt som dig själv
Idag 28.3 firas den nationella respektera din katt dagen. En dag i året som man vill uppmärksamma hur viktigt det är att ge extra kärlek till och respektera sin katt. Det finns flera olika dagar under året då vi firar och uppmärksammar olika husdjur. Exempelvis firas årligen hundarnas dag 24.4. och den finska hästens dag 6.9.
Jag läste runt på nätet om hur en katts önskningar och behov behöver erkännas, för att katten ska känna sig respekterad. Och att kattägare behöver lyssna till och observera sin katt, förstå kroppsspråket och olika läten. På så vis kan kattägaren lära sig förstå hurdan mat och hurdana mysstunder katten gillar.
Lavoaren är vår Ninnis favoritsovplats.
I mitt arbete med diakoni möter jag flera personer som inte känner sig respekterade av andra eller inte respekterar sig själv. Mitt arbete är lite som hos kattägaren. För att kunna respektera den jag möter behöver lyssna, observera och förstå. Lyssna till personens egen berättelse, observera nyanser och delar samt förstå helheten. Och detta borde vara en självklarhet för alla i samhället som arbetar med att hjälpa människor på olika sätt. Men jag ser mycket som inte fungerar inom vårt välfärdsområde.
Självklart behöver personer som hamnat i knipa ta eget ansvar, även om orsaken till knipan inte var deras eget fel. Men ofta känns det att personer som inte har det ekonomiskt bra, saknar språkligt kunnande eller inte har tillgång till teknik lämnas vind för våg. ”Det är bara att ringa…” – men hur ringer du utan telefon? ”Logga in och fyll i på nätet.” – men hur loggar du in om du inte har dator eller smarttelefon? Hur bekräftar du din identitet utan bankkoder? ”Ta tåget till xx-ort, så hjälper vi dig.” – men om du inte har råd till tågbiljett? Funderar om socialväsendet då verkligen har lyssnat, observerat och förstått personens verklighet, om lösningarna de ger inte går att förverkliga.
Mest respektlöst upplever jag det är att ständigt arbeta med språkfrågan. Finland har officiellt varit ett tvåspråkigt land i över 100år, det står i grundlagen. Det är emot lagen att lagstadgade tjänster inom social- och hälsovården inte erbjuder sina tjänster på svenska. Det räcker inte att kollegan i rummet bredvid kan svenska. Det räcker inte att prata långsamt på finska. Det räcker inte att säga att blanketten är på finska, men du kan fylla i på svenska. Det räcker inte att brevbotten är skrivna på svenska och tjänstemannen skriver sin egen del på finska. Ändå arbetar jag och min kollega veckovis med dessa språkfrågor, år ut och år in. Brister i språkkunskaper inom social- och hälsovården är inte de enskilda anställdas fel. Detta är ledningens fel. Ledningen ska se till att de anställer tillräckligt med kompetent personal så att de kan följa lagen.
Så som tillägg till att respektera din katt idag (ifall du har en), så tycker jag du ska ta och respektera dig själv. Unna dig själv lite extra kärlek, förståelse och mysstunder idag. Lyssna till ditt inre, observera saker i ditt liv och lär dig att förstå dig själv. Gör detta varje dag från och med idag, sträva efter lösningar som förbättrar din vardag. Och kräv att även andra respekterar dig och dina behov.
Maktens smärta, tjänandets smärta, Guds smärta
För en tid sedan klättrade jag och min son upp för trapporna i Peterskyrkans kupol i Rom. Vi vandrade förbi de små mosaikbitarna i de fantastiska konstverken och vi beundrade takmålningarna och marmorskulpturerna. Vi stod uppe på det högsta stället och tittade ut över Vatikanstaten och utöver Rom och tänkte på makten, tänkte på avlatsbreven, på de fattigaste av de fattiga som gett sina sista kopparslantar för att betala sina föräldrars eller mor- och farföräldrars förkortade tid i skärselden. De utmärglade ansiktena, de trasiga kläderna, Påvens utsända som hade order om att pressa fram ännu mer pengar så att Peterskyrkan kunde byggas.
Efter några dagar i Rom märker jag att min blick alltid söker Peterskyrkans kupol. Mitt hjärta har fängslats av byggnaden fast jag analyserat dess uppkomsthistoria många gånger om i huvudet. Hur är denna motstridighet möjlig? Att jag kan sakna den byggnaden fast den orsakat så mycket ont?
Det finns olika sorters smärta. Olika motiv till lidande. Ur en renande smärta kan något bättre födas i en människa. Teologen, motståndsmannen och författaren Bonhoeffer talar om den billiga och den dyra nåden. Den dyra nåden kräver någonting av oss. Den kräver att vi följer Jesus i fotspåren också när den leder oss ut ur bekvämlighet, trygghet och inflytande.
Så finns det smärta som inte är renande, men som pressas fram ur offren för att makten ska få sin vilja igenom.
Jesus säger: Mig har givits all makt i himmelen och på jorden. Den är störst som är den andres tjänare. Och Han tvättar sin förrädares fötter. Paulus skriver: Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.
Guds ord är evigt och vi gör gott om vi lutar oss mot det fast det kan ta oss ut i motvind och smärta. Fastetiden kan vara en tid då vi fördjupar oss i Bibeln och kanske blir det så att när fastan är slut vill vi inte sluta läsa Guds ord alls. Det blir en ohejdad vana.