Ja, jag har en sockerbit i min gröna tjänsteskjorta, men jag är inte präst även om många tror så. Den gröna färgen på skjortan står för kyrkans diakoni. Den bärs av dem som vigts till diakonins tjänst. Jag är vigd till diakon. I församlingarna i Borgå stift arbetar kring 90 diakoniarbetare, vigda diakonissor och diakoner samt diakoniassistenter och -handledare. Vi arbetar med många olika saker i församlingen.

”Du har ett så trevligt jobb när du får dricka kaffe med andra!”, ”Får du ont i ryggen av att bära matsvinn alla dagar?”, ”Det måste vara tungt att höra ledsamma historier i ett.” – detta och liknande hör jag ofta när jag berättar min yrkestitel. Javisst, mitt arbete innehåller många kaffepauser, matsvinn och att lyssna. Men det handlar också om bl.a. läger, evenemang och andakter. Jag arbetar mycket med servicehandledning, utvecklingsarbete och samarbeten inom social- och hälsovården på området. Inom diakonin är min arbetsuppgift att möta alla som kommer in via diakonikansliets dörr. Min uppgift är att villkorslöst hjälpa min nästa, fostra till egenmakt och lyfta fram välfärdssamhällets brister. Diakonin ger inte det andra vill ha, vi ger det som behövs för ett människovärdigt liv. Få vet vad diakonin egentligen gör, för församlingarnas diakoniarbetare jobbar oftast tyst i skuggorna.

Det ska vi strax ändra på! Några diakoniarbetare runtom i Borgå stift kommer blogga här på Andetagbloggen varje fredag med en text som tangerar diakoni på något sätt. Vi vill berätta vad det är vi egentligen arbetar med och lyfta fram vad vi ser i samhället bland de mest utsatta. Då fler vet var samhällets svagaste länk ligger, är det enklare att lyfta fram brister och tillsammans bygga upp ett bättre välfärdssamhälle. Vi vill också dela vardagsmirakel, Gud finns med oss i allt vi gör och diakonin möter många solskenshistorier.

Så följ med våra fredagsbloggar, du kanske lär dig något nytt om kyrkans diakoni på kuppen!

Jag sitter och rensar lingon vid verandabordet. Ett svanpar glider förbi i viken. Fåglarna har nästan tystnat. Människorna har åkt in till stan eller så vandrar de tyst i skogarna och låter stövlarna sjunka in i den gröna mossan, ser sig omkring hur vackert ljungen blommar i utbredda lila tuvor upp och ned för kullarna. Molnen drar tunga förbi. Vattnet har stigit så att delar av stenmuren är helt under vatten. Lingonen rinner mellan mina fingrar: somt ner i burken somt på skräpfatet. Det ska råröras, sylt kokas, vispgröt vispas... Allt upprepar sig. Skolorna har börjat och hösten är här.

Det är bra.

Herren börjar också om och om igen med oss människor. Allt har sin tid. Vi får börja om och vi får fortsätta som årstiderna år efter år. Mannat i öknen skulle bara räcka det ena dygnet, sedan skulle Guds folk plocka nytt igen följande dag – förutom på sabbaten då de plockade för två dagar. Vårt andliga liv behöver förnyas varje dag fast vi har en erfarenhet som i bästa fall hjälper oss. Detta är dagen som Herren gjort. Idag ger han mig böneämnen, viskar stilla sin längtan eller vilja i mitt och ditt liv. Idag behöver jag Honom och Han mig. Jag behöver dig och du mig.

Det finns ett bibelställe där profeten skriver att Herren väcker honom att lyssna på lärjungasätt. Det är inte försent för oss. Vi får börja nu. Han får börja om igen med våra liv, ta tag där vi är just nu, fortsätta sitt verk i oss. Han som påbörjat sitt arbete i oss ska också fullkomna det han startat. Han överger oss inte fast vi kanske fumlat och haft öronen i lås. Åter får vi komma i Hans armar, åter får vi del av Hans nåd.

Också lingonen kan bli små glädjeämnen utanför den innersta kretsen, om Herren vill och inspirerar. Tacksamheten växer i delad glädje.

Den här semestern besökte min man Kjell och jag Belgien och specifikt Antwerpen där min andliga mor Gunvor jobbat som missionär bland sjömän, prostituerade och drogmissbrukare på 1960-70-talet. Som hållpunkter hade vi en av hennes adresser, Huikstraat 20, en kristen bokhandel som vi googlade in adressen på och Evangelische Kerk. Vi hade också namnet på pastorn som jobbade i församlingen då Gunvor for hem till Finland och namnen på några av de drogmissbrukare som kom till tro och som Gunvor alldeles särskilt tog sig an och fick hjärta för.

Efter att ha fotograferat en stängd kyrka på kvällssidan ringde vi ändå på summern men fick inget svar. Vi ringde en gång till och dörren öppnades. En halv timme senare satt vi på ett internationellt bönemöte där vännerna bad på spanska, flamländska, ryska, engelska, svenska... och efter mötet samtalade vi med fd pastorn som kunde minnas den pastor som blev kvar då Gunvor åkt. Den nuvarande unge pastorn visste inget om det förflutna så vi kände Guds omsorg att det pensionerade pastorsparet tagit sig till bönemötet den kvällen. Vi fick information om några av de vänner Gunvor tagit sig an och fick veta att en av dem, Fabian, hade grundat en secondhand butik som skulle vara öppen dagen därpå (den var endast öppen 2 dagar i veckan) och vi skulle åka vidare till England på eftermiddagen. Följande morgon möter vi Fabian som guidar oss runt och ringer André som i tiderna grundade bokhandeln och de för oss till olika platser och berättar ivrigt hur arbetet gått vidare. De ger videohälsningar till gamla Gunvor, 92 år nu och själva står de där i sina slitna jeans och glada anleten drygt 70 båda två. De älskar Jesus, de älskar Israel och de älskar ännu Gunvor.

Jag tänker att när en människa omvänder sig kan vad som helst hända och vilka välsignelser som följer på det! De här killarna var mentalt söndriga av droger för 50 år sedan och idag står de där och har fått vara andra till enorm välsignelse under årens lopp med kristen litteratur, evangelisation, klädtransporter till fattigare länder och ställen och deras barn har fortsatt arbetet både i församlingen och bland prostituerade som de tar ut ur prostitutionen och gömmer i trygga bostäder för att ge kvinnorna ett nytt liv.

Vi får vara tacksamma för de som gått före och gett av sitt liv för andra. Tacksamma till Jesus som vänder människors liv, låter oss börja om från början.

Frank Mangs skriver ”Han begynte om igen” och grundar hela boken i det adertonde kapitlet i profeten Jeremias bok (om krukmakaren som gör om sitt kärl). Det finns hopp för alla. Han börjar om igen med oss. Också idag. Gud välsigne dig.

Här om dagen satt jag i bussen på väg hem efter några timmar på bibliotekets fantasikittlande barnavdelning. Medan familjens pratsamma 4-åring funderade på vad fjärilar äter föll mina ögon på en stor väggbanderoll utanför.

Banderollen hängde på en vägg som hör till vår lokala kyrkliga samfällighet och var minst fem meter hög, ändå hann jag inte helt uppfatta vad det handlade om innan bussen svängde runt hörnet. Men det jag råkade hinna läsa har blivit kvar i tankarna.

Översatt till svenska läste jag ”Tystnad är Guds modersmål”.

Min allra första tanke var att gratulera den som fått till den finurliga formuleringen. Sedan började nyfikna funderingar anmäla sig i mitt huvud medan vi närmade oss vår hållplats.

Tystnad kan ju upplevas både negativt och positivt. Tystnad kan vara frånvaron av ord, svar eller dialog. Tystnad kan kopplas till att bli hörd i stället för att bli överröstad eller avbruten. Tystnad kan vara förväntansfull eller otålig, kanske blodsmakande desperat eller förundrat jublande. Eller bara frågande och vilsen.

Hurdana tystnader finns mellan mig och Gud? Finns det fruktbar och helande tystnad i någon slags dialog, eller är det en otålig och arrogant tystnad som gäller från min sida? Skulle jag kunna adressera färre men mera medvetna ord till Gud så att också tystnaden skulle få tala? Jag borde nog öva på att stilla mig och se vad som föds ur tystnaden? När behöver jag själv tystnad, när borde jag själv fatta att det behövs tystnad?

Om tystnad är Guds modersmål, hur kunde jag bli lite mera van vid och öppen för det livsviktiga men svårfångade språket?

År 2018 när Sverige delade ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” till alla hushåll blev jag ganska förvånad. Att det officiella Sverige tog ordet krig i sin mun – då när de flesta av oss inte var rädda för krig i närregionen - var häpnadsväckande. Nu när den värsta rädslan för att Ryssland skulle attackera Norden, i alla fall tillfälligt har lagt sig hos mig och många andra kan jag skriva det här blogginlägget.

Våren 2022 var i alla fall jag rädd. Men jag höll tyst om mina krisplaner, eftersom jag tänkte att jag gör andra personer oroligare ifall jag berättade om vattenrenare, rullar med silvertejp och papperskartor över Norden. Inte var jag den enda som tänkte så, men jag märkte att det inte gjorde mig gott att läsa om finländare med flykt-ryggsäcken färdigt packad i tamburen. När min syster fick höra om en av mina mer konstiga ideér frågade hon om jag trodde jag var tsarinna (som syr in smycken i sina klänningsfållar). Det skrattade jag mycket åt. Svart humor har nog mer betydelse än vad man tror.

Det här är fortsättningen på blogginlägget om kvinnors frivilliga eller obligatoriska insats för Finland i fredstid. Här funderar jag på ett scenario där – Gud förbjude – Finland skulle vara i krig. I dagens Finland där varje arbetsplats ska kartlägga risker och det finns bestämmelser om hur första hjälp-väskorna ska se ut enligt personalstyrkan är jag säker på att myndigheterna har planer för hur skydda befolkningen i kris eller krig. Jag tror att det finns planer för hur samhället ska fungera och hur befolkningen vb kan evakueras.

De här planerna är naturligtvis inte offentliga. Det jag själv känner är viktigt ifall kvinnornas andel ökar i Finlands arme är att det skulle finnas klara regler för vad som gäller i familjer där båda föräldrarna ingår i reserven. Det som gjorde mig mest nervös efter att Ryssland anföll Ukraina var när jag läste ett inlägg på Facebook av en ung mamma som hade en nyfödd baby. Hon ingår i reserven och frågade i ångest vad hon skulle göra ifall krig bröt ut i Finland. Jag tror nog att de som svarade menade väl, men när de skrev om att hon i så fall bara ska göra det hon är utbildad för – fara och försvara Finland så att hennes och andras barn förblir trygga, så skar det nog i mitt hjärta. Även i krig måste alla barn ha rätt till en närvarande förälder. Nyförlösta mammor ska inte skickas bland de första till fronten.

Mitt yrke gjorde också att jag blev nervös. Jag är ingen akutläkare. Jag skojade med galghumor att skickas jag till något sjukhus för att arbeta får jag ta barnen med mig så får de spela Brawlstars medan jag rondar. Sedan fick jag ångest på riktigt innan jag fattade beslutet att hur opatriotisk jag än eventuellt kan anses vara far jag ingenstans utan mina barn. All heder åt svenskarna som tog emot krigsbarn 1939-1944 och all heder åt familjerna som ville rädda sina barn, men om en liknande evakuering någongång behövs måste den göras på ett annat sätt, utan att barnen skiljs från sina föräldrar.