Jag tänker så mycket på det här livet. Jag tänker för mycket, säger Jonas Jansson.
Vi sitter i ett litet rum på Jonas arbetsplats, Intek serviceenhet, och samtalar. Vi har nyss gått en runda och bekantat oss med de arbetsstationer där Jonas jobbar om dagarna, packar in och fogar ihop – grejer som olika företag beställt och som de som jobbar vid Intek levererar. Jonas trivs för det mesta med sina arbetsuppgifter, men ibland kan de kännas enformiga. Han brinner för så mycket, och så tänker han, som sagt, nästan för mycket.
– Det beror på mitt handikapp. Det innebär att min livssituation är annorlunda än andras. Vissa saker kräver mer tid. För mig betyder det ganska mycket att lyssna och reflektera och att ha gemenskap med varandra.
Jonas Jansson föddes med en kromosom för mycket. Han har Downs syndrom.
– Jag har en kromosom för mycket både i glädje och sorg. Jag klarar av att leva, och att ge den glädjen vidare till andra. Jag klarar av att vara delaktig och visa omsorg, inte bara för mina egna utan för andra också. Glädje är också att bygga broar. Fast jag är frikyrklig vill jag också vara öppen för kyrkan.
Vad har varit en sorg för dig?
– Att förstå att jag har ett handikapp, att det finns saker jag inte klarar av själv.
Det finns saker som han skulle vilja göra men inte kan. Till exempel att bilda familj. Han skulle vilja stå framme i kyrkan och lova någon trohet inför Gud och församlingen. Men kan han inte det vill han leva ett bra liv ändå.
”Jag var envis och klarade det”
– Barndomen kan jag inte klaga på! säger Jonas Jansson om sin uppväxt.
Mor- och farföräldrarnas var viktiga för honom, liksom grannarna. Han berättar att han var två år när han tog sina första steg och tre år när han började tala. Han minns en granne som blev upprörd när han hörde att Jonas inte skulle kunna gå i vanlig skola.
– Han blev så arg! Han sa: Titta på honom, han är ju alldeles frisk!
Och Jonas gick faktiskt – tack vare sina pedagogföräldrars envishet – i vanlig skola.
– Jag började i skolan år 1989, och jag är tacksam att jag fick lära känna ungdomarna i min hemby. Det tycker jag är ganska viktigt, att man är en bland andra, sedd och accepterad av andra, med samma värde och samma rättigheter som alla andra. Vissa har svårare med endel saker, andra har inte lika mycket, men alla är vi unika. Du är unik och jag är unik.
Högstadietiden i Bennäs var kämpig.
– Det fanns de som retade mig. Sådana som frågade varför jag skulle vara i den klassen. Men jag var envis och klarade av det. På den tiden var det inte enkelt, men idag kan jag konstatera att jag lärt mig någonting. Jag har lärt mig att gå igenom det, och förstå hur andra ungdomar kan känna och uppleva den tiden.
För honom är Gud den stora trygga famnen som inte har fördomar, utan den som tänker: Jag älskar dig.
Har du någonsin frågat Gud varför han gav dig den där extra kromosomen?
– Nej, jag har inte frågat honom. Jag tänker: Mitt liv är så här. Jag ska försöka få ut något gott av det.
Han säger att han skulle vilja leva så att han inte trampar någon annan på fötterna.
– Man måste tänka efter innan man säger någonting, till exempel om någon annan har sorg.
Att han har några goda vänner som han kan prata med betyder otroligt mycket för honom. Men han skulle vilja ha fler.
Vad betyder Gud för dig?
– Gud betyder att jag vet att jag har honom när jag behöver honom. I en intervju sa Astrid Lindgren att hon tror på Gud när hon behöver honom. Det är samma sak för mig. När jag behöver honom säger jag: Kom nu! Jag tänker att jag möter Gud i de vardagsänglar som jag möter.
En sådan ängel var biskop Bo-Göran Åstrand, som Jonas Jansson fick följa med en dag då Åstrand jobbade som kyrkoherde i Jakobstad. Det mötet var otroligt viktigt för honom.
– Alla behöver sådana människor som får en att känna att man är viktig och sedd och att någon lyssnar på en.
Han säger att hans självförtroende vuxit i andliga samtal.
Hurdant är ditt självförtroende?
– Det är upp och ner. Det är som ett tåg som kommer, tuff tuff, på ett spår, och ibland så stannar det, och så fortsätter det igen.
