Elina Takala växte upp i Sastamala, nära Tammerfors. Orten var enspråkigt finsk, och även om hon hade en tia i svenska på betyget fick hon aldrig en chans att använda språket – inte förrän idag. Nu arbetar hon på en doktorsavhandling i teologi vid Åbo Akademi.
Hon forskar i den amerikanska författaren Marilynne Robinsons Gilead-trilogi.
– Var tredje vecka tar jag bussen till Åbo, och när jag stiger på bussen i Kampen börjar min egentid.
Hon är studieledig från sitt journalistjobb och jobbar på heltid med sin avhandling. Hon skriver den på engelska, men hon måste klara sig också på svenska. Den finlandssvenska kulturen börjar öppna sig för henne.
– Men jag lider mycket av att känna mig som en språkinvalid! Det är så viktigt för mig att hitta rätt ord och kunna uttrycka mig.
Elina Takalas intresse för Marilynne Robinson startade för många år sedan med att hon gav sin syster romanen Gilead i julklapp. Sedan lånade hon den själv och läste den. Efter det ville hon bara läsa mer och mer av Robinson. Hon citerar författaren Joel Haahtela: All litteratur arbetar med sår. Också Robinsons romaner handlar om människor som blivit skadade.
– När vi läser kan vi ibland behandla våra egna sår, vi kan spegla våra egna smärtor i dem som författaren lyfter fram.
Romanen Gilead handlar om pastor John Ames, en gammal man som verkar och bor i den lilla staden Gilead. Hans första fru dog i en förlossning, liksom barnet. Alla hans syskon är döda. Han har gift sig med den betydligt yngre Lila, som också haft ett svårt liv.
– Robinsons böcker handlar om människor med trasiga liv. De handlar om hur man ska hitta mening eller hopp – om hur man ska orka leva trots att det finns så mycket smärta.
Boken handlar mycket om hur pastor John Ames diskuterar trosfrågor med sin kollega och vän.
– Tron är inte påträngande hos Robinson. Prästerna predikar visserligen, men tron är inte något som påtvingas någon utan något man grubblar över. Tron är snarare någonting som föds ur gemenskapen och samhället. Där finns en kyrka, och man går i den, och kyrkan har en lära, och man sitter på verandan och funderar på varför vi lider, varför vi finns här på jorden.
Själv forskar hon i hur Robinson skriver om nåd.
– Det som fascinerar mig med de här böckerna är att de är så vackra. Jag njuter av hur skickligt Robinson använder språket och av att hitta samband. Jag tycker om att tron får vara intellektuell i Robinsons böcker. Man grubblar över den och talar om den. Vad betyder predestinationsläran? Vem räddas? Vad betyder dopet? Man talar inte lättvindigt om tro, den blir inte för enkel.
Egentligen är det märkligt att man kan skriva en bestseller om två gamla präster som på femtiotalet sitter ute på prärien och frågar sig hur de lyckats med sitt arbete.
– Och människor läser de här böckerna! Också ateister läser dem. Det tycker jag är väldigt speciellt.
Elina Takala har alltid varit intresserad av hur människor med svåra förluster bakom sig lever sina liv. Gilead-trilogin handlar mycket om skam och skuld och sorg.
– Hur hittar man hopp? Hur håller människor ihop? Var hittar de glädje och mening? Min forskning handlar om nåd, men jag tänker att de här böckerna egentligen handlar om hur man lever sitt liv, med allt det lidande livet innebär.
Elina Takala var hemmamamma i nästan tio år. Under de åren hade hon sällskap vid sandlådskanten av en grupp andra mammor som också läste mycket.
– Jag minns att jag satt i parken och läste Siri Hustvedts bok The Sorrows of an American, och jag sa till min kompis att det var en väldigt sorglig bok. Kompisen svarade att det borde jag ju ha insett redan när jag såg titeln. Tidigare hade samma kompis sagt till mig: Jag känner ingen som tar saker lika hårt som du.
Men hon vill ta saker hårt. Hon vill fundera, hon gillar att det inte finns enkla svar.
– Jag tackar Gud för min känslighet, för jag tror att den hjälper mig att lyssna och inte peta på folk med alltför hårda ord.
I skönlitteraturen letar hon efter tröst och hopp. Det händer att hon känner igen romanpersoner när hon går på stan.
– När man läser en roman går man in i en fiktiv värld, men man märker snabbt att de människor som befolkar romanerna också finns i det verkliga livet. Böcker handlar på något vis om mänsklighet. Sist och slutligen tror jag att våra sår ser ganska likadana ut: de kan handla om ensamhet, om känslan att bli övergiven, att inte duga, att vara fel, att stå utanför en gemenskap. Eller en rädsla för att hela tiden drabbas av en katastrof. Och vi vet ju alla att något hemskt när som helst kan hända! Hur ska man leva med den vetskapen, hur ska man klara av att leva så att man ändå är glad och tacksam och hoppfull? Hur ska man dela med sig av sin kärlek?
För Marilynne Robinson är den stora frågan i kristendomen hur vi handlar mot vår nästa.
– När hon skriver om hur vi ska bemöta varandra använder hon ordet ”reverence”, vördnad. Vi har våra sår, vi har våra rädslor – och samtidigt får vi inte krypa ihop och bara se inåt. På engelska säger man love well, älska väl. Det bästa vore om vi kunde älska människor väl, både dem som finns nära oss och dem som finns längre borta.
