Taher blev 22 år gammal. Han kom till Finland som minderårig asylsökande från Afghanistan för fyra år sedan. Efter att han kom till tro och blev döpt i havet utanför Pörkenäs för tre år sedan presenterade han sig alltidsom Nathanael.
Nathanael hade lärt sig finska, han hade arbete i ett lokalt snickeri och han hade konverterat till kristen tro. Förra veckan fick han ett andra nekande beslut. Det blev droppen som fick hans bägare att rinna över. Han var rädd att bli satt på ett flyg till Kabul där han saknade familj och släktingar.
– Han var rädd för att det tredje nekande beslutet kommer. För någon hade det tagit bara två veckor innan det kom, säger kyrkoherde Mia Anderssén-Löf.
Även om det utifrån såg ut som att det fortfarande fanns vägar att gå var Nathanaels drömmar krossade.
– Han hade drömmar om att bli företagare. Människor som vill framåt ser snabbt hur väggarna komma emot. Men då hoppet släcktes för honom var det släckt, oavsett hur det ser ut för mig. Det har gått upp för mig att hoppet är väldigt subjektivt.
Nathanaels död berörde starkt Nykarleby församling där han var medlem.
–Två av våra förtroendevalda var hans faddrar och flera andra harpå sätt eller annat sina kopplingar till honom. Nätverken går in i varandra på en liten ort.
Många berördes också av själva händelsen vid en av infarterna till staden. Många skolelever såg då räddningsverket ingrep.
– På skolan har de haft utökat elevvårdsstöd och våra ungdomsledare har också varit där.
"Vi känner en djup sorg"
Manifestationen för de mänskliga rättigheterna på älvbranten var snabbt arrangerad av Nykarleby Flyktingvänner, församling och stad. Havet av ljus under pilträdet växte och de trettio ljus som arrangörerna tagit med räckte inte långt.
– Vad säger man en dag som denna. En död är alltid en sorg, för anhöriga, för vänner, för samhället. I dessa dagar känner Nykarleby en djup sorg. Men denna sorg berör hela Finland. Många av oss känner förtvivlan. Kunde vi ha gjort något mer för att undvika sorgen? Ja, vi kan alltid göra mera, sa Maria Palm, ordförande för stadsstyrelsen i Nykarleby, medan kyrkklockorna ännu slog.
Men i nästa andetag påminde hon om att det gjorts mycket. I synnerhet de som stod honom nära: föreningen Flyktingvännerna i Nykarleby, arbetsgivaren, församlingen och alla andra som visat vänlighet och medkänsla med de asylsökande i staden.
– På så sätt visar vi att alla är välkomna och värda en plats och ett bra liv i Nykarleby. Det ska vi fortsätta visa. Nästan varje dag läser vi en rubrik om hur viktig invandringen är för Finland. Nästan varje dag läser vi en rubrik om hur svårt det är för en invandrare att få ett arbete i Finland. Nästan varje dag läser vi om hur invandrare och i synnerhet asylsökande utsätts för en psykisk stress. Vi hoppas också varje dag att allt ska lösa sig för oss och våra invandrare. Det är hoppet och tron som gör att vi samlas här.
Palm uppmanar till fortsatt arbete. Mot avogheten i det finländska samhället mot asylsökande som vill bygga en framtid hos oss.
– Jag vill uppmana alla i Nykarleby och hela Finland att peka på orättvisorna i samhället och få vår tjänstemän och politiker att arbeta för ett mera välkomnade samhälle och human politik. 
"Tillsammans kan vi göra skillnad"
Mia Anderssén-Löf konstaterar att vi är många här som tror på ett absolut människovärde.
– Vi måste tro på en stark gemensam röst. Den rösten kan göras hörd genom alla led av beslutsfattande, myndigheter och samhällsstrukturer. Det arbetet börjar vid våra köksbord och i våra insändarspalter. Genom grannhjälp och medmänsklighet. Tillsammans kan vi göra en skillnad. Är vi drömmare är vi inte ensamma. För Nathanael är det för sent. Men för de människor vi har hos oss är det ännu inte för sent.
Hon frågar sig, med hänvisning till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, om alla liv är lika värda i Finland.
– Jag är fortfarande lite arg på Migri, men jag förstår att de är tjänstemän som måste följa riktlinjer som kommer uppifrån. Jag sätter en större tilltro till Finlands folk och demokratiska påverkningskanaler. Det krävs mod av den nya regeringen att vända skeppet åt rätt håll, säger hon.
Zarpadsah Nuri, ordförande för den afghankristna föreningen i Finland, tackade Nykarlebyborna för allt stöd.
– Som före detta muslim kan jag säga att det är ett stort under attjag är kristen. Taher var en av oss. Men Migri trodde inte på att han var kristen. En av motiveringarna till avslagetvar att han inte läst hela Bibeln. Hur många av oss här har gjort det?
Det var bara några enstaka händer som räcktes upp som svar.
– Tron är en av de viktigaste sakerna som gör att man integreras i samhället. Inte bara för att gå i kyrkan utan för att få respekt för landets lagar.Det är många som väntar på besked.Jag hoppas Migri ska ge dem chansen.
Tony Forsbacka är ordförande för Nykarleby Flyktingvänner. Han kände Nathanael. Under fyra år har han umgåtts dagligen med Nathanael och de övriga flyktingpojkarna i staden.
– Det som hänt är ofattbart och overkligt. Det känns så otroligt onödigt. Det är helt klart att man borde få snabbare beslut på ansökningarna. Myndigheterna borde tro på vad de här pojkarna säger.
Så skyndar han vidare för att visa medkänsla för en av Nathanaels vänner.
Thomas Ingo som är lärare på Kredu där Nathanael tidigare fått språkundervisning kände honom också.
– Han ville så mycket i sitt nya hemland och var ivrig att komma in i samhället och lära sig språket. Men samtidigt var ändå ovissheten om framtiden stor. Det är aldrig lätt att fungera normalt då omständigheterna är onormala. Taher finns inte här hos oss mera, men vi får tro att han kommit till ett bättre hemland. Vi sörjer Taher, en duktig skolelev, en fin kamrat och sann medmänniska.
