Den dagen då intervjun gjordes cyklade Magnus Riska från hemmet i Helsingfors till jobbet i Borgå.

"Jag vill veta var min gräns går"

triathlon.

Magnus Riska drömmer om att en dag få delta i det ultimata triathlonloppet, Ironman på Hawaii. – Varför gör jag det här? Den frågan kommer vid åttonde, nionde timmen.

5.9.2019 kl. 18:00

När Magnus Riska, dekan vid domkapitlet i Borgå, fyller år nästa gång blir han 57. Ändå tror han att hans bästa år som triatlet ligger framför honom.
– Nu tävlar jag i klassen 55 till 59 år. På Twitter beskriver jag mig som ”definitely mamil”. MAMIL står för ”middle aged man in lycra” (medelåldersman i lycra). Under det första året i följande klass är jag åldersmässigt i bästa läge för att klara mig bra.

Idag har han en egen tränare och jobbar hårt för att förbättra sitt resultat i alla de tre grenar en triatlet måste behärska: simning, cykling och löpning. Hans dröm är att kvalificera sig för Ironman-tävlingen på Hawaii, den tävling världens tuffaste triatleter deltar i. För att komma dit måste han placera sig alldeles i toppen av sin klass i någon annan Ironman-tävling.
– Det är helt klart mitt mål, men det är lång väg dit. Då borde jag göra ett resultat som kommer nära tio timmar – troligtvis under.

Och vad är det som tar tio timmar? Jo, att simma 3,8 km, cykla 180 km och sedan löpa ett maratonlopp (42 km) på det. Inte att undra på att triatleter kallar tävlingsdagen för årets längsta dag. När man kommer i mål får man löpa på en röd matta.
– Det är ett stort ögonblick, och många gråter när de springer i mål.

Magnus Riska har alltid gillat idrott, men när han var ung utövade han inte någon gren på tävlingsnivå. Sitt första maratonlopp sprang han år 1991, och sedan blev det ungefär ett lopp per år. När han blev äldre märkte han att han återhämtade sig långsammare från löpningen och började längta efter en mer mångsidig gren. När hans barn blev så stora att de kunde ta sig hem från eftis själva skaffade han en cykel, och började cykla till och från jobbet – 14 kilometer ena vägen. År 2009 deltog han i sin första, lilla triathlontävling på simstadion: 300 meter simning, tio kilometer cykling och 3 kilometer löpning.
– Jag var nervös, men tyckte det var jätteroligt. Där började det. Jag var barnsligt förtjust över att ha deltagit i min första tävling.

Då började han träna på allvar, men drabbades också av motgångar. År 2011, när han tränade för Järnmannen-tävlingen i Kalmar, föll han med cykeln och bröt nyckelbenet. Det var ett svårt benbrott, och han var tvungen att lägga träningen på is.
– Jag försökte hitta något sätt att motionera på, jag kan inte sitta stilla. Får jag inte röra på mig mår jag psykiskt dåligt: det börjar krypa i mig. Under alla de här åren har jag blivit van vid att röra på mig, och jag vet att jag mår bra av det.

Som tröst köpte han sin första triathloncykel, och via cykelförsäljaren kom han i kontakt med en grupp som skulle delta i Ironman i Frankfurt. Gruppen bestod av 17–18 personer, med minister Alexander Stubb i spetsen.
– Det var masstart vid en sjö. Jag kom dit halv sex på morgonen – starten var sju – och såg en rad med ambulanser. Och då tänkte jag: vad är det jag ger mig in på?
Simningen gick bra – som den brukar – cyklingen var tung på grund av den hårda blåsten. Och vid löpningen lärde han sig att vila mer.
– Om jag hade förstått att gå vid väskestationerna hade jag sparat mycket energi. Efter 35 kilometer var jag så trött – onödigt trött.

Sedan den första långa tävlingen i Frankfurt har han deltagit i många, jagat efter bättre tiden, slipat tekniken. Dagen när vi träffas har han cyklat från hemmet i Botby gård till arbetsplatsen, domkapitlet i Borgå. Hans triathloncykel är så värdefull att den parkeras inne i domkapitelshuset.

Varför gör du det här? Det låter jättejobbigt.
– Det är en bra fråga, och man måste ha svaret klart för sig, för vid åttonde, nionde timmen ställer man den till sig själv. Det är mig själv jag tävlar emot. Det handlar om en sorts fascination: Var går min gräns? Jag har inte varit en toppidrottare i min ungdom, så jag vet att mitt optimala resultat finns i framtiden.

Simningen är hans starkaste gren. För många triatleter är simningen ett spöke – det känns hemskt att simma så långt i mörkt vatten, i en sjö eller i havet.
– Jag tycker inte själv att det känns obehagligt, och våtdräkten gör det snabbare och säkrare. Man kan egentligen inte drunkna i en våtdräkt.

Vad gäller cyklingen har han mycket att förbättra. Cykling är den gren han tränat allra minst.
– Men man får inte ha gasen i botten i slutet av cyklingen heller, för man måste lämna den sista växeln oanvänd för att orka springa. Jag minns min första långdistanstävling i Frankfurt – det kändes helt absurt när jag snörde på mig löpskorna: Magnus, du ska ännu springa maraton. Voj hemska saker!

Du var redan så trött?
– Ja. Det kändes … jag hittar inte ett adjektiv för det. Men småningom kom jag fram till att jag inte ska tänka på det. Det är bara att sätta på skorna och fara iväg. Jag tänker att jag tar lite i gången. På det viset kommer jag småningom i mål.

Magnus Riska påpekar att man inte kan påstå att det är hälsosamt att delta i ett Ironman-lopp, men det är hälsosamt att träna.
– Grenen är så mångsidig. Ofta är till exempel simningen återhämtande, och i cyklingen kommer i inga stötar, det är bara att lära sig att sitta på sadeln. Det är löpningen som sliter på en mest. Så när man tränar triathlon springer man inte så hemskt mycket. Ett vanligt träningspass kan vara till exempel att cykla ett par–tre timmar, sen springer man så länge att det börjar kännas som löpning, till exempel 15–20 minuter. Det är de första kilometrarna som känns värst.

Brukar du be om hjälp och styrka av Gud under en tävling eller träning?
– Jo. Till exempel imorse när jag cyklade till jobbet och cyklade hårt i 20 minuter. Ofta, när jag hör att det kommer en bil, säger jag bara ”Jesus”. Jag ber instinktivt om beskydd. De allra flesta bilister beter sig väl, men ibland finns det sådana som inte gör det.
Han påpekar att hans kristna tro fyller honom i vardagen, hela tiden.
– Speciellt före större tävlingar, innan jag stiger i vattnet, brukar jag klä mig i vapenrustningen (Efesierbrevet 6:10–18, red. anm.).

Vad tänker du på när du löper den sista etappen, när det är som tyngst?
– Det är fiffigt att tänka på nånting. Det dumma är att tänka ”oj vad trött jag är”. Det finns ganska många undersökningar om det här, och det finns metoder. Människan är så enkel – du kan inte tänka på hemskt många saker samtidigt. När man blir trött tänker man lätt instinktivt att nu kommer man bara att bli tröttare. Men det kan gå tillbaka. I stället kan man tänka: nu känns det så här, men snart kanske det känns bättre. Och så kan man försöka ändra på något, till exempel sin löpteknik eller sin hållning.

Just för att orka med den långa tävlingen är det viktigt att ta hand om sin muskulatur – särskilt ryggen och magen.
– Jag tränar inte magen för att få en sixpack, utan för att magmusklerna stöder ryggmusklerna. Det är som med sångare – det är viktigt att ha stöd.

Sitt bästa lopp hittills gjorde han i Barcelona år 2016.
– Då sprang jag bredvid en yngre kvinna från Helsingfors. Det visade sig att hon var professor i miljövetenskap vid Helsingfors universitet. Vi höll ungefär samma fart och småpratade då och då. Efter 25–30 kilometer märkte jag att det blev tystare och tystare, för vi blev trötta. Så jag föreslog att vi skulle prata om vår forskning, hon berättade om sin och jag om min. Jag tror det var bra, för vi fick bort tankarna från hur det kändes.

Många i triathlonkretsarna vet att han är präst. Ibland talar han tro när han löper bredvid någon annan.
– Vid FM-tävlingarna har de till och med låtit mig välsigna alla tävlanden före starten. Det har känts fint. När människor står inför stora utmaningar har de vanligtvis inte något emot lite extra hjälp någonstansifrån. När jag erbjudit det så har ingen tackat nej.

Sofia Torvalds



Det första julkortet i KP:s adventsserie handlar om den bästa gåvan. 30.11.2012 kl. 22:02

Hans mål var att utplåna Israel. Nu försvarar den tidigare Hizbollah-terroristen judarnas rätt till landet, med Koranen som grund. 29.11.2012 kl. 10:28

frikyrkor. Hur länge ska gamla misstag få stämpla ett samfund? Många har gjort upp med gammal teologi och gammal frikyrkokultur. Döm inte dagens samfund för gårdagens fel, säger tre frikyrkopastorer till KP. 29.11.2012 kl. 10:14

Under hela livet har Gunvor Österlund gått på de vägar Gud har stakat ut för henne och på många områden blivit en riktig frikyrkans pionjär. Med åldern blir ansvarsområdena färre, men kallelsen står kvar. 29.11.2012 kl. 10:04

Stiftets förtroendevalda samlades i Tammerfors på onsdagen. 28.11.2012 kl. 09:16

Heli Hämäläinen är en transperson. Hon föddes i en manskropp men har alltid känt sig som en kvinna. Därför anser hon att hon aldrig har bytt kön. Hon är kristen och förtroendevald i kyrkan och politiskt aktiv sannfinländare. 22.11.2012 kl. 09:47

Männen drivs av behovet att göra hjältedåd. Det behovet kunde kyrkan bättre ta vara på. Kyrkan borde söka sig till platser där det hettar till, anser Mats Björklund. 22.11.2012 kl. 09:59

Den internationella vänskapsveckan mellan muslimer och kristna uppmärksammandes i Vanda med en paneldebatt om familjens betydelse inom islam och kristendom. 22.11.2012 kl. 10:09

Gör inget. Vänta. Två svenska församlingar. En svensk församling. 16.11.2012 kl. 07:48

peter hallström. Han växte upp i pingstkyrkan. Där fick Peter Hallström utveckla sin musikalitet, men budskapet om dom och straff gjorde honom vettskrämd och otrygg. Hans tro räckte aldrig till. I dag är den förlorade sonen hemma, såret i själen håller på att läka. 15.11.2012 kl. 10:39

Kyrkomötet. Alla de drygt femtio kyrkomötesombud som uttalade sig under förra veckans remissdebatt i Åbo var positiva till den nya församlingsstrukturen ”Samfällighet 2015”. 15.11.2012 kl. 10:55

bengt-eric rönn. En arbetsolycka 1974 förändrade Bengt-Eric Rönn. I dag ser han olyckan och åren efter den som en uppmjukningstid. Gud fann han några år senare. 15.11.2012 kl. 10:47

Katainens regering har i uppdrag att utarbeta en språkstrategi för hela landet – nu ska också kyrkan göra upp en strategi för bägge nationalspråken. Det beslöt kyrkomötet förra veckan. 12.11.2012 kl. 09:37

scientologi. I tjugo år var Robert Dam aktiv inom rörelsen. När han hamnade i onåd fick han se en sida av organisationen som han inte tidigare trott på. 8.11.2012 kl. 10:13

peter sandström. Peter Sandström är en man som sällan besöker främmande länder – i stället reser han till sitt barndomslandskap. Trädgårdsmästarens son skriver om växter men vill inte återvända till växthuset. 8.11.2012 kl. 10:04

KLIMATET. Tanken om miljön och ekonomin är gemensamma nämnare till varför Simon Ekstrand kör elbil och Niclas Sjöskog biogasbil. Ekstrand har ännu en tredje orsak: intresset för teknik. – Visst känns det bra att veta att inget kommer ut ur avgasröret när jag kör, säger han. 29.9.2021 kl. 18:21

parrelation. Maria och Tomas Höglund har varit tillsammans i över 25 år. De är väldigt olika, men de är vänner. De har haft kriser i sitt äktenskap, men tillsammans känner de sig starkare. När de tävlade i Voice of Finland var det skönaste att inte vara ensam. 29.9.2021 kl. 09:22

ansvar. Sarah Tiainen är ny koordinator för Ansvarsveckan. – Jag har en liten personlig dröm om att göra Ansvarsveckan och Ekumeniska Rådet lite mer kända på finlandssvenskt håll. 28.9.2021 kl. 18:48

Åbo svenska teater. Markus Riuttu spelar Vanja i pjäsen Morbror Vanja av Anton Tjechov på Åbo Svenska Teater i höst. – Vanja bär på en stor, stor känsla av meningslöshet. 28.9.2021 kl. 18:33

skrivande. "Är detta ordbruk i själva verket bara ett sätt att försöka fånga det ofattbara?" 29.9.2021 kl. 06:00