Den dagen då intervjun gjordes cyklade Magnus Riska från hemmet i Helsingfors till jobbet i Borgå.

"Jag vill veta var min gräns går"

triathlon.

Magnus Riska drömmer om att en dag få delta i det ultimata triathlonloppet, Ironman på Hawaii. – Varför gör jag det här? Den frågan kommer vid åttonde, nionde timmen.

5.9.2019 kl. 18:00

När Magnus Riska, dekan vid domkapitlet i Borgå, fyller år nästa gång blir han 57. Ändå tror han att hans bästa år som triatlet ligger framför honom.
– Nu tävlar jag i klassen 55 till 59 år. På Twitter beskriver jag mig som ”definitely mamil”. MAMIL står för ”middle aged man in lycra” (medelåldersman i lycra). Under det första året i följande klass är jag åldersmässigt i bästa läge för att klara mig bra.

Idag har han en egen tränare och jobbar hårt för att förbättra sitt resultat i alla de tre grenar en triatlet måste behärska: simning, cykling och löpning. Hans dröm är att kvalificera sig för Ironman-tävlingen på Hawaii, den tävling världens tuffaste triatleter deltar i. För att komma dit måste han placera sig alldeles i toppen av sin klass i någon annan Ironman-tävling.
– Det är helt klart mitt mål, men det är lång väg dit. Då borde jag göra ett resultat som kommer nära tio timmar – troligtvis under.

Och vad är det som tar tio timmar? Jo, att simma 3,8 km, cykla 180 km och sedan löpa ett maratonlopp (42 km) på det. Inte att undra på att triatleter kallar tävlingsdagen för årets längsta dag. När man kommer i mål får man löpa på en röd matta.
– Det är ett stort ögonblick, och många gråter när de springer i mål.

Magnus Riska har alltid gillat idrott, men när han var ung utövade han inte någon gren på tävlingsnivå. Sitt första maratonlopp sprang han år 1991, och sedan blev det ungefär ett lopp per år. När han blev äldre märkte han att han återhämtade sig långsammare från löpningen och började längta efter en mer mångsidig gren. När hans barn blev så stora att de kunde ta sig hem från eftis själva skaffade han en cykel, och började cykla till och från jobbet – 14 kilometer ena vägen. År 2009 deltog han i sin första, lilla triathlontävling på simstadion: 300 meter simning, tio kilometer cykling och 3 kilometer löpning.
– Jag var nervös, men tyckte det var jätteroligt. Där började det. Jag var barnsligt förtjust över att ha deltagit i min första tävling.

Då började han träna på allvar, men drabbades också av motgångar. År 2011, när han tränade för Järnmannen-tävlingen i Kalmar, föll han med cykeln och bröt nyckelbenet. Det var ett svårt benbrott, och han var tvungen att lägga träningen på is.
– Jag försökte hitta något sätt att motionera på, jag kan inte sitta stilla. Får jag inte röra på mig mår jag psykiskt dåligt: det börjar krypa i mig. Under alla de här åren har jag blivit van vid att röra på mig, och jag vet att jag mår bra av det.

Som tröst köpte han sin första triathloncykel, och via cykelförsäljaren kom han i kontakt med en grupp som skulle delta i Ironman i Frankfurt. Gruppen bestod av 17–18 personer, med minister Alexander Stubb i spetsen.
– Det var masstart vid en sjö. Jag kom dit halv sex på morgonen – starten var sju – och såg en rad med ambulanser. Och då tänkte jag: vad är det jag ger mig in på?
Simningen gick bra – som den brukar – cyklingen var tung på grund av den hårda blåsten. Och vid löpningen lärde han sig att vila mer.
– Om jag hade förstått att gå vid väskestationerna hade jag sparat mycket energi. Efter 35 kilometer var jag så trött – onödigt trött.

Sedan den första långa tävlingen i Frankfurt har han deltagit i många, jagat efter bättre tiden, slipat tekniken. Dagen när vi träffas har han cyklat från hemmet i Botby gård till arbetsplatsen, domkapitlet i Borgå. Hans triathloncykel är så värdefull att den parkeras inne i domkapitelshuset.

Varför gör du det här? Det låter jättejobbigt.
– Det är en bra fråga, och man måste ha svaret klart för sig, för vid åttonde, nionde timmen ställer man den till sig själv. Det är mig själv jag tävlar emot. Det handlar om en sorts fascination: Var går min gräns? Jag har inte varit en toppidrottare i min ungdom, så jag vet att mitt optimala resultat finns i framtiden.

Simningen är hans starkaste gren. För många triatleter är simningen ett spöke – det känns hemskt att simma så långt i mörkt vatten, i en sjö eller i havet.
– Jag tycker inte själv att det känns obehagligt, och våtdräkten gör det snabbare och säkrare. Man kan egentligen inte drunkna i en våtdräkt.

Vad gäller cyklingen har han mycket att förbättra. Cykling är den gren han tränat allra minst.
– Men man får inte ha gasen i botten i slutet av cyklingen heller, för man måste lämna den sista växeln oanvänd för att orka springa. Jag minns min första långdistanstävling i Frankfurt – det kändes helt absurt när jag snörde på mig löpskorna: Magnus, du ska ännu springa maraton. Voj hemska saker!

Du var redan så trött?
– Ja. Det kändes … jag hittar inte ett adjektiv för det. Men småningom kom jag fram till att jag inte ska tänka på det. Det är bara att sätta på skorna och fara iväg. Jag tänker att jag tar lite i gången. På det viset kommer jag småningom i mål.

Magnus Riska påpekar att man inte kan påstå att det är hälsosamt att delta i ett Ironman-lopp, men det är hälsosamt att träna.
– Grenen är så mångsidig. Ofta är till exempel simningen återhämtande, och i cyklingen kommer i inga stötar, det är bara att lära sig att sitta på sadeln. Det är löpningen som sliter på en mest. Så när man tränar triathlon springer man inte så hemskt mycket. Ett vanligt träningspass kan vara till exempel att cykla ett par–tre timmar, sen springer man så länge att det börjar kännas som löpning, till exempel 15–20 minuter. Det är de första kilometrarna som känns värst.

Brukar du be om hjälp och styrka av Gud under en tävling eller träning?
– Jo. Till exempel imorse när jag cyklade till jobbet och cyklade hårt i 20 minuter. Ofta, när jag hör att det kommer en bil, säger jag bara ”Jesus”. Jag ber instinktivt om beskydd. De allra flesta bilister beter sig väl, men ibland finns det sådana som inte gör det.
Han påpekar att hans kristna tro fyller honom i vardagen, hela tiden.
– Speciellt före större tävlingar, innan jag stiger i vattnet, brukar jag klä mig i vapenrustningen (Efesierbrevet 6:10–18, red. anm.).

Vad tänker du på när du löper den sista etappen, när det är som tyngst?
– Det är fiffigt att tänka på nånting. Det dumma är att tänka ”oj vad trött jag är”. Det finns ganska många undersökningar om det här, och det finns metoder. Människan är så enkel – du kan inte tänka på hemskt många saker samtidigt. När man blir trött tänker man lätt instinktivt att nu kommer man bara att bli tröttare. Men det kan gå tillbaka. I stället kan man tänka: nu känns det så här, men snart kanske det känns bättre. Och så kan man försöka ändra på något, till exempel sin löpteknik eller sin hållning.

Just för att orka med den långa tävlingen är det viktigt att ta hand om sin muskulatur – särskilt ryggen och magen.
– Jag tränar inte magen för att få en sixpack, utan för att magmusklerna stöder ryggmusklerna. Det är som med sångare – det är viktigt att ha stöd.

Sitt bästa lopp hittills gjorde han i Barcelona år 2016.
– Då sprang jag bredvid en yngre kvinna från Helsingfors. Det visade sig att hon var professor i miljövetenskap vid Helsingfors universitet. Vi höll ungefär samma fart och småpratade då och då. Efter 25–30 kilometer märkte jag att det blev tystare och tystare, för vi blev trötta. Så jag föreslog att vi skulle prata om vår forskning, hon berättade om sin och jag om min. Jag tror det var bra, för vi fick bort tankarna från hur det kändes.

Många i triathlonkretsarna vet att han är präst. Ibland talar han tro när han löper bredvid någon annan.
– Vid FM-tävlingarna har de till och med låtit mig välsigna alla tävlanden före starten. Det har känts fint. När människor står inför stora utmaningar har de vanligtvis inte något emot lite extra hjälp någonstansifrån. När jag erbjudit det så har ingen tackat nej.

Sofia Torvalds



Patrik Hagman. Kollekten kunde lyftas fram och bli mer synlig i kyrkan. Det sa Patrik Hagman på gudstjänstdagarna i Jyväskylä. 16.2.2015 kl. 13:33

Svenska kyrkan har låtit göra framtidsprognos som visar att färre kommer att gå ur kyrkan, men att doptalen sjunker samtidigt som många gamla medlemmar dör, skriver Kyrkans tidning. 16.2.2015 kl. 12:20

Kyrkan får aldrig vara tråkig eller ovälkomnande, säger Mark Russell, vd för Church Army. 13.2.2015 kl. 16:17

fritänkarna. Fritänkarförbundet har lanserat en webbtjänst där man anonymt kan klaga på religionen i skolan. 10.2.2015 kl. 00:00

evangelisk-lutherska kyrkan. I slutet av år 2014 hörde 73,7 procent, eller drygt fyra miljoner av finländarna, till den Evangelisk-lutherska kyrkan. 9.2.2015 kl. 12:49

köklot. Huvudbyggnaden på Köklot lägergård i Korsholm brändes ner i lördags. 9.2.2015 kl. 12:43

Den som tror på Gud är aldrig ensam. Så kan man kanske sammanfatta en orsak till att religion i de allra flesta fall är något som förebygger psykisk sjukdom. 9.2.2015 kl. 10:22

För Charles Ngujo går det lika bra att göra akrobatik, sluka eld, spela afrikanska trummor eller skotta snö. Jag har många talanger, säger han. Men helst av allt vill han vägleda ungdomar. 5.2.2015 kl. 14:40

Årets kantor 2015 är Eeva-Liisa Malmgren. 5.2.2015 kl. 13:00

prästläget. Hälften av prästerna i Borgå stift närmar sig pensionsåldern. 5.2.2015 kl. 07:22

S:t Mårtens kyrka. Mariehamns församling diskuterar en försäljning av S:t Mårtens kyrka till den katolska församlingen. 2.2.2015 kl. 13:15

Domprostgården. Borgå svenska domkyrkoförsamling behandlade vid sitt möte förra veckan kyrkoherde Mats Lindgårds anhållan om personlig befrielse från skyldigheten att bo i tjänstebostad, alltså den omdiskuterade Domprostgården. 2.2.2015 kl. 13:12

Det mångkulturella samhället kräver religiös läskunnighet, säger forskare Tuomas Martikainen. 30.1.2015 kl. 11:15

censur. I atlasen The Collins Middle East Atlas, utgiven av jätteförlaget HarperCollins, fattas landet Israel. 27.1.2015 kl. 15:21

psalmbokstillägget. I teorin kan kyrkomötet beakta Ungdomens kyrkodagars förslag till psalmbokstillägget, men de ungas sena uppvaknande upplevs som ett problem. – Varför släpptes listan på psalmförslag först i november? frågar sig Laura Serell. 26.1.2015 kl. 11:02

SEKUNDÄR TRAUMATISERING. Att känna empati är viktigt för dem som jobbar med att möta människor med trauma. Då de känner empatitrötthet eller har svårt att släppa tanken på klientens berättelse har dedrabbats av sekundär traumatisering. 24.7.2022 kl. 19:03

ANDETAG. Språket har en helt central betydelse i Mao Lindholms tillvaro. – Djupt allvar och smågalen humor tvinnar ihop sig till ord och meningar, ibland nästan obegripliga även för mig själv, säger Mao som bloggar på Kyrkpressens sajt. 24.7.2022 kl. 19:13

profilen. Det finns mycket att lära sig av ekumeniken. Men Sara Torvalds som är ordförande för Ekumeniska rådets finlandssvenska arbete gillar som katolik sin egen kyrkas kontinuitet och tradition. 22.7.2022 kl. 15:00

KYRKANS FÖRVALTNING. Stat och kommun har förenklat sin förvaltning. Men den utvecklingen har inte nått kyrkan. Den uppfattningen har Olav Jern i Vasa. 22.7.2022 kl. 08:00

KYRKANS FRAMTID. För ett år sedan blev Edgar Vickstöm präst efter en lång karriär bland annat som bankdirektör. Ett år senare är han förbryllad och lite bekymrad. En kyrka som handskas med personal, tid och pengar borde våga tänka på effektivitet. Men varför vet kyrkan inte ens om den har ett mål? 20.7.2022 kl. 19:12